Madison Clells Cuckoo

Postat den

För några veckor sedan fick jag låna en serie jag aldrig hört talas om innan: Madison Clells Cuckoo. Det tog ett tag att komma igenom den; inte för att den är dålig men delvis för att det är en ganska textrik serie men framförallt för att det är en bitvis rejält obehaglig bok.

Cuckoo är en självbiografi om Clells dissociativa identitetsstörning (DID), det vill säga det som förut kallades multiple personality disorder. Boken är en samling berättelser som dels berättar om hur hennes DID manifesteras, och dels är berättelser berättade av hennes olika alteregon. Det är fascinerande att se och läsa, med en mycket varierande textning och teckningsstil beroende på vem som för pennan. Hela boken börjar mycket följdriktigt med att alteregot Lisa, som är expert på matematik och datorer, förklarar vad DID egentligen är och hur den uppstår:

Det som gör boken så jobbig är de visserligen få till antalet men ack så ohyggliga skildringarna av de övergrepp hon råkade ut för som liten (för ovanlighets skull är det inte familjemedlemmar som varit förövarna). I den längsta historien i boken får vi vara med om hur hon långsamt släpper fram minnena som dittills varit bortglömda, och det är ingen rolig läsning. De kortare historierna är de bästa, men den långa historien ger mycket av Clells bakgrundshistoria.

Därför är det lite förvånande att jag ändå blir på gott humör efter att ha läst hela boken: Det finns gott om humor i den när Clells alteregon presenteras/berättar, Clells pojkvän är förunderligt exemplarisk, och Clell själv verkar inte vara hopplöst deprimerad. Gott om jävlar-anamma alltså!

Sen är Cuckoo också utmärkt som en introduktion till vad DID är (jag visste i princip ingenting om DID innan jag läste boken), men det låter alltid lite trist när man säger att en bok är lärorik så egentligen borde jag inte säga någonting om det. Men som synes kunde jag inte låta bli 🙂

Ett svar »

  1. Det är viktigt att notera att Lisa beskriver den posttraumatiska modellen:

    »A model positing that dissociative identity disorder is a naturally occuring response to childhood trauma[…].«

    Men det finns en annan förklaring till DID som många tror är rimligare, den sociokognitiva modellen.

    »A model positing that dissociative identity disorder is a socially constructed condition resulting primarily from inadvertent therapist prompting, media influences, and sociocultural expectations regarding the presumed features of this condition.«

    eller så kanske det egentligen finns någon helt annan förklaring!
    eller så är det olika förklaringar från fall till fall.

    I indiska filmer var det vanligt att alters-byten föregicks av sömn. Och i dom fall av DID som sedan diagnosticerades i Indien så förekom samma sak. Stor skillnad mot den »amerikanska« stilen som också börjar bli vanligare här i Europa.

    Det känns ganska tydligt att det som händer är »på riktigt«; Clells olika penn-stilar och hur språket förändras. Och även att från ögonblick till ögonblick så byts minnen, känslor, åsikter, erfarenheter mot helt andra.
    Etiologin däremot är inte så självklar.

    PS.
    jag älskar Clell, hon har varit jättesnäll mot mig

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s