Wilson

Postat den

Det här har varit ett dåligt år för gamla hjältar. Först (åtminstone i den ordning jag läst…) kom Peter Bagge med sin Other Lives, ett i mitt tycke katastrofalt misslyckande, och nu har jag läst Daniel Clowes senaste bok, Wilson, som visserligen är bättre än Other Lives men ändå inte mycket att hänga i julgranen (eller något annat träd för den delen).

Wilson är berättelsen om en man med samma namn. Han är en extremt egoistisk människa, otrevlig mot allt och alla, och dessutom med dålig verklighetskoppling. Clowes berättar om honom i ensides-historier, där tiden i början går långsamt men allteftersom accelererar historien, och när den är slut har vi fått följa Wilson från tidig medålder till en gammal man. Sidorna är mycket varierade i teckningsstil med allt från Clowes vanliga seriösa stil till en någonting som närmast ser ut som tidig Schulz speglad genom Clowes sensibilitet.

Och teckningsmässigt har jag ingenting att klaga på. Jag måste erkänna att jag inte är så förtjust i Clowes illustrationer i vanliga fall heller, men här ser det väl så bra ut som någonsin, och de olika stilarna som han använder gör att det aldrig blir tråkigt att titta på. Som sagt, Clowes kommer aldrig bli en favorittecknare för mig, men här ser det så bra ut som man kan hoppas.

Men manuset håller inte. Det största felet: Varje sida är tänkt som en skämtstripp, men det är helt enkelt inte roligt. Skämten är alldeles för enkla, och den absoluta majoriteten består i att Wilson är ett svin. Hans dotter berättar om hur eländigt hon har det, men Wilson tycker att hon ska tycka synd om honom istället för något bagatellartat problem. Och så vidare. Om jag får göra en jämförelse så blir det denna: Om man tycker att Rogert är en rolig serie är oddsen goda att man också skrattar åt Wilson. Och jag tycker att Rogert är ungefär det tråkigaste man kan läsa i svensk serieväg…

Det finns också andra problem. Jag har svårt att bry mig om Wilson själv eftersom han är så otrevlig, men jag har också svårt att bry mig om någon av de andra personerna som passerar förbi eftersom deras uppförande är ett mysterium. Som de kvinnor som bor ihop med Wilson: Varför gör de det när han bara förolämpar dem? Ingenstans ger Clowes någonting som kan förklara det, och därmed blir de bara ointressanta tvådimensionella varelser. Inte för att Wilson har så värst många dimensioner han heller, men lite mer har han allt. Clowes har alltid i mitt tycke haft en lätt distanserad ton i sina serier där personer skildras i ett utifrånperspektiv, men i hans lyckade serier har det fungerat eftersom människorna skildrats trovärdigt. Här där allting byggs upp medelst enkla skämt blir resultatet av distanseringen att det allvar som finns i botten helt tappar sin betydelse.

Sen finns det också ett annat problem med Wilson, och det problemet stavas Seth. Det är egentligen inte Clowes fel men det går inte att komma ifrån att hela upplägget med en biografi där huvudpersonen skildras medelst korta och varierade episoder nyligen gjorts av Seth, men på ett mycket mer lyckat sätt. Seths första bok i genren, Wimbledon Green, var bra, men hans bok från förra året, George Sprott, var mästerlig och en av det årets absolut bästa böcker. Det är också svårt att ignorera Chris Ware och hans lika mästerliga serier om Jimmy Corrigan, som även de har ett liknande upplägg. Clowes försök står sig slätt jämfört med dessa två, och det är olyckligt för honom.

Wilson är ingen total katastrof, långt därifrån, men heller inget mästerverk i stil med Clowes bästa böcker från förut. För den som läser det mesta av vad som kommer ut på de intressantare amerikanska förlagen (Clowes har här bytt från Fantagraphics till Drawn & Quarterly) är det en bok som man nog bör läsa, men för den som är mer selektiv är det en bok som man gott kan hoppa över. Köp George Sprott istället!

»

  1. »Det är egentligen inte Clowes fel men det går inte att
    komma ifrån att hela upplägget med en biografi där huvudpersonen
    skildras medelst korta och varierade episoder nyligen gjorts«
    Äsch, så är ju massor av serier! Det är knappast något som bara S*th gör.

    Jag skulle gärna se en recension proper av Rogert. Jag har aldrig läst den, jag såg en annons för samlingsboken och tänkte att namnet var skandalöst mtp att teckningsstilen är så lik Dilbert, men Tobias sade att den var bra. Det kan ju ha varit ironi förstås?

    »Varje sida är tänkt som en skämtstripp, men det är helt enkelt inte roligt.«
    Jag tolkade det mer som en pastisch på en skämtstripp; som använder skämtstripparnas timing och format utan att sträva efter att vara roligt.

    Jag började läsa Wilson, blev lite desperat och hoppade till slutet som jag tyckte var asbra så jag ser fram emot att läsa hela boken. Sista sidan är absolut en av de bästa slut jag någonsin läst. I tätt konkurrens med Stjärnornas Krig, eller orginalmanuset till DKR (finns i tioårsjubileumsboken), eller Ghost World.
    Men den är absolut ingen 5/5—den är bitvis lika frustrerande som riktiga svin är.

    Gilla

  2. Är Rogert den där med sköldpaddorna?
    Jag var också rätt besviken på albumet. Formatet är lite intressant. Men den känns mer som en stilövning än en fullödig berättelse. Men ”George Sprott” låter som något man borde läsa.

    Sandra: Jag tyckte att slutet hade kunnat varit riktigt bra om det hade vart på en bättre bok. Så kanske du valde rätt lässtrategi.

    Gilla

  3. @Sandra: Du kan absolut ha rätt i att det är en pastisch som är menad att inte vara rolig, men efter att ha läst alldeles för många Rogert-strippar så har jag nog förlorat förmågan att uppskatta skämt som egentligen inte är skämt utan bara svinerier. Så tyvärr var jag för ointresserad när slutet väl kom för att kunna uppskatta det; jag håller med Petter om att det antagligen var bättre att läsa Wilson som du gjorde.

    Men annars så kan jag läsa serier/böcker som är rätt usla bara för att kunna återuppleva den där perfekta rutan/meningen som kan finnas även i såna fall. Det är klart, det bästa är ju när en redan utmärkt serie som grädde på moset har en perfekt scen, som sidan i Maison Ikkoku (bästa mangan jag läst), där jag glatt kan läsa 3000 sidor för att återigen fångas av episoden där SPOILER

    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    .
    Yusako och Kyoko slutligen tar in på ett love hotel, men det hela går åt skogen eftersom de gör det mer av pliktkänsla än av lust.

    Gilla

  4. Håkan / Wakuran

    Petter:

    Nej, sköldpaddsserien heter Elvis. Elvis känns förhållandevis sympatisk, och serien har egentligen oftast rätt traditionell stripphumor.

    http://www.elvisthecomic.com/

    Rogert har bl.a. gått i Pondus och Rocky och handlar om ett totalt självcentrerat svin.

    http://www.rogert.se/

    Gilla

  5. @Sandra: Jo, det är ju många andra som gjort det, men Wilson påminde så mycket om George Sprott att jag bara inte kunde undgå att notera det: Samma fysiska format på boken, samma förlag, likartad design, samma varierande stil på de korta episoderna, och så förstås upplägget självt.

    Egentligen borde jag inte jämföra olika serier; det har ingenting med Seth (eller någon annan) att göra huruvida Wilson är bra, men jag kunde inte låta bli…

    Gilla

  6. Ping: Årskrönika 2010: Serierna « Simon säger

  7. Ping: Mister Wonderful « Simon säger

  8. Ping: Mister Wonderful • Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s