Små berättelser från Japan: En kopp kaffe till

Postat den

För något år sedan kom förlaget Ordbilder ut med en drömsk och suggestiv manga, Drömmarnas djup av Hisae Iwaoka. Den påminde inte om något annat och var en mycket trevlig överraskning eftersom dittills ingenting av Iwaoka hade översatts till något för mig läsligt språk. Därför hade jag höga förväntningar när nu Ordbilders andra manga, En kopp kaffe till av Naoto Yamakawa, kom ut strax innan SPX.

En kopp kaffe till består av korta, fristående berättelser som har en enda sak gemensamt: I alla dricks det kaffe. Drickandet är inte av det banala slaget utan ett djupt koncentrerat drickande med omständliga procedurer för bryggningen osv. Däremot är kaffet inte centralt för historierna som blandar melankoli, nostalgi och drama (ofta melodramatiskt) utan alltför stora åthävor.

Ta exempelvis Nattens barn, den serie som jag bäst kommer ihåg efter att ha läst boken: En gatumusikant får en kväll en ung flicka som lyssnare, tillsammans med en äldre herre som följer med henne. De ger rikligt med pengar och återkommer ofta, alltid lyssnandes på samma sång. Men efter en tid upphör besöken, och först ett halvår senare får musikanten reda på orsaken då mannen ifråga återkommer. Flickan har avlidit efter en längre tids sjukdom, men mannen vill nu höra sången en sista gång. Varpå det visar sig att flickan hade nedsatt hörsel och inte kunnat höra sången överhuvud taget, och mannen förstår inte varför hon ändå vill höra den gång på gång. Mannen går iväg, musikanten står bedrövad kvar. Slut. PS. Kaffet dyker här upp när musikanten vid ett tillfälle får följa med flickan hem till hennes lyxiga hus, där han serveras kaffe innan han uppträder för flickans vänner med sin sång. DS.

Det är med andra ord inte de mest imponerande manus jag läst. Berättelserna är lite väl banala, ungefär som gamla Spirit-episoder, och melodram-halten lite för hög för att jag ska kunna ta dem på allvar, men samtidigt för låg för att bli over-the-top-underhållning. Och kaffe-ingrediensen flyter mest på ytan, ett enkelt trick för att kunna hävda att serierna har ett gemensamt tema. Episoderna är inte alls usla men det är tyvärr ingenting speciellt med dem heller. Jag måste också klaga en smula på översättningen som inte alls flyter på; tvärtom blev min läsning ganska haltande eftersom språket då och då kändes väl styltigt. En kopp kaffe till är inte ensam om det när man tittar på manga översatt till svenska, men synd är det likafullt.

Teckningarna är däremot intressantare, utförde som de är i en stil som känns ovanlig för att vara en manga. De är mycket detaljerade men inte i fotorealistisk stil utan i en mer handfast, mycket konkret stil; alla föremål i serien ser ut som vore de handtillverkade (inklusive människor) på ett sätt som jag uppskattar. Så plus för den delen, utan tvekan 🙂

En eloge till Ordbilder för att de satsar på udda manga-titlar som inte redan finns på engelska, även om försök två inte är lika lyckat som det första. Tyvärr ser försök tre, Eater av Masatoshi Usune inte så intressant ut tycker jag utan mer som en dussinmanga, men jag kan ha fel (vilket jag hoppas!).

»

  1. Aj! Det var en hård recension.
    Tråkigt att du inte gillade första boken så mycket. Jag hoppas att du ändå hänger på och ger fortsättningen en chans.
    Apropå Drömmarnas djup så försöker jag få rättigheterna till en ny serie av Hisae Iwaoka just nu. Förhoppningsvis accepterar dom vårt erbjudande så den kan se dagens ljus någon gång i början av 2011.
    Eater är definitivt inte en dussinmanga, men den innehåller väldigt mycket action som tar upp en stor del av serien.
    Jag vill gärna fortsätta ge ut lite annorlunda japanska serier men i slutändan beror det på läsarna. Får vi tillräckligt stöd från dom så kommer det dyka upp fler pärlor från Japan.

    Gilla

  2. Den här lånar jag gärna, Simon.
    Åh jag blir tokig på mangas läsordning:

    321
    654
    987

    jag hade förstått om det var:

    741
    862
    963

    för i den ordningen kommer bokstäverna i den bok jag har på japanska. Det tycker jag är en ganska mysig läsordning. (För cykloper.)
    Funderar på att i slutet av min serie sätta en sån där »Stopp! Den här boken börjar till vänster!« som förklarar västerländsk läsordning.

    (Obs, menar inte att klaga på hur förlag här gör när de gör om. Jag kan acceptera spegelvändning, omflyttning av rutorna som amerikanska versionen av Blade of the Immortal, och (nästan det bästa) att läsa höger-till-vänster, som den här.)
    Jag klagar mer på deras ologiska stil öht!

    Gilla

  3. Alltså med »deras« i sista meningen menar jag de som gör serierna från första början och som sagt inte förlagen som gör ett bra jobb.

    Gilla

  4. @kami: Egentligen var det lite konstigt att jag inte gillade serien mer. Teckningarna tyckte jag som sagt mycket om, och jag vet flera andra serier jag läst och tyckt om som inte varit så värst annorlunda manusmässigt, men det var lite grann som när jag läste Hwas Color of…-serie: Till slut kunde jag inte längre hålla mig från att bli irriterad på det jag inte gillade i manuset. Det kanske skulle varit bättre om jag läst bara ett enstaka avsnitt / dag.

    Men jag ska prova Eater om det som du säger är någonting annat än den ser ut att vara vid snabbtitt, jag vill väldigt gärna se fler sära japanska serier på svenska 🙂

    Gilla

  5. @Sandra: Absolut, det är bara att låna!

    Jag föredrar manga som är helt spegelvänd, men jag förstår att det är dyrt eftersom det krävs saker som att spegelvända skylttexter osv en gång till. Läsordningen

    321
    654
    987

    tror jag att jag föredrar framför den vertikala; misstänker att den senare skulle vara svårare att vänja sig vid för mig.

    Gilla

  6. Håkan / Wakuran

    Nu är ju

    321
    654
    987

    den vedertagna läsordningen ända sedan Tezuka blev stor (och antagligen ännu längre tillbaka) så det tycker jag inte är något större problem. Det jag blir lätt störd på är att läsriktningen för text är motsatt läsriktningen för bild, men nu brukar manga inte innehålla så mycket text att man hinner störas nämnvärt. Man vänjer sig rätt snabbt. (Kanske skulle vara värre om det var texter i Blake & Mortimer-mängd.)

    Gilla

  7. Ja läsriktningen INUTI rutan är nästan alltid:
    741
    852
    963
    (ordning att läsa prat/tankebubblor osv)

    medan läsriktingen på SIDAN är

    321
    654
    987

    jag blir galen! ok jag pallar att läsa det men åh det är vansinnigt!
    bestäm er.
    alltså i böcker med bara bokstäver är det
    741
    852
    963
    like god intended!
    tänker mig att för högerhänta tecknare / textare så borde handen smeta ut bläcket om ordningen verkligen var:
    321
    654
    987
    eller hur?

    jaja. alla får väl göra som de vill. jag fattar väl efter ett tag. kan jag dechiffrera Eisners Spirit då klarar jag vad som helst

    Gilla

  8. Hej Simon!

    Det var synd att du inte gillade den här första delen, men alla kan ju inte gilla samma smak och jag har tidigare hört stött på läsare som var lite tveksamma till serien. Själv tycker jag att manuset i serien flyter på lite bättre i nästa del av serien, men tonen och upplägget är ganska likt det som etableras här i del 1.

    Jag kände själv att serien mådde bra av att tas ett kapitel i taget, för precis som när man dricker för mycket kaffe på en gång kan seriens skärpa försämras lite när man överdoserar för mycket på en gång. Dessutom har jag märkt att jag tycker att den växer för varje omläsning, framförallt om det hinner gå ett tag mellan varje gång.

    Vad gäller översättningen har jag försökt hålla samma ton och stil som i den japanska versionen, av respekt till originaltexten och dess författare. Det korthuggna och, som du påpekar, emellanåt något styltiga språket tyckte jag personligen var en del av seriens charm, samt viktigt för samarbetet mellan bildberättandet, dialogen och berättandet som helhet. Jag förstår att det kan kännas ovant att läsa, men jag ville inte riskera att göra serien en otjänst genom att ta bort det som gjorde ett sådant intryck på mig under min första genomläsning av originalversionen.

    Bevarande och adaption för läslighet är ju ett ämne som stötts och blötts mycket under årens gång, men jag tycker att jag hittade en bra medelväg i det här verket och är mycket nöjd med resultatet när jag läser om det i den svenska utgåvan.

    Jag hoppas likt Kami att du ger del 2 en chans. 🙂

    Gilla

  9. Apropå något helt annat. Simon du gillar Ennis eller hur?
    Har du läst the boys?
    Jag köpte nyligen första albumet men kan inte riktigt bestämma mig om det är värt att köpa fler album. Är fortsättningen bra?

    Gilla

  10. @kami och The Boys: Det var en rätt knepig fråga. När Ennis är bra tycker jag att han är fantastisk (som i Hitman, andra halvan), och även när han inte är i toppform brukar han åtminstone vara underhållande. Men… The Boys är svår. När jag började läsa den tyckte jag att den var rätt så lovande, men allteftersom har jag delvis ändrat åsikt. Problemet är inte att den började skämtsamt och sen blivit allvarligare; Hitman gjorde precis samma sak och blev än bättre när Tommy visade sin seriösare sida. Problemet är istället att huvudpersonerna är så förbålt obehagliga, med Butcher i spetsen. Jag har bara läst upp till nummer 24 men har hört att det blir ännu värre med den saken längre fram. Ennis pubhumor finns kvar, men ibland sätter den sig i halsen i samband med de vidriga människorna. Och sen har inte Ennis fått till personteckningen, som exempelvis Annie som i början gör saker som inte alls passar in på hur hon senare agerar. Jag har recenserat några samlingar tidigare men har som sagt ändrat mig en del i mina åsikter, vilket du kan se i kommentarerna till inläggen 🙂

    @My: Jodå, jag ska prova nummer 2 också; även om jag hade invändningar tycker jag det är väldigt bra med utgivning av udda mangaserier i Sverige så jag hoppas Ordbilder fortsätter med det!

    Och i den andan har jag nu köpt Eater för att se hur den är; håller tummarna 🙂

    Gilla

  11. (Jag har tvingat mig igenom de 41 första numrena av the Boys (men jag skippade Herogasm enbart för att kunna mobba ^W diskutera med Simon.)

    Nja, inte att de blir mer obehagliga, för det går knappast, men mer att de ska verkligen bli protagonister och humaniseras och gullas med dem och känna med dem och då känns det som att Ennis glömmer bort att de faktiskt är stora as. Så att de blir mindre obehagliga är nästan problemet.

    (Länken recensionen om Herogasm ovan är från en annan som tröttnat på Ennis.)

    Gilla

  12. @Sandra apropos länken: Jag håller inte riktigt med vad som skriva där men det var intressant att någon mer än jag reagerade på hur obehaglig Fury var; utan tvekan den serie av Ennis jag tyckt var sämst, och ifråga om den om den håller jag med 100%.

    Gilla

  13. Ping: Den glädjelösa ön « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s