Ja, vad ska man säga? När jag senast skrev om Manara i samband med hans serie om släkten Borgia (manus av Jodorowsky) så var jag inte så vänlig; det är en usel serie där den enda förmildrande omständigheten är en del av Manaras miljö-teckningar. Och här har vi nu en serie med manus av gamle Marvel-klassikern Chris Claremont som skildrar några av de kvinnliga mutanterna på en semester som givetvis blir avbruten av diverse skurkar med superkrafter & onda planer.
Resultaten är tyvärr en soppa. Jag hade lite förhoppningar om att de skulle kunna bli ett intressant resultat med mixen av Claremont och Manara; urtypen för amerikanskt serieförfattande blandat med en mycket europeisk tecknare skulle kunna bli någonting mycket annorlunda.
Men istället lockar de fram det sämsta från varandra. Claremonts manus är helt utan spänning eller finess, med alldeles för tydliga drag av ”Nu är det dags för lite Kitty Pryde” för att se till att alla får sin andel av tiden, och alla karaktärer verkar ha identiska personligheter. Det inbördes gnabbet är bara långtråkigt, och skurkarnas planer är lika löjliga som i en Bond-film.
Manara å sin sida visar också upp sina dåliga sidor, med kvinnor som förutom håret är karbonkopior av varandra, och de bitvis eleganta miljöskildringarna i Borgia-serien saknas helt.
Men det är som sagt i Claremont & Manaras samspel de allra största bristerna finns. Claremonts manus har uppenbara scener som bara finns där för att ge Manara tillfälle att visa upp kvinnorna i så utmanande poser som möjligt (det är skrattretande hur mycket konstlade situationer de handlar i, och kläder som nästan ramlar av), och de scenerna gör att historien helt tappar farten. Manara å sin sida visar att han är helt oförmögen att skildra människor i rörelse (vilket givetvis är förödande för en actiontitel, även om det är ganska ont om action här): När Manara skildrar någon som springer/faller/slåss ser det ut som om personen ifråga står framför en fotograf som ständigt ropar ”Håll posen några sekunder till!”; istället för en ögonblicksbild av en rörelse får vi någon som poserar för att ge sken av att röra sig.
Efter denna sågning måste jag erkänna att jag skrattade till flera gånger när jag läste serien. Olyckligtvis var orsaken alltid en eller annan fånig scen som mest av allt påminde mig spelen i Dead or Alive-serien, som formellt sett är ett fighting-spel men egentligen är till för att visa upp digitala bilder av nästan nakna kvinnor (med uppföljare som Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball där man helt slopat förevändningen av fighting). Så ett visst kalkonvärde finns, men det är allt; om man vill läsa serier av Claremont eller Manara finns det många bättre alternativ (antagligen vadsomhelst annat de gjort).
Simon säger 
Jag tror att den redan finns; om jag förstått det hela rätt så kom den här serien ut där för något/några år sedan, men först nu i USA. Däremot vet jag inte om det är någon skillnad på versionerna…
Jag hörde att det skulle ges ut någon version i Italien som var ännu litet mer explicit cheesecake, men det är inget jag kan svära på.
(Kommer rimligen inte göra själva serien så mycket bättre, iofs.)
Njae, jag är ju inget större Manarafan (eller Claremont, för den delen), men jag tyckte faktiskt att det lät som en så skum blandning att det skulle bli intressant att se, även om resultatet blev en tågkrasch. Men det blev inte ens det, bara en trött serie.
»Jag hade lite förhoppningar om att de skulle kunna bli ett intressant resultat med mixen av Claremont och Manara«
Va? Du har ju enbart varit kritisk till den här hela tiden!
Sanningen är att den här storyn har ett par år på nacken. Men jag undrar vad jag kommer att tycka. När jag såg vattenskoterbilderna ovan så blev jag ledsen.