3 x 80-talet, del I: Skräck à la Moore

Postat den

Det blev en bunt med 80-tals tidningar i helgen, närmare bestämt från mitten av 80-talet då Miller och Moore härjade som bäst med sin superhjälte-revisionism. Det är en fascinerande period i USA med mängder av bra serier; förutom Watchmen och The Dark Knight Returns kan man också hitta Love & Rockets, American Flagg!, Zot!, och andra mer eller mindre banbrytande serier.

Men de serier jag tänkte skriva om har av olika anledningar försvunnit lite grann ur det allmänna seriemedvetandet. Tyvärr, eftersom de alla trehar kvalitéer som jag uppskattar högt.

Först ut är Alan Moores version av DC-klassikern Träskmannen/Swamp Thing. Det är kanske inte helt korrekt att säga att den är bortglömd, men med tanke på att det är Moores genombrottsserie i USA och den månatliga serie som Moore skrev längst nämns den ändå rätt så sällan. Och det är synd, för det här är en fascinerande läsning för den som vill se hur Moore snabbt utvecklades som manusförfattare.

Det första som sker när Moore tar över är att han genast skriver om Swamp Things bakgrundshistoria i det första numret, The Anatomy Lesson, där Moore helt tagit över serien själv (hans allra första nummer använde han sig av för att knyta ihop alla gamla trådar så att han kunde börja från början): Istället för att som han själv trott vara en människa som förvandlats till monster visar det sig att han är en elementarande, kopplad till växtvärlden. Den nya infallsvinkeln öppnar upp en rad nya möjligheter till historier istället för de gamla trötta intrigerna som mestadels handlade om hur Swamp Thing gång efter annan misslyckas med att åter bli en människa. Med andra ord, en retrofit av historien liksom Moore gjorde i Miracleman.

Vad som sedan följer är klassiska skräckteman i Alan Moores tappning: Demoner, spöken, vampyrer, varulvar, och så vidare. Givetvis med en djupare avsikt än att bara skrämma, men en hel del av historierna är rejält kusliga; bland de bästa är redan nämnda The Anatomy Lesson och vampyrhistorien. Själv har jag aldrig tyckt att vampyrer är särskilt läskiga men Moores version ger mig kalla kårar.

Men allt är inte guld som glimmar. Allteftersom märks det att Moores också vill framföra att budskap, och det tenderar att göra en del av historierna övertydliga och predikande. Samverkan mellan underhållning och politik fungerar inte alltid vilket leder till serier där enskilda detaljer är magnifika men den övergripande historien är banal. Ett av de värre exemplen är en zombiehistoria som också vill behandla rasism, där den senare delen känns som tagen ur en upplysningsfolder för skolungdomar.

De 30-tal nummer där huvudtemat är skräck avslutas med en grand finale som heter duga: Swamp Thing blir tvungen att rädda universum själv. Men många läsare blev besvikna; istället för en överdådig slutstrid blir Swamp Things bidrag att inte göra någonting, och Moores budskap är att våld inte är lösningen i striden mellan gott och ont (om de termerna ens betyder någonting). Själv tycker jag att det slutet passar mycket bra eftersom Swamp Thing själv mer och mer anammar sin icke-mänskliga bakgrund när han insett att han egentligen aldrig varit mänsklig själv.

Egentligen hade Moore kunnat hoppa av efter det här numret, men istället valde han att fortsätta ytterligare ett dussin nummer. Skräcktemat bytte han däremot ut, och istället blev det science fiction som gällde: Swamp Thing går vilse i världsrymden, och stöter på några av DCs rymdfigurer som Adam Strange och Gröna Lyktans kollegor. De här numren är inte lika strukturerade och känslan av att Moore egentligen bara provar olika slags berättartekniker är stark; det är inte dåligt men det är något lätt oengagerat över intrigerna. Med ett lysande nummer som undantag: Loving the Alien, en psykedelisk berättelse om hur Swamp Thing blir våldtagen av en inte illasinnad men mycket främmande rymdö. Inte bara berättelsen är bisarr, utan också John Totlebens illustrationer som mestadels består av fotokopior på kugghjul och sönderslagna maskindelar.

Och som alltid med Moore: Avslutningen är excellent, och jag skulle gärna ha sett att serien avslutades i och med Moores avsked. Allting som bör och kan sägas är sagt; vad övrigt är, är upprepning.

Jag skulle kunna skriva mycket mer om serien: John Constantine, Hellblazer, dyker upp för första gången här, och Moores originalversion av honom är fortfarande mycket intressantare än han någonsin var i sin egen tidning (som ändå har innehållit en hel del mycket bra episoder); Bissette & Totlebens teckningar är fascinerande och svårslagna som skräckillustrationer, kanske som allra mest för den som är den lyckliga ägaren av förlaget Titans utgåvor som visar dem i all deras svartvita prakt istället för med den ganska tråkiga färgläggningen i tidningarna; hur Moore återigen visar att han kan skriva fantastiskt bra om Stålmannen men har svårt att göra detsamma med Läderlappen; den ovanliga men mycket lyckade beskrivningen av kärleken mellan Swamp Thing och Abigail.

Men jag nöjer mig med att säga att Swamp Thing har några av de bästa tidiga Moore-serierna som finns, trots några svackor. DC håller på att ge ut samlingsutgåvor av serien (de flesta numren har aldrig samlats ihop i böcker tidigare, förutom Titans svåråtkomliga svartvita utgåva) så det är bara att läsa på. Eller ladda ner, för den som så önskar (svartvitt eller färg, båda finns att hitta). Serien är också ett utmärkt exempel från ett 80-tal där den amerikanska serievärlden letade efter nya impulser. Alan Moore i Swamp Thing var den första importen från England, och dess framgångar banade vägen för Neil Gaiman, Grant Morrison med flera i den brittiska invasionen. Utan Swamp Thing ingen Sandman, och antagligen ingen Vertigo heller där Hellblazer, en direkt följd av Moores Swamp Thing, är den titel som getts ut i flest nummer.

Härnäst: Mer skräck från 80-talet i form av utomjordingar, vampyrer (igen), fekalier en masse, och en president-penis.

»

  1. Oho! Lysande skrivet. Kommer det lite om Bernie wrightson sen?

    Gilla

  2. Låter som om det är Chester Brown på gång. Ska bli spännande att höra din recension, jag har aldrig gillat honom.

    Jag är sugen på att läsa alla Träskmannen, har, öh, lånat dem men bara läst början.
    Innan jag ens hade en aning om att Alan hade gjort den så hade jag en loppisfyndad Läderlappen/Träskmannen crossover som gjorde att jag gillade Träskis redan när jag var liten.

    Ang Wrightson så beställde jag ju Frankenstein! Hoppas mina böcker kommer snart.

    Gilla

  3. @Puck: Kul att du gillade texten 🙂

    Jag hade inte tänkt kasta mig över Wrightson den här gången; jag brukar skriva om det jag nyligen läst och originalversionen av gamle Träskis har jag inte läst på ett tag. Men det kanske jag borde, skulle kunna vara roligt att se hur den är att läsa efter Moores version!

    @Sandra: Japp, Brown härnäst! Kanske inte hinner ikväll (är inte hemma ännu) men så snart ja har någon timme över ska jag skriva. Som försmak: Jag gillar clownen Ed, men det är en ):;&$<£# obehaglig serie…

    Gilla

  4. OT: Jag har alltid gillat Len Wein men nya versionen av Human Target tycker jag är en miss.

    Gilla

  5. Håkan / Wakuran

    Har för mig att Wrightsons långa sejour bara delvis finns samlad i trades, och att det blir till att leta lösnummer.

    Gilla

  6. Lång och lång… Vill minnas att han bara orkade med tio nummer…

    Gilla

  7. Håkan / Wakuran

    Ah, jag trodde han jobbade längre i början, men tänkte fel. Hursomhelst, tiden mellan då Wrightson slutade och Moore började verkar inte ha samlats i trades, vilket verkar vara 14+19 nummer..

    Gilla

  8. De tidiga osamlade numren av Swamp Thing kan gärna få förbli osamlade, enligt mig. Tror inte ens att jag skulle köpa på mig en Showcase-volym med dessa nummer. (Även om jag håller Redondo, och en del av hans kollegor från samma filipinska tecknartradition, för något underskattade.)

    Wrightsom har väl aldrig varit särskilt produktiv, inte ens på den tiden han var intressant. Om man läser Dave Sims beskrivning av Wrightsons tuschningsteknik i Glamourpuss, så börjar man ana varför…

    Gilla

  9. Håkan / Wakuran

    Jag tror det iaf var planer på en ny showcase-volym av de första 13 numren av Swamp Thing, den är visserligen kraftigt överlappande med den tidiga Wrightson-utgåvan, men här får iaf Len Weins första längre historia avslutas ordentligt.

    Gilla

  10. Ah! Kollade amazon och såg att det finns en DC Classics volym inplanerad för sommaren med just nr 1-13. Classics = inbunden och kostar $40…
    Personligen hade jag varit mer intresserad av en svartvit volym, på bra papper, med bara Wrightsons serier. Tyvärr skulle en sådan produkt vara vara fullständigt kommersiellt otänkbar…

    Gilla

  11. Jag har någon gammal samling av Wein/Wrightsons version, men nystarten innan Moore tog över har jag bara läst strönummer av; är inte så sugen på att läsa fler…

    Gilla

  12. Ping: 3 x 80-tal, del III: Kärlek à la Slate « Simon säger

  13. Här är en sammanfattning av Glamourpuss #4 så vi kan slippa Sim:

    Dave Sim säger bara kort om Wrightsons teknik att den går ut på att rulla rulla rulla penseln, dra fyra pyttestreck, sen tvätta den och doppa den och rulla rulla rulla den igen.

    Scott McCloud säger i Making Comics att Paul Smith har en annan metod som går ut på att använda spetsen på en stor (#5)-pensel och att det ger mindre streck än en liten pensel.

    Resten av Glamourpuss #4 handlar om Alex Raymonds pyttestreck och »höjdpunkten« är:

    »I think I figure out how he did it (after pretty close to a year of studying his work on a daily basis). Right or wrong, I’m keeping it to myself… There’s a world of difference between inventing a magic trick and figuring out how a magic trick is done.«

    Sim använder en #2, en mindre pensel och jag kan tänka mig att det är mer jobb att »vässa« dem än en #5:a.

    Så mycket av diskussionen kring teknikerna går ut på att »hur få pyttelinjer« men i dagens värld finns det ju två mycket enkla sätt, enklare än att använda en #5:a till och med. Det ena sättet är att tuscha stort och sen digitalt förminska bilden. Det andra sättet är att tuscha digitalt.

    Jag är värdelös på »inking« men intresserad av det eftersom jag ser det som en stor svaghet i min stil.

    Som du vet har jag både Wrightsons Frankenstein och Jansens inking-bok på väg så jag jagade rätt på en kopia av Glamourpuss #4 men den gjorde mig bara på dåligt humör. Roligt att jag först hittade en lång debatt där Sim förklarar att han inte är misogyn och sen läsa hans egen tidning som jag lätt tolkar som misogyn.

    Gilla

  14. Ping: Hellblazer 1-300 | Serienytt.se

  15. Ping: Hellblazer 1-300 | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s