Fotorealismen fortsätter: Mary Perkins & Juliet Jones

Postat den

En svårslagen reprint-dubbel dök upp i veckan: Nya volymer av både Stan Drakes The Heart of Juliet Jones och Leonard Starrs Mary Perkins On Stage. Jag har skrivit om båda serierna förut så det blir inte ett så långt inlägg idag, men jag tänkte ändå fortsätta lite på mitt resonemang om varför Mary Perkins fungerar så mycket bättre än Juliet Jones.

Liksom tidigare är Starrs teckningar en gnutta stabilare, medan Drake är mer äventyrlig och då och då växlar stil; båda är fantastiska tecknare som även lyckas med det som många andra kompetenta tecknare misslyckas med, nämligen att ha tydligt igenkännbara kvinnliga personer (jfr med t ex Al Capp som bara varierar frisyren på i övrigt identiska kvinnor). Vem man föredrar är nog helt baserat på smak och jag är själv inte säker på vem jag tycker bäst om.

Det som skiljer dem åt är manuset. Jag nämnde i mitt tidigare inlägg att Juliet Jones är en mer renodlad såpopera och det intrycket är ännu starkare efter att ha läst den senaste volymen. Historierna är relativt korta, och oavsett hur dramatiska händelserna är så glöms de bort så snart nästa episod börjar. Och här finns en tydlig svaghet: Det saknas övergripande trådar som sträcker sig längre än den just pågående handlingen. Med andra ord finns det ingenting som knyter ihop serien på längre sikt och det tycker jag är tråkigt: Jag läser en episod och så fort den är slut kan jag helt glömma bort den. I en bättre såpopera belönas man som åskådare/läsare om man följer med en längre tid; personer dyker upp igen, känslor förändras långsamt, och så vidare. Juliet Jones saknar tyvärr så gott som helt och hållet detta, trots att det finns gott om möjligheter. Som ett exempel väljs hon i den nya volymen till borgmästare i sin lilla stad efter en valkampanj där hon smutskastats eftersom kvinnor inte borde vara politiker. Men efter segern är allt detta förbi, och allt är sig likt igen. Långt senare får vi reda på att hon inte tänker ställa upp i nyvalet eftersom hon inte har tid med både borgmästarjobbet och att driva sin hattbutik; en överraskning för mig för ingetdera av jobben har synts till under de två åren.

Nu är inte Juliet Jones så dålig som det kanske låter för episoderna är underhållande och teckningarna som sagt mästerliga. Men serien når inte upp till

Mary Perkins, som förunderligt nog lyckas vara ännu lite bättre i sin sjunde volym än i den sjätte. Vi är framme i mitten av 60-talet och omvärlden gör sig lite mer påmind än tidigare. Mary och hennes make Pete besöker Sovjetunionen mitt under kalla kriget, men ännu intressantare är kanske Petes besök i Vietnam. USAs politik berörs inte i sig, men jag måste säga att jag blev oerhört förvånad när det tydligt sägs att amerikanska soldater inte är särskilt populära eftersom de förgriper sig på unga flickor. Jag kan inte tänka mig att det var någonting som uppskattades att det sas i amerikanska dagstidningar på den tiden.

Och även i övrigt fortsätter Mary Perkins att vara en ohämmat vuxen serie; jag kan inte påminna mig att jag någonsin läst en dagspresserie där huvudpersonerna varit lika mogna. De är inte alls tråkiga utan ibland barnsligt förtjusta i det de gör, men det råder ingen tvekan om att det är en serie avsedd för post-tonåringar.

Dessutom briljerar Starr i det som saknades i Juliet Jones: Långsiktig utveckling av karaktärerna. Mary och Petes äktenskap har sina toppar och dalar, och de sammanfaller inte med episoderna utan ingår som en naturlig del i dem. De är också mänskliga, som i den här volymen då Pete blir kär i en annan. Han älskar fortfarande Mary högst, men det innebär inte att han är opåverkbar för andras charm.

Nu ska jag nog sluta skriva om Mary Perkins för det kommer bara bli mer beröm eftersom jag tycker så fantastiskt bra om serien. Visst märks det att den är mer än 40 år gammal men till skillnad från Juliet Jones där jag ibland störs av den gammalmodiga moralen händer det aldrig i Mary Perkins eftersom personerna är så mycket mer realistiska och helt enkelt barn av sin tid.

Om jag ska gnälla på någonting får det bli att Classic Comics Press inte alltid hittar så bra original att trycka från; ibland är linjerna i båda böckerna lite väl osynliga. Men tyvärr är det nog så att det saknas bättre förlagor. Alltnog: Köp Juliet Jones-böckerna om ni ser dem, det är serien värd. Men Mary Perkins ska man aktivt leta upp för bättre dagspresserie är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s