Goda och onda bakterier: Moyasimon

Postat den

Mangadags! Närmare bestämt Moyasimon av Masayuki Ishikawa, en manga med ett besynnerligt tema: Huvudpersonen Tadayasu Sawaki kan, av okänd anledning, se bakterier med blotta ögat, och dessutom kommunicera med dem. När mangan börjar har Sawaki precis gjort sin entré i universitetsvärlden; passande nog går han på ett lantbruksuniversitet där en av professorerna känner hans far och därför redan hört talas om Sawakis gåva.

Mangan är inte det minsta allvarlig utan istället en i raden av manga som i mångt och mycket går ut på att vara så konstig (och därmed rolig) som möjligt. Professorn är fixerad vid jäsningsprocesser (första gången vi får se honom är när han gräver upp en säl som han fyllt med fåglar innan han begravde den, och han kastar sig med njutning över de fermenterade fågelkropparna som tydligen nått sin fulländning smakmässigt), hans medhjälpare är lika konstig hon, och de andra studenterna pysslar mer med att försöka hitta sätt att tjäna pengar på sin utbildning (som exempelvis att göra sake på rummen) än att studera.

Det är ganska charmigt, speciellt med alla de små bakterierna som presenteras i marginalen på serien; alla varianter har sitt eget utseende och presenteras med sitt latinska namn och vad de används till (eller ställer till med, när det är sjukdomsbakterier som dyker upp). Det är mycket japanskt, med extremt charmiga utseenden, och jag blev inte det minsta förvånad när jag såg att de japanska böckerna också finns i specialutgåvor där det följer med mobilfigurer med de mest populära bakterierna.

Men det är där serien också brister. Den känns mer som om Ishikawa fått idén med någon som kan se bakterier, och sen har serien designats för att göra den så attraktiv som möjligt. Det är svårt att låta bli att tänka på Pokemon och andra japanska samlarfigurer; även om Moyasimon-mangan precis som Pokemon-spelen är rätt bra i sin genre saknas ändå den personliga gnistan. Med andra ord, kompetent hantverk utan större originalitet i genomförandet, det udda temat till trots.

(Klicka för större format)

Moyasimon är ändå ytterligare ett bra exempel på hur mycket manga är så mycket mer professionellt gjord än de flesta serier här: Det finns uppenbarligen en duktig redaktör i bakgrunden som vet hur man ska få ut det mesta ur en idé. Så, inte en dålig manga på något sätt, men jag är ändå tveksam till om jag kommer läsa något mer än de två första volymerna som finns ute nu; det finns så mycket annat intressant jag hellre provar på 🙂

»

  1. Såg igår att han också gjort en moyashimon bilderbok för barn. Är i Tokyo just nu så jag plockade upp den senaste volymen(9) men det känns som den behöver avslutas snart. Innehållet känns mer och mer ointrssant.

    Gilla

  2. @Kami: 9 st redan alltså? Jag har som sagt bara läst de två första, och de saknar en större röd tråd: Episoderna står för sig själva, och tyvärr är de inte tillräckligt bra för att jag ska fortsätta läsa. Men ibland tar det ett tag innan den stora historien drar igång, och om det finns en sån i Moyasimon skulle jag kanske ändra mig (om historien är bra, såklart!).

    Gilla

  3. Ping: Årskrönika 2016: Blogg-statistik | Simon säger

  4. Håkan / Wakuran

    Så bakterierna i serien är helt påhittade? Det skulle ju även kunna vara verkliga bakterier i en märklig värld, även om jag misstänker att så inte är fallet…

    Gilla

  5. De är nog riktiga, men sen har de definitivt blivit gullifierade på ett charmigt japanskt sätt 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s