Äkta guld rostar aldrig: The One Way Road to Justice

Postat den

Jag var bara tvungen att snabbt kasta mig över någonting bra efter det senaste bottennappet i form av Jet Scott, och lyckligtvis fanns det en garanterad vinnare i högen med icke-lästa serier: The One Way Road to justice, den femte volymen i återutgivningen av Harold Grays Little Orphan Annie.

Handlingen är lika engagerande som alltid, och Grays historier fortsätter att trollbinda trots deras brist på överraskningar. I den här volymen dyker paret Bleek upp som utger sig för att vara Annies riktiga föräldrar. Det är knappast en spoiler om jag avslöjar att så inte är fallet, men den långa berättelsen som sträcker sig över ett år av Annie-strippar är givetvis effektiv. Skrupelfria politiker som samarbetar med gangstrar, mutade domare, och givetvis de bedrägliga föräldrarna ser till att när volymen är slut är Warbucks återigen ruinerad (efter att de onda fått sitt straff, såklart), och tillsammans med Annie försöker han kämpa sig tillbaka till rikedomen.

Bra är det på alla sätt och vis, även om det inte är den bästa volymen av de fem som kommit ut. Skälet till det är två:

  • Warbucks är tillsammans med Annie nästan hela boken. Annie är utan tvekan intressantare som person än Warbucks, och Warbucks tenderar att ta över serien när han är med. Dessutom blir serien mer predikande, och oavsett hur bra Gray är som serieskapare är hans politiska budskap lite mer tveksamt…
  • Annies ”mor” är alltför skrämmande lik Annie själv. Det är ibland svårt att förstå vem som är vem, speciellt i de svartvita vardagsstripparna där hårfärgen inte hjälper till, och dessutom ser hon ibland helt bisarr ut; det verkar som om Gray när han tecknar Annie i vuxen variant inte klarar av att hålla sig till rimliga proportioner, och mamman har ibland ett alldeles för litet huvud i förhållande till kroppen. Sen är det också Twilight Zone-känsla med två stycken Annie i serien varav en är vuxen, en är barn. Mamman är med på omslaget härovan, och ser mycket riktigt mer ut som Annie än en vuxen kvinna.

Men de två svagheterna ska inte avskräcka någon från att läsa Annie, tveklöst en av de bästa serier som gjorts, och ett mer charmant sätt att glömma Jet Scott finns knappast 😉

»

  1. Har ägnat en del tid åt att läsa ikapp ”Little Orphan Annie” den senaste tiden, närmare bestämt perioden 1935-40 (ska precis hugga in på volym 9 som innehåller serier från 1940-41). Hade hört att första halvan av 30-talet var den bästa perioden, men efter att ha läsa IDW:s samlingar som täcker 1924 och framåt, så är jag benägen att säga att ”Annie” blev ännu bättre åren därefter. Det är en ren njutning att läsa de långa äventyren från den här perioden. Jag kan dock inte se att du har skrivit något om Harold Grays skapelse efter den här volymen, så har du hoppat över att läsa de följande åren eller bara inte skrivit om dem?

    I nästa volym ska för övrigt andra världskriget komma in på allvar i serien, vilket knappast är den till godo.

    Gilla

  2. Jag har läst alla hittills utkomna; när det gäller de här långkörarutgivningarna skriver jag om nya böcker när andan faller på eftersom jag är rädd jag skulle bli tjatig om jag skrev om varje volym. Jag menar, mer beröm till Annie igen?!? 😉

    Jag gillar nog mitten av 30-talet bäst, men även de allra tidigaste åren. I de senaste volymerna, typ 8-9, tycker jag att handlingen tippat över till att mer handla om Daddy Warbucks än Annie och jag föredrar att läsa om Annie. Inte dåliga, men inte lika utmärkta som tidigare.

    Fast det kommer nog dröja länge innan jag hoppar av den här utgivningen. Om någonsin.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s