Och så är jag framme vid den sista 80-talstidningen jag läste i helgen: Angel Love av Barbara Slate.
Om Moores Swamp Thing är viktig för att den var Moores genomslag i USA och DCs engelska revolution via Vertigo, och Browns Ed the Happy Clown/Yummy Fur för att den var viktig för Drawn & Quarterly och i förlängningen den självbiografiska boomen för independent-serier, så är Angel Love inte viktig alls: Ingenting har skrivits om den, inga serier har kopierat den, och Barbara Slate blev inte heller känd tack vare den.
Varför tar jag då upp den här (bortsett från att jag som sagt läste den i helgen)?
Svaret är att den är symptomatisk för DC i mitten av 80-talet: Förlaget visste inte vad man skulle göra för att få nya läsare efter det katastrofalt usla 70-talet (DCs serier från den tiden är i praktiken oläsliga), och därför försökte man med allt möjligt. Vad som visade sig vara framgångsrikt var förstås Moore & Miller, men innan man koncentrerade sig på den typen av serier kom det ut en del otypiska serier på DC, som Helfer/Bakers The Shadow och Angel Love.
Och att jag läste om den är förstås ett tecken på att jag gillar serien. Jag råkade först läsa den när jag var i USA när den kom ut, och jag + systrar köpte lite serier för att läsa på stranden. Angel Love slank med i bunten, och sen letade jag upp resten av numren för att läsa klart serien (totalt kom det bara nio nummer; det var en mini-serie så serien är avslutad, men om den hade sålt tillräckligt bra var tanken att fortsätta med en månatlig tidning).
Serien handlar om Angel Love (jo, hon heter så), en ung kvinna som just flyttat till New York, och de vänner hon skaffar där: En rumskamrat som drömmer om att bli skådespelare, några hjälpsamma grannar, och potentiella pojkvänner. Det är en utpräglad såpa; den större historien handlar om hur Angel försöker hitta sin syster som rymde hemifrån när Angel var liten men som är deras mammas enda hopp för att rädda livet (mamman har benmärgscancer och behöver en lämplig donator). Klyschigt värre, med andra ord, och allt tecknat i en komplett förargelselös stil som nästan ser ut som reklamteckningar för produkter inriktade mot barn.
Om det var allt skulle Angel Love nog varit en ganska plågsam serie att läsa, men skenet bedrar. Det gulliga teckningarna och den enkla såpahandlingen till trots visar det sig att Slate inte undviker tyngre ämnen, som oplanerade graviditeter, pedofili, och kokainberoende. Första gången någonting allvarligare dyker upp är helt oväntat: I den sista rutan på den sista sidan i det första numret, efter ett överdåd av sockersöt handling, inser Angel plötsligt att skälet till att hennes pojkvän-to-be har ett så omväxlande humör är att han regelbundet tar kokain.
Men minst lika viktigt för underhållningsvärdet är att Slate är så rolig. Angels rumskompis är strålande i all sin naivitet och verklighetsfrämmande uppfattning om sin egen begåvning, bakgrundskonversationen är mycket träffande för hur New York-bor är (eller var, i mitten av 80-talet), detaljer som de allestädes närvarande kackerlackorna som gärna kommentarer vad människorna pysslar med är charmerande.
Det är inget odödligt mästerverk, men det är synd att inte Slate fick chansen att fortsätta utveckla Angel Love för potentialen var stor, speciellt med tanke på att Slate var nybörjare i seriebranschen men ändå gjorde någonting så proffsigt. Efter Angel Love gav hon ut några one-shots på Marvel under samlingsnamnet Yuppies from Hell som enbart skildrade New York-yuppies i kortare historier utan en riktig handling; böckerna är riktigt underhållande och ännu roligare än Angel Love, men jag saknar historien i den senare. Det blev sen några fler serier på Marvel som ändrade målgrupp till unga flickor; tyvärr var de serierna inte lika lyckade (men visst underhållningsvärde hade de trots allt), och senare har hon gjort en del Barbie-serier och också skrivit manus till Disney-serier.
Men helt har hon inte övergett serierna. I år har hon gett ut en bok om hur man gör serier, You Can Do a Graphic Novel, som jag verkligen borde läsa; med tanke på hur mycket jag tycker om Angel Love och i något mindre grad Yuppies from Hell vore det intressant att se vad hon har att säga om serieformen. Om någon har läst den och har en åsikt, skriv gärna en kommentar 🙂
Lite kuriosa: Som sagt är det inte precis en känd serie, men jag vet ändå att det finns fler än jag som verkligen tyckte om den. På saligen avsomnade seriebutiken Metropolis i Stockholm var det en favorit hos några av de anställda, och jag kommer ihåg att när den gavs ut var det en del livliga diskussioner i butiken om man såg mest fram mot nästa nummer av Angel Love eller Watchmen som gavs ut samtidigt av DC. Jag vill inte påstå att de är lika bra, men på ett sätt förstår jag diskussionen: Angel Love är mycket charmigare och egentligen den ovanligare serien, för hur många humoristiska serier med seriösa inslag för (huvudsakligen) flickor i övre tonåren fanns det i USA vid den här tiden? Nu har vi många manga-titlar som riktar sig precis till den målgruppen men Angel Love var vid den här tidpunkten unik. För unik visade det sig, eftersom den inte sålde tillräckligt mycket. Och det är verkligen inte förvånande för när man läser tidningarna är det obegripligt hur DC trodde att den skulle få några läsare. All redaktionell text som berättar om andra serier som är på gång handlar om superhjälteserier, och oddset för att en läsare i Angel Loves målgrupp skulle vara intresserad av exempelvis Green Arrow nr X var säkerligen mycket mycket dåligt…
PS: På Barbara Slates hemsida kan man kika på omslagen till alla nummer av Angel Love; de ger en ovanligt bra inblick i vad serien handlar om 🙂 DS.
Simon säger 
Den var bra. Jag gillade teckningsstilen, trots allt, bara inte hur hon ritar Cindy (heter hon väl… rumskamraten dvs). Jag tycker ju det är skralt med bara fem rutor per sida!
Däremot tyckte jag inte att den var så rolig—kanske om jag hade varit tonåring, men nu kändes skämten mest självklara och gäspiga.
@Sandra: Jo, det var nog för föräldrarnas skull. Läs brevspalten, den är omväxlande mycket gullig och någon gång skrämmande (det var speciellt ett brev, skrivet av en flicka som för att hon behövde hjälp med en bror som var hjärtskärande).
Så, gillade du serien eller var den för deprimerande med den olyckliga Maureen?
Det är datortextat så vitt jag kan se. De har ändå använt teckensnitt som är ganska lika, typ »Gibbons Journal« eller vad det heter.
Epix’ översättning verkar ha varit gjord med kommunikation med Alan Moore eller av några ultra-genier. Det är enda tänkbara förklaringarna till att de fått med så mycket. Ungefär som Gödel Escher Bach som är gjord i samarbete med Hofstadter (som gjorde en liten broschyr med »hemliga« detaljer som bara översättarna fick läsa, så de skulle se all akrostik och andra dolda budskap).
Angel Love var väldigt sorglig, jag blev ledsen. Vill trösta Maureen väldigt mycket, jag har sympati med henne. Det står »For Mature Readers« vilket jag antar är mest för att föräldrarna inte ska klaga?
@Sandra: Jag har inte läst den nyaste översättningen eller ens tittat i den. Fult typsnitt eller något annat som var dåligt med typografin?
Verkar som om Google har fel: Det var Göran Ribe & Horst Schröder som översatte Epix utgåva. Tyvärr har jag inte mina svenska Watchmen-tidningar tillgängliga för att se vem som översatte den gången, men den översättningen var inte så vidare bra vad jag minns. Framförallt var det olika personer som översatt serien och textblocken, så figurerna bytte namn hej vilt i samma nummer beroende på var det stod om dem 🙂
Googlade upp det nu, Schröders/ Epix utgåva var översatt av Lotta Fjelkegård, och innehåller även ett intressant appendix med förklaring på anspelningar.
Jag märkte att mitt förra inlägg blev något otydligt, men vad jag menar är alltså att jag tror det ska finnas tre översättningar, tidningsversionen, Horst Schröder’s version, samt nyöversättningen (var det av Göran Semb?) .
”Lynx”-djuret och de svenska namnen var alltså enbart med i den första tidningsversionen.
Jag är väldigt imponerad av Horsts översättning, den har många små detaljer och moore-ska ordvitsar som många andra har missat.
Så vitt jag förstod gjordes nyöversättningen efter den av rättighetsskäl och/eller för att »nytt alltid är bättre« men jag kan inte med den, delvis också pga typografin, men också för att den inte är lika bra. Usch, copyrightlagar ibland, när de kommer ivägen!
Svenska namn däremot tror jag hade gett en bra närvarokänsla. Bl.a. är namnet på serien—Väktarna—väldigt bra imho, påminner om den klassiska översättningen »Vem vaktar väktarna?«. Många namn hade ju varit samma, t.ex. Rorschach, Dr. Manhattan, men en del hade kunnat bli bättre, till exempel vore Nattugglan bra tycker jag.
Otyget med engelska namn märkte jag först när Tim Burtons uschliga Batman-version kom (inte lika dålig som Nolan iofs!), men föregångaren kanske var när tv-serien gick i repris. Där hette han Läderlappen i textningen men den svängiga/lyckade vinjetten fick varenda hörande människa att gå nynna nananana nananana nananana nananana Bätt-Män!!!!
Jag tror att det är på grund av trademark som de numera har kvar namnen, för att de inte ska bli genericized.
Jag tror att Horsts Watchmen fick en nyöversättning, eftersom den gamla översättningen hade en del missar och felöversättningar (som ”Lynx” istället för ”Lodjur”) och svenska namn som lät litet smålöjliga.
Åh, Jenette Kahn! ♥
Du är välkommen att låna mina tidningar 🙂
Här är en ganska ny intervju med Slate som täcker hennes serie-karriär. Inte så djuplodande men med en del intressant information, som att hon jobbar på några graphic novels (hurra!): http://www.comicsbulletin.com/features/112432173922895.htm
Jag skulle gärna vilja läsa Angel Love, Simon! Den verkar vara i min smak.
På tal om Watchmen, vet du om gamla »Väktarna« har samma översättning som den tjocka Watchmen-boken som Horst gjorde, eller om det finns tre, inklusive den som kom för ett par år sedan?