Månadsarkiv: april 2010

SPX 2010: Kära återseenden

Postat den

Så, dags för den första recensionen av serier jag hittade på SPX 2010, och jag tänkte göra det lätt för mig med att ta en bunt tidningar som jag skrev redan om förra året när tidigare nummer kom ut. Alla är serier jag tyckte om (annars hade jag inte köpt nya nummer, såklart!), men jag ska försöka vara lite mer precis än så ;-)

Först ut: Imy 0.5 ½ av Irma Eriksson, en webbserie man kan hitta här om man nöjer sig med den digitala versionen. Den ser lika proffsig ut nu som förut, och den skulle absolut försvara sin plats i de flesta dagstidningar. Om jag ska vara lite kritisk är den en smula tandlös; liksom med många andra ett skämt om dagen-serier saknar jag ibland mer tyngd i innehållet. När en stripp-serie är bra får den ofta den rätta tyngden när man som läsare verkligen lärt känna personerna, men Imy-tidningarna är för tunna för att jag ska hinna bekanta mig med dem. Så formen är lite begränsande, och jag skulle hellre se att Irma Eriksson (Argh! Låter så opersonligt med hela namnet när det är någon jag åtminstone sagt ”Hej” till, men jag fortsätter med det…) gjorde längre serier.

Nummer två är Emma Billbäck och Joakim Gunnarssons Emma och Sara-serie. Förra SPX kom de ut med nummer 7, och nu fanns nummer 4 & 5 till salu (de ger ut samlingarna i omvänd kronologisk ordning verkar det som). Dan DeCarlos inflytande syns lika tydligt som i de senare sidorna, men personernas utseende varierar ändå rätt vilt. Det är inte menat som kritik; teckningarna är absolut det viktigaste i den här serien för mig, och variationen är bara underhållande. Emma och Saras personligheter är också charmerande, och jag blir på gott humör av att läsa serien. Handlingen är oftast mycket enkel, men med bara en sida att jobba med kan man inte räkna med mycket annat. Att serien som sagt publiceras i en kommersiell tidning gör att den är begränsad i vilka ämnen som kan tas upp (och serieskaparna verkar inte alltid ha varit helt nöjda med tidningens redaktion, av kommentarerna om vad de fick/inte fick göra att döma), men det gör inte så mycket. Det här är ett utmärkt exempel på hur man ska göra en professionell serie där man vet vilka läsare man siktar på (unga flickor), och ändå inte tråka ut andra (som undertecknad, inte en ung flicka).

Trean får bli Ink #4 av Jenny Berggrund. Ett nummer kvar, och sedan är historien om Ink och hennes vänner slut. Den här serien blir bättre och bättre; Berggrund tecknar hastigt men säkert, om man kan säga så, med en stil som fångar personligheterna med elegans och en bra rytm i berättandet. Hon lyckas också med att få mig att bry mig om personerna, ett måste i den här typen av serier där de känslomässiga relationerna står i centrum med osäkra kära, otrohet och vänskap som viktiga ingredienser.

Ett stort plus också för att Berggrund gör det bästa av att det är långt mellan numren: Det är inte alltid lång tid som passerat mellan sista sidan i ett nummer och den första i nästa nummer, men emotionellt har det hänt en hel del. Även nu när jag läste om nummer 1-3 i ett svep innan jag kom till 4:an kändes varje nummer som ett tydligt kapitel i en längre historia. Det verkar som om det inte bara är jag som väntat länge på att historien ska fortsätta utan huvudpersonerna själva verkar också ha mognat lite grann sen sist. Nu hoppas jag bara att det inte tar alltför lång tid innan nummer 5 dyker upp. Men å andra sidan, om det gör det så betyder det bara att jag måste läsa om 1-4 igen för att komma in i historien och det gör jag så gärna :-)

Och sist men inte minst så hade Li Österberg kommit med senaste numret av Agnosis, nummer 9. Jag har skrivit om både nummer 7 och 8 redan så jag börjar få slut på lovorden; det är fortfarande det bästa svenska fanzinet och jag är inte ensam om att tycka det eftersom det fick pris som bästa fanzine 2010 på SPX av Seriefrämjandet. Huvudnumren är sista delen (?) av Theia Mania, historien om bibliotekarien Malin, och en ny längre historia med bakgrund i den grekiska gudasagan, den här gången med Hades i huvudrollen. Trots den stora skillnaden i miljö känns båda serierna lika självsäkra i utformningen, och jag vet egentligen inte vilken jag tycker bäst om. Men vissa av Österbergs vanliga teman finns i båda, framförallt i skildringen av hur både Malin och Hades känner sig som om de inte är som andra. Det enda som gör Agnosis till ett fanzine istället för att bara klassas som en serietidning är väl att den inte finns att köpa som ”vanliga” tidningar; innehållsmässigt är det ingenting amatörmässigt överhuvudtaget.

Så det här var de enkla tidningarna att skriva om; jag har redan tagit upp dem förut så det blev inte så mycket nytt att komma med den här gången. Men i nästa inlägg blir det lite för mig nya erfarenheter, och bra sådana också. SPX 2010 var minst lika bra som 2009 när det gäller serier som jag köpt, åtminstone det jag hittills läst. Eller så hade jag bara tur när jag shoppade, fast det tror jag inte :-)

SPX är slut…

Postat den

…och det var minst lika trevligt som förra gången. Jag lyckades tyvärr inte lyssna på någon av panelerna, men jag hade många trevliga samtal med utställare av alla de slag :-) Eftersom jag inte var där hela dagarna så kommer jag inte skriva om själva expot; det finns det många andra som gör (t.ex. Shazam-gänget och deras live-blogg).

Däremot kommer jag självklart skriva om de serier jag köpt, hela traven som ligger på bordet här. Det blev mer svenskt för min del i år, både nya tidningar av säkra kort som Li Österberg (Agnosis 9, hurra! Och grattis till priset för bästa fanzin!) och några tidningar som jag inte har en aning om vad det är, bara att jag gillade dem vid en snabbtitt.

Så de närmaste inläggen kommer nog domineras av SPX-inköp,  när jag väl har hunnit beta av några stycken förstås ;-)

Små huvudrollsinnehavare: Melvin & Yotsuba

Postat den

Yotsubas pappa smittas av hennes stormvädersentusiasm

Dagen före dagen före SPX blir det bara en blänkare om två nya böcker i två olika reprintprojekt som jag gillar. Först och alltid främst: Yotsuba&!, den fantastiska mangan av Kiyohiko Azuma som kommit fram till sin åttonde del. Jag har skrivit om den förut men det tål att upprepas: Yotsuba&! är kanske den bästa serien som görs idag, alla kategorier. Åtminstone är det min favorit och när en ny del dyker upp är det en given högtidsstund.

Tempot är lika långsamt som alltid; efter 8 böcker har bara 2 ½ månad gått sen första kapitlet, men framförallt grannfamiljen Ayase verkar ha vant sig vid att Yotsuba dyker upp när som helst. Yotsubas säregna beteende verkar också smitta, eller så har alla lärt sig att det är bäst att bara följa med i händelserna när hon sätter igång. Det är omöjligt att vara på dåligt humör efter att ha läst om Yotsuba; mina mungipor åker upp bara av att skriva om serien.

Teckningarna fortsätter att imponera, både när det gäller stämningsfyllnad och personteckning. Och när det gäller manuset gillar jag verkligen hur Azuma ofta avslutar kapitlen mitt i handlingen, ett extremt effektivt grepp för att sluta episoderna ska sluta när de är som allra bäst; här är sista sidan i The Typhoon:

Sen lite grann om bok 2 i Drawn & Quarterlys utgivning av John Stanleys barnserie Melvin Monster. Det är roligt att Stanleys serier ges ut igen men jag tycker också att det blir tydligare och tydligare att Little Lulu / Lilla Lotta är och förblir hans mästerverk. Hans andra serier är inte okända bara för att de inte publicerades lika länge; de är helt enkelt inte lika bra.

Som Melvin. Det är charmigt och ibland glimtar Stanley till, men på samma sätt som i Thirteen (Going on Eighteen) saknar jag Irving Tripps tuschning, och Stanleys manus passar mycket bättre för mer realistiska serier som Lulu. Här har serien en miljö där fantasterier är vardagsmat och det gör att Stanleys speciella humor som har en stor portion av det absurda i sig försvinner; själva grunden i Melvin-serierna är ju att alla monster fungerar tvärtom mot den vanliga världen (skolfröken vill att eleverna inte ska gå i skolan, föräldrarna vill att barnen ska vara elaka, osv) så Stanleys vardagsabsurditeter märks inte.

Och sen är det lite för mycket av DCs Bizarro-serier från 60-talet. Att bygga en hel serie på att det är roligt med en tvärtom-värld fungerar inte i längden, hur roligt det än är för manusförfattaren att komma på knasiga situationer.

Medan Thirteen (Going on Eighteen) blev bättre av att läsa i ett stort sjok är det tvärtom med Melvin: En enstaka serie är inte dum alls, men att läsa flera episoder på raken känns torrt. Trots bristerna hoppas jag ändå att Drawn & Quarterly fortsätter ge ut Melvin Monster; bara en bok till och sen är alla serierna publicerade. Om jag nu bara kunde förstå varför de inte inkluderar tidningarnas omslag också…

Garth Ennis gör zombieserier (dåligt): Crossed

Postat den

En till Garth Ennis-serie, och tyvärr en till misslyckad sådan. Jag hade helt missat att Ennis höll på med en zombie-serie så jag hade ingen aning om vad för slags serie Crossed var när jag köpte boken i helgen. Det var lite oroväckande i sig eftersom jag borde hört någonting om den ifall den var bra, och än mer oroväckande var det att förlaget var Avatar som gett ut några av Ennis mindre bra saker som exempelvis Streets of Glory.

Zombier alltså, även om de aldrig kallas för det i den här strax-efter-katastrofen-serien. Här är det frågan om den moderna zombien, dvs den som är snabb och (relativt) smart. Ennis har uppdaterat dem en smula i Ennis-stil, så istället för att bara vara ute efter att bita/äta upp andra människor vill de här kreaturen också plåga sina offer så mycket de bara kan, och när människor saknas så roar de sig med att tortera varandra istället.

Men i övrigt är det klichéartat så det sjunger om det: Vi får följa en liten grupp människor som försöker klara sig så gott det går; då och då ger någon av dem upp alternativt blir zombiefierad varpå han/hon måste dödas av någon i gruppen under allmän depression; de som försöker behålla sin humanitära inställning går garanterat åt medan de som helt kopplar bort könslorna har en chans att överleva; och så vidare.

Med andra ord samma story som skrivits många gånger förut. Och det behöver inte vara något fel; Ennis historier är ofta inte särskilt originella men de är ändå underhållande tack vare hans förmåga att krama det gottigaste ur klichéerna och att berätta om intressanta personer. Men här saknas helt den extra kryddan som Ennis brukar lägga till, och hela serien känns rejält avslagen. Jacen Burrows teckningar är rätt stela och okänsliga och lyfter inte heller de serien.

Och sen finns förstås elefanten i rummet: Kritiker- och läsarsuccén The Walking Dead som gjort allting Crossed försöker göra tidigare och mycket bättre, med personer jag bryr mig om på riktigt och vars öden därför berör mig så mycket mera. Människorna i Crossed passerar förbi utan att sätta några avtryck vilket gör att de hemska sakerna de utsätts för bara känns rått och spekulativt istället för gripande.

Crossed ska tydligen bli en film om allt går enligt planerna, och jag hittar en hel del artiklar på nätet som uppskattar serien för dess nattsvarta atmosfär och extrema våld. Men för min del, och det säger jag som en som brukar gilla Ennis, tycker jag att det här är en av hans sämsta serier; den känns lat, som om den vore skriven med hjälp av minsta motståndets lag där den enkla lösningen alltid valts, och Ennis slarvar dessutom med detaljerna och gör sig aldrig besväret att ens presentera en del av människorna vi får följa vare sig när de ansluter till gruppen eller när de avpoletteras. Zombie-diggare kan nog läsa Crossed med nöje men annars bör man undvika den.

It Was the War of the Trenches

Postat den

Fantagraphics fortsätter förtjänstfullt med sin utgivning av Jacques Tardi på engelska, och nu är det dags för ytterligare ett album som inte funnits på svenska tidigare: It Was the War of the Trenches / C’était la guerre de tranchées.

Många av Tardis serier utspelar sig runt tiden för Det Stora Kriget, som Adèle och tillhörande serier men i IWtWofT finns det ingenting som distraherar från skyttegravarnas helvete. Det är en oerhört mörk bild som Tardi presenterar här; inte för att krig någonsin är en trevlig historia, men första världskrigets blandning av moderna vapens förstörelseförmåga och en äldre europeisk tradition av krig som någonting som eliten drog i gång utan större anledning fick till följd ett krig av sällsynt meningslöshet och tragik. Det finns många klassiska böcker som skildrat eländet i skuttgravarna, och Tardis bok ansluter sig till dem; det märks att det här är någonting personligt för honom, och boken är tillägnad hans morfar (farfar? Varför kan inte alla språk skilja på dem, som svenskan…) som deltog.

iIWtWofT har ingen handling i vanlig bemärkelse; det är en bok bestående av kortare historier utan samband med varandra. Historierna själva är inte heller de manusdrivna så man ska inte vänta sig någonting à la ECs krigsserier. Istället är det tranche de vie som erbjuds, med små korta episoder antingen berättade i jagform av en okänd soldat eller av författaren själv. Som passar en så dyster bok som det här är så skildras även de mest hemska skeenden, som att en korsikansk soldat som inte förstår franska trots det blir arkebuserad för att han inte följt order, som någonting alldeles vardagligt; den nämnda scenen är inte ens huvudsaken i historien ifråga utan bara en del av bakgrundsbruset.

Teckningarna är lätta att känna igen som Tardis, i hans vanliga Hergé-influerade stil, men jämfört med till exempel Adèle är det en smula mer realistiskt och dessutom i svart-vitt; teckningarna är utmärkt väl anpassade till det mörkare temat. Misären är obehagligt påträngande och man kan nästan känna fukten och stanken från skyttegravarna. Jag skrev tidigare att Tardis stil är en trevlig stil och det stämmer fortfarande, men när den vardagliga stilen används till att skildra ruttnande lik, inälvor med mera blir kontrasten slående, och krigets absurditet blir tydlig.

Det finns en stor mängd raseri bakom IWtWofT men Tardi lyckas trots det hålla tonen lågmäld: Som läsare går det inte att undvika att bli upprörd, men de flesta soldaterna har redan vant sig vid det oerhörda som sker. Det är inte en bok att läsa om man vill bli på gott humör (läs i så fall Adèle med flera, som visserligen också tar upp temat med krigets fasor men lindar in det i en farttfylld berättelse) men den är mycket läsvärd, och jag är verkligen glad att Fantagraphics satsar på Tardi.

Tatsumi Noir: Black Blizzard

Postat den

Sen flera år tillbaka läser jag inte längre Previews, den amerikanska seriedistributören Diamonds katalog över vad som ska komma några månader framåt i tiden. Jag brukade läsa den från pärm till pärm varje månad för att se vad som var på gång, men vad jag till slut insåg var att det gjorde serieshoppandet mycket tråkigare. Istället för att gå in i butiken för att se om det kommit någonting nytt och spännande så blev det att jag gick in för att se vilka av de serier jag förbeställt som dykt upp. Dvs inget letande i hyllor, inga glada överraskningar när någonting oväntat dök upp, och alldeles för sällan provade jag någonting nytt och okänt (jag hade ju redan läst Previews så allt bra borde dyka upp i facket där mina beställda serier placerades…). Beslutet att helt strunta i förbeställningar och noggranna studier över utgivningsplaner har känts helt rätt; de sista åren har jag haft mycket roligare när jag besökt butikerna än tidigare. Den lilla nackdelen att jag eventuellt missar en bok som jag inte fått korn på i butiken (eller som sålt slut) tar jag så gärna :-)

Allt detta som en introduktion till Yoshihiro Tatsumis Black Blizzard som jag stötte på i helgen. Tatsumis självbiografi A Drifting Life som beskriver Tatsumis utveckling som serieskapare, interfolierat med inblickar i Japans uppbyggnad efter andra världskriget, var en av förra årets allra bästa böcker, så när jag såg Black Blizzard blev jag självklart intresserad.

Och vilken överraskning det visade sig vara! Drawn & Quarterly har gett ut flera samlingar med kortare serier av Tatsumi från 60-70-talet, men här är det istället fråga om en av hans allra tidigaste serier, gjord redan 1956, som han skrev en hel del om i A Drifting Life eftersom han själv kände att den var ett konstnärligt genombrott för honom (även om han i efterordet till Black Blizzard säger att han skäms för hur dålig den är…).

Här är det action från första sidan som gäller, med en ung man som blir arresterad av polisen för ett mord som han själv tror han begått men utan att komma ihåg hur det gick till. 120 sidor senare har vi fått vara med om en tågolycka, våldsamma fäder, himlastormande kärlek, och en hel del annat som man kan vänta sig i en noirthriller. Att kulmen utspelar sig under en snöstorm där mannen som flytt från polisen finner sig sammanlänkad med en annan misstänkt mördare medelst handklovar som inte verkar gå att bli av med med mindre än att en av dem mister en hand är bara följdriktigt :-) Jag kom att tänka på Runaway Train, en film som skrevs långt senare av Akira Kurosawa; likheterna är inte stora men snöstormen, tåget och två förrymda flyktingar har de gemensamt, men också den kärva skildringen av flykten.

Sen måste jag säga att Tatsumi bara spenderade 20 dagar på att skriva och teckna serien, och visst syns det. Människorna ser ibland lite besynnerliga ut, men det är samtidigt bra drag i teckningarna, och för en serie som är mer än ett halvt sekel gammal fungerar det förvånansvärt bra. Risken fanns att Black Blizzard bara skulle vara intressant på grund av dess bakgrundshistoria, men jag hade riktigt mysigt när jag läste den, trots att den inte är så polerad och att historien huvudsakligen utvecklar sig precis som väntat. Om jag jämför den med serier av Tezuka från ungefär samma tid tycker jag den här hållit mycket bättre, men sen är jag förstås mycket mer förtjust i Tatsumi i allmänhet än av Tezuka ;-)

Det är en mycket enklare historia än Tatsumis senare mer allvarliga serier, men det är fantastiskt roligt att Black Blizzard översatts. Det är överlag ont om översatt manga som är äldre än från 80-talet så 50-talsmanga finns det försvinnande lite av. En stor eloge till Drawn & Quarterly för att de gett ut den här boken, och jag kan bara hoppas att nästa tripp till seriebutiken blir lika förvånande!

Ständigt denne Källblad

Postat den

Mycket, mycket kort idag; jag håller fortfarande på att läsa serier på min iPad, och det fungerar fortfarande bra :-) Men några pappersserier har jag också hunnit med sen sist, där den bästa är det sista albumet av Mats Källblad som jag ännu inte hade läst: Vakna laglös.

Boken handlar om den fortsatta historien om Isak från Garagedrömmar, och jag har väl egentligen inte mycket att tillägga till det jag sa då. Av alla serier jag läst under det dryga år jag har bloggat här är det Källblads som har varit den största överraskningen för mig; varför har ingen berättat för mig hur bra han är? ;-)

Med tanke på att Vakna Laglös är 14 år gammal vid det här laget är väl inte det här inlägget lika rykande aktuellt som det förra om iPaden, men vad tusan, lyd mitt råd: Om du inte redan läst Källblads serier, gå till din närmsta seriebokhandel eller beställ på nätet vad du kan få tag på. Det är inte varje dag man får chansen att läsa på samma gång lågmälda och milt humoristiska som djupt personliga serier som dessutom är gjorde på hemmaplan!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 197 andra följare