Varje människa en ö: Svinet

Postat den

Åsa Grennvalls senaste bok Svinet utlovar på baksidan ”en genuint obehaglig seriebok om en grupp osympatiska människor som hjälplöst sitter fast i sina egna destruktiva mönster”. Och det stämmer bra det; det flesta människorna i boken är sådana som det gäller att hålla sig undan ifrån om man inte känner för att bli arg/irriterad/vansinnigt uttråkad. Några få har glimtar av en person som det kanske kunde vara värt att lära känna, men det är som sagt bara glimtar.

Titelkaraktären, för jag skulle nog vilja säga att det är han som är svinet, är det psykopatvarning på: Otroligt manipulativ drar han fram utan att någonsin varken kunna eller vilja reflektera över andra, och han växlar drypande romantiska kärleksförklaringar till sina flickvänner med att misshandla dem verbalt och fysiskt. Allting som händer har bara relevans på det sätt som det påverkar honom. Flickvänners självmordsförsök, hans egen misshandel av dem, mammans trevande försök att hjälpa sin son, är för honom enbart en källa till att andra ska tycka synd om honom för den ångest han utsätts för. Vi har sett honom förut i Grennvalls böcker (han är en karbonkopia på pojkvännen i Sjunde våningen) och tyvärr har jag själv sett honom i min närhet också.

Och det här är lite av ett problem för boken. Att läsa en bok där jag inte kan relatera till någon av personerna, möjligen på sin höjd tycka en smula synd om dem (men det är svårt för de är som sagt rätt osympatiska hela bunten) blir ganska tradigt efter en stund. Visst, det är träffsäkert skildrat, men vad är egentligen poängen? Jag tror att vi alla vet att de här personerna finns så att bara understryka deras jävlighet ger mig inte så mycket.

Men så, mot slutet, bränner det till från ett oväntat håll. Fram till dess har berättelsen som sagt saknat ett känslomässigt nav; svinet själv har hela tiden skildrats i ett utifrånperspektiv, och de andra har bara passerat förbi utan att ge några djupare intryck. Det som händer är att plötsligt sätt fokus på svinets mamma, och för första gången i boken får vi se en person som sätts in i ett djupare sammanhang. Innan dess har alla visade känslor gett ett egendomligt ytligt intryck, där någon ena ögonblicket känner si, nästa så. Visserligen förstår jag som läsare att det finns djupa känslor därunder men det är på ett strikt intellektuellt plan.

I sista kapitlet däremot går mammans långa utgjutelser rakt in i hjärtat. Hon blir inte en mer sympatisk person, men hon blir en verklig människa med verkliga känslor som berör mer än för bara stunden när hon till slut ärligt talar om vad hon känner.

Teckningarna ser ut som de brukar, och att det är fyra år sedan hennes senaste bok Cynisk romantiker kom ut syns inte alls. Och det menar jag som beröm för jag tycker att illustrationerna och manus som alltid passar utmärkt för varandra. Det som är lite störande här är att det ibland blir för mycket text; när de ser ut som om personerna inte riktigt får plats i bild för att texten tränger ut dem är det dags att sålla lite. Överlag är det mycket av närbilder och pratande huvuden här, och det är mer av ett kammarspel än en del av hennes tidigare serier.

Att mamman blir den egentliga huvudpersonen när jag har läst hela boken återspeglas också i teckningarna. Boken igenom är de funktionella och illustrerar bara vad som just då händer: Om A pratar med B så ser man A alternativt B prata; om de sitter i en bil så ser man det då och då när det inte helt enkelt är ett pratande huvud med tillhörande replik, och så vidare. Men det finns några få undantag och de har alla med mamman att göra. Det tydligaste exemplet är när hon i näst sista kapitlet har lämnat sin son på psykavdelningen och kör hem ensam i bilen. Dittills har rutor utan text enbart signalerat att personerna för en gångs skull inte pratar med varandra, men här visar de för första gången någonting annat: Hennes ångest över sin son. Och i sista kapitlet kommer några fler bilder som illustrerar vad hon känner inför det hon berättar istället för skeendet i sig.

Det är inte en helgjuten bok; den fladdrar lite för mycket åt alla möjliga håll och personerna i den har vi sett förut. Men den är betydligt intressantare än jag trodde att den skulle vara när jag kommit halvvägs så låt inte lura er av titeln: Svinet handlar på ytan om titelpersonen och de kvinnor som omger honom (hans pappa är i princip inte närvarande), men själv är han rätt ointressant som person. Den egentliga huvudpersonen dyker inte upp förrän efter ett tag , och det är först i slutet som hon verkligen visar upp sig.

PS. Fortfarande (ja, jag vet, pinsamt) tji scanner här, och Galago verkar helt sakna pressmaterial för Svinet på nätet så ni får nöja er med omslaget i förra inlägget😉 DS.

»

  1. Jag gillade Grennvall ännu mer innan jag läste Making Comics, nu har jag så svårt att låta bli att tänka »word specific« hela tiden. Utom Mie och den var ändå hela tiden min favorit så det är lugnt! (PS jag gillar de andra med.)

    Gilla

  2. Det var ett tag sen jag läste dem senast, men jag som jag kommer ihåg dem är nog min favorit fortfarande Sjunde himlen, följd av Mie; den senare gillade jag för att den stack ut bland hennes böcker🙂

    Gilla

  3. Sjunde himlen? Den måste jag ha missat! Har inte läst vad kommit efter Cynisk romantiker. Är det en fortsättning på Sjunde våningen?

    Gilla

  4. Nej, det är en bok som uppstod för att jag är en förvirrad människa; Sjunde våningen menade jag förstås😕

    Gilla

  5. Nu har jag själv läst Svinet och jag tyckte den var helt fantastisk! Jag kan nu lätt slänga alla andra Grennvall-böcker eftersom Svinet var så mycket bättre.
    Hon behärskar sitt medium väl nu—borta är den tidigare alltid närvarande »berättartexten«, kvar är de noga utvalda glimtarna och scenerna. Har Making Comics varit framme?

    Som vanligt i Grennvalls böcker finns personer som det bara är fel på, som är »onda«, och det störde mig ett tag. Det värsta är i en novell som jag bara sett i Galago, som handlar om en kvinna som just fått ett bebis som hon älskar och då tänker hon att hennes mamma, som hon inte kommer överens med, aldrig kan ha känt samma sak för om hon hade gjort det då skulle den äldre mamman behandlat novellens huvudperson mycket bättre. (Kvinnan/mamman i den novellen påminner om kvinnan/mamman i Det känns som hundra år och jag tror att de är samma.)
    Den novellen tyckte jag inte om, då är Det känns som hundra år bra mycket bättre och mer nyanserad.

    Svinet däremot! Nu när jag vet att Grennvall skriver så, och jag inte förväntade mig någon sorts »redemption« eller förståelse för Dan, utan att han bara skulle vara ond-ond-ond, så var det ingen risk att jag skulle bli besviken. Jag får se det som en del av genren—att han är en genom-ond spaghettivästern-skurk som jag får hata—och då fungerar romanen jättebra. Mia, Ginger, modern är så komplicerade och motsägelsefulla (menar detta som komplimang till Grennvall).

    Jag tycker att en del av personerna är lätta att känna igen sig i, mest Bea/Beatrice, henne kan jag vandra med varje steg, absolut! Ginger, i viss mån, men Bea helt och hållet. Hon är så modig, vill rädda både Giovanna och mamman.

    Gilla

  6. Intressant; som sagt var jag i början helt upprörd över Dan/Svinets förfärligheter, men sen tyckte jag att han blev mindre intressant när mamman kom i fokus. Han var bara avskyvärd, medan mamman var så mycket mer!

    De andra porträtten tyckte jag var lite för skissartade; det fanns nog något intressant i flera av dem men jag tyckte inte riktigt att det blev något av dem. Så för mig är fortfarande Sjunde våningen min favorit bland hennes böcker.

    Men om du gav mig en knapp att trycka på så att alla Dan utplånades om man tryckte på dem, KLICK, så vore den pressad😉

    Gilla

  7. För mig var det så att jag tyckte det var spännande att se hur de olika personerna skulle hantera Dan, om någon skulle konfrontera honom (själv eller med hjälp), om de skulle fly, eller fortsätta ha honom i sitt liv osv. Skulle Ginger med sitt eviga trots bli mer än vad Dan klarade av? Tänkte att han skulle gå under, hon hade ju ändå överlevt att inte bara bli »kallad« hora utan hon hade överlevt torsk efter torsk, mäktigare än Straffaren och Läderlappen.
    När Bea ringer till Margareta, det tyckte jag var jätteläskigt! Skulle hon fatta och hjälpa henne? Hoppades det!

    Jag gillade att alla porträtten var målade med så få händelser/val, de blev skarpa. Margareta med sina långa förklarande berättartexter, då var vi ett tag farligt nära i den stereotypa Grennvall-serien, som hon i och för sig behärskar väl. Men jag tycker bäst om när hon gör dialoger och händelser.

    Gilla

  8. Jag tycker att Dan-typen är så ohyggligt uppenbart ett svin att jag bara tycker att han ska droppas; att tro att man ska kunna förändra honom är meningslöst. Ergo, spring därifrån!

    Vilket såklart alltid är lättare sagt än gjort…

    Gilla

  9. Samma sak kan sägas om Palpatine i Stjärnornas Krig–trilogin. Är därför Darth och Luke tråkiga? Nej!

    Jag känner igen mig mycket i Bea och Ginger. Även efter att ha brutit upp är det lätt att bli tillbaka indragen i en farlig persons sfär.

    Gilla

  10. Men det är mycket svårare att springa från Palpatine; han kommer ju bara sträcka ut fingret och antingen disintegrera dig med en kraftblixt, strypa dig (kan Vader kan säkert han med), eller helt simpelt dra till sig dig medelst Kraften och sen göra slut på dig på ett mer handgripligt sätt!

    Skämt åsido, klart det är svårt att bryta upp från en del farliga personer. Min känsla när jag läser något som Svinet är lite grann som när jag tittar på skräckfilm: ”Men för i €%#%€, gå därifrån!!!”.

    Gilla

  11. Vilket är, spoilervarning för de som inte läst Svinet än, vad en del av kvinnorna som mamman räknar upp gjorde. För en del av oss andra är det inte så lätt. Bea försökte ju dessutom rädda andra, t.ex. Giovanna.

    Gilla

  12. Ping: Deras ryggar luktade så gott | Simon säger

  13. Ping: Deras ryggar luktade så gott | Serienytt.se

  14. Ping: Jag håller tiden | Simon säger

  15. Oj så bryskt som jag skrev när jag skrev detta för sex år sen skulle jag aldrig skriva nu när jag vet hur liten världen är och hur lätt hänt det är att en författare ramlar över sina rec:ar.
    Tusen år och Mie betydde jättemycket för mig när dom först kom ut och dom gör det fortfarande.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s