En obehaglig bagatell: Blackgas

Postat den

Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.

För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.

För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.

(Klicka för att se hela sidan; känsliga tittare varnas)

Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).

Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.

»

  1. Ping: Godbitar från Ellis « Simon säger

  2. Ping: Warren Ellis en masse: Down, Mek, Red, Reload, Tokyo Storm Warning, Global Frequency « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s