SPX 2010: Kära återseenden

Postat den

Så, dags för den första recensionen av serier jag hittade på SPX 2010, och jag tänkte göra det lätt för mig med att ta en bunt tidningar som jag skrev redan om förra året när tidigare nummer kom ut. Alla är serier jag tyckte om (annars hade jag inte köpt nya nummer, såklart!), men jag ska försöka vara lite mer precis än så 😉

Först ut: Imy 0.5 ½ av Irma Eriksson, en webbserie man kan hitta här om man nöjer sig med den digitala versionen. Den ser lika proffsig ut nu som förut, och den skulle absolut försvara sin plats i de flesta dagstidningar. Om jag ska vara lite kritisk är den en smula tandlös; liksom med många andra ett skämt om dagen-serier saknar jag ibland mer tyngd i innehållet. När en stripp-serie är bra får den ofta den rätta tyngden när man som läsare verkligen lärt känna personerna, men Imy-tidningarna är för tunna för att jag ska hinna bekanta mig med dem. Så formen är lite begränsande, och jag skulle hellre se att Irma Eriksson (Argh! Låter så opersonligt med hela namnet när det är någon jag åtminstone sagt ”Hej” till, men jag fortsätter med det…) gjorde längre serier.

Nummer två är Emma Billbäck och Joakim Gunnarssons Emma och Sara-serie. Förra SPX kom de ut med nummer 7, och nu fanns nummer 4 & 5 till salu (de ger ut samlingarna i omvänd kronologisk ordning verkar det som). Dan DeCarlos inflytande syns lika tydligt som i de senare sidorna, men personernas utseende varierar ändå rätt vilt. Det är inte menat som kritik; teckningarna är absolut det viktigaste i den här serien för mig, och variationen är bara underhållande. Emma och Saras personligheter är också charmerande, och jag blir på gott humör av att läsa serien. Handlingen är oftast mycket enkel, men med bara en sida att jobba med kan man inte räkna med mycket annat. Att serien som sagt publiceras i en kommersiell tidning gör att den är begränsad i vilka ämnen som kan tas upp (och serieskaparna verkar inte alltid ha varit helt nöjda med tidningens redaktion, av kommentarerna om vad de fick/inte fick göra att döma), men det gör inte så mycket. Det här är ett utmärkt exempel på hur man ska göra en professionell serie där man vet vilka läsare man siktar på (unga flickor), och ändå inte tråka ut andra (som undertecknad, inte en ung flicka).

Trean får bli Ink #4 av Jenny Berggrund. Ett nummer kvar, och sedan är historien om Ink och hennes vänner slut. Den här serien blir bättre och bättre; Berggrund tecknar hastigt men säkert, om man kan säga så, med en stil som fångar personligheterna med elegans och en bra rytm i berättandet. Hon lyckas också med att få mig att bry mig om personerna, ett måste i den här typen av serier där de känslomässiga relationerna står i centrum med osäkra kära, otrohet och vänskap som viktiga ingredienser.

Ett stort plus också för att Berggrund gör det bästa av att det är långt mellan numren: Det är inte alltid lång tid som passerat mellan sista sidan i ett nummer och den första i nästa nummer, men emotionellt har det hänt en hel del. Även nu när jag läste om nummer 1-3 i ett svep innan jag kom till 4:an kändes varje nummer som ett tydligt kapitel i en längre historia. Det verkar som om det inte bara är jag som väntat länge på att historien ska fortsätta utan huvudpersonerna själva verkar också ha mognat lite grann sen sist. Nu hoppas jag bara att det inte tar alltför lång tid innan nummer 5 dyker upp. Men å andra sidan, om det gör det så betyder det bara att jag måste läsa om 1-4 igen för att komma in i historien och det gör jag så gärna 🙂

Och sist men inte minst så hade Li Österberg kommit med senaste numret av Agnosis, nummer 9. Jag har skrivit om både nummer 7 och 8 redan så jag börjar få slut på lovorden; det är fortfarande det bästa svenska fanzinet och jag är inte ensam om att tycka det eftersom det fick pris som bästa fanzine 2010 på SPX av Seriefrämjandet. Huvudnumren är sista delen (?) av Theia Mania, historien om bibliotekarien Malin, och en ny längre historia med bakgrund i den grekiska gudasagan, den här gången med Hades i huvudrollen. Trots den stora skillnaden i miljö känns båda serierna lika självsäkra i utformningen, och jag vet egentligen inte vilken jag tycker bäst om. Men vissa av Österbergs vanliga teman finns i båda, framförallt i skildringen av hur både Malin och Hades känner sig som om de inte är som andra. Det enda som gör Agnosis till ett fanzine istället för att bara klassas som en serietidning är väl att den inte finns att köpa som ”vanliga” tidningar; innehållsmässigt är det ingenting amatörmässigt överhuvudtaget.

Så det här var de enkla tidningarna att skriva om; jag har redan tagit upp dem förut så det blev inte så mycket nytt att komma med den här gången. Men i nästa inlägg blir det lite för mig nya erfarenheter, och bra sådana också. SPX 2010 var minst lika bra som 2009 när det gäller serier som jag köpt, åtminstone det jag hittills läst. Eller så hade jag bara tur när jag shoppade, fast det tror jag inte 🙂

»

  1. Ping: Med eller utan dig | Serienytt.se

  2. Ping: Med eller utan dig « Simon säger

  3. Jag tyckte väl slutet var lite abrupt så därav ?-tecknet trots att det ursprungligen sas bli 3 delar 🙂

    Då ska jag bara hålla tummarna för att Agnosis 10 inte dröjer alltför länge!

  4. Nej, Simon, Theia Mania ska bli fyra delar nu!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s