Månadsarkiv: juli 2010

En obehaglig bagatell: Blackgas

Postat den

Warren Ellis är en smula knepig. Han har skrivit några riktigt bra saker (som Planetary och Transmetropolitan) men också alltför stora mängder rent skräp. Som Blackgas, en zombie-serie i två delar som jag hade oturen att läsa häromveckan.

För några månader sedan skrev jag om Garth Ennis försök att skriva om våra lunkande släktingar, och beklagade mig över att han lyckats så dåligt. Crossed saknade originalitet och var en helt meningslös serie; liksom Blackgas är förlaget bakom det hela Avatar Press, något som bådar illa i sig. Riktigt så dålig som Crossed är inte Blackgas, men på sitt sätt var den trots det mer frustrerande att läsa eftersom den framförallt i början hade en del inslag som gjorde att mina förväntningar steg.

För det börjar bra: Huvudpersonerna Tyler och Soo är på besök hos Tylers familj, som bor på en ö med en del säregna drag. Det finns gott om kufar, som familjen Doolan som skulle passa bra i en splatterfilm även utan zombier, och några av Tylers mer underliga gamla lärare dyker också upp. Så när den riktiga historien drar igång hoppades jag på att få se hur det hela skulle arta sig, speciellt när det visade sig att istället för de gamla vanliga zombierna var det här frågan om en svart gas som gör att människorna som inandas den (eller som får i sig kroppsvätskor från en smittad, t ex genom bett) behärskas helt av de våldsamma inslagen i sitt underjag. En ganska bra idé, och jag räknade med att jag skulle få se vad det skulle leda till för de som drabbats.

(Klicka för att se hela sidan; känsliga tittare varnas)

Men hej vad jag bedrog mig. Istället är varenda smittad den andra lik: Allt blir en enda extrem sadistisk våldsorgie, där det enda Ellis försöker åstadkomma är att övertumfa sig själv i groteskerier. All uppbyggnad med olika karaktärer, alla möjligheter med grundidén, är som bortblåsta, och har ersatts av våld (och våldsporr) av sunkigaste slaget. Och när teckningarna sen ser lika men- och könlösa ut som om det är Barbie och Ken på nya äventyr blir läsvärdet bra nära noll; innan serien tappade bort sig själv tyckte jag visserligen inte att Fiumaras illustrationer var mer än bara uthärdliga, men att skildra de handlingar som Ellis sen ger sig på kräver en helt annan känsla än vad Fiumara förmår åstadkomma. Inte för att serien skulle blivit bra bara för att en annan, mer passande, tecknare skulle varit inblandad, men det hade kanske gjort serien läsbar. Nu var det bra nära att jag inte läste klart den, trots att de två volymerna är tunna (3 32-sidiga tidningar var).

Många zombie-serier finns det; tyvärr envisas Avatar Press med att ge ut riktigt usla versioner på temat.

The Man With the Getaway Face

Postat den

Darwyn Cooke stretar på med sina serieversioner av Rickard Starks (psedonym för Donald E. Westlake) romaner om den kriminella Parker. När jag läste den första, The Hunter, klagade jag lite grann på hur Cookes manus fungerade (eller snarare inte fungerade); Cooke har ett generellt problem med att få sin manus att bli medryckande, och The Hunter led också av det problem. Nu har jag precis läst den korta The Man With the Getaway Face och konstaterar att mycket är sig likt: Teckningarna är fortfarande extremt tilltalande, men manuset känns fortfarande mer som en redogörelse för vad som händer än en dramatisk berättelse.

Men en noggrannare läsning ger vid handen att det faktiskt finns en del skillnader, alla till det bättre. För att börja med teckningarna så är Cooke fortfarande lika elegant som alltid, men han har här anammat en smula kantigare stil. Det är inte i sig bättre, men med tanke på den osmickrande handlingen passar det bättre med en råare stil än en mjukare. Här och där påminner det en hel del om stilen som Mazzucchelli experimenterade med i Rubber Blanket, och det är inte illa. Det syns fortfarande att det är Cooke så ingenting av hans egenart har försvunnit, men att han anpassat den till den hårdkokta thrillern är ett plus.

Och när det gäller manuset är det egentligen inte Cooke som har ändrat sig utan istället jag. Historien saknar definitivt ett känslomässigt nav, men det framgår tydligare nu att det är antagligen precis så Stark vill ha det: Parker är en emotionell nollpunkt, där det inte är känslor i vanlig mening som styr utan istället en logik utan empati där bara jaget spelar roll. Om du förråder mig dödar jag dig, punkt. Med andra ord en typ av berättelse som passar bra för Cooke eftersom han själv har problem med att skildra känslor i sina serier. Sen är det givetvis en historia som är berättad 100% ur ett manligt perspektiv: Kvinnor göre sig icke besvär, utom som oväsentliga bifigurer utan egna särdrag.

(Från IDWs preview, som besynnerligt nog är i blåskala; den tryckta tidningen använder brunt)

Avslutningsvis lite konsumentinformation: The Man With the Getaway Face är inte som The Hunter ett fullskaligt album; istället har Cooke på 24 sidor koncentrerat en hel roman. Skälet är att Cooke bara har rätt att göra om fyra av Parker-romanerna till album, och att han därför bestämt att The Man With the Getaway Face (den andra romanen) ska hoppas över . Problemet är att det finns åtminstone en central händelse i den som påverkar resten av romanerna… Lösning är den här tidningen som kommer vara första kapitlet i nästa album: The Outfit. Så det finns egentligen inget skäl att köpa den här tidningen nu om man ändå tänker sig köpa The Outfit när den väl kommer ut. Förutom skälet till att jag köpte det då: Det är i stort format (vilket är trevligt med tanke på Cookes illustrationer), och den kostar bara 2 dollar :-)

Manara gör superhjältar: X-Women

Postat den

Ja, vad ska man säga? När jag senast skrev om Manara i samband med hans serie om släkten Borgia (manus av Jodorowsky) så var jag inte så vänlig; det är en usel serie där den enda förmildrande omständigheten är en del av Manaras miljö-teckningar. Och här har vi nu en serie med manus av gamle Marvel-klassikern Chris Claremont som skildrar några av de kvinnliga mutanterna på en semester som givetvis blir avbruten av diverse skurkar med superkrafter & onda planer.

Resultaten är tyvärr en soppa. Jag hade lite förhoppningar om att de skulle kunna bli ett intressant resultat med mixen av Claremont och Manara; urtypen för amerikanskt serieförfattande blandat med en mycket europeisk tecknare skulle kunna bli någonting mycket annorlunda.

Men istället lockar de fram det sämsta från varandra. Claremonts manus är helt utan spänning eller finess, med alldeles för tydliga drag av ”Nu är det dags för lite Kitty Pryde” för att se till att alla får sin andel av tiden, och alla karaktärer verkar ha identiska personligheter. Det inbördes gnabbet är bara långtråkigt, och skurkarnas planer är lika löjliga som i en Bond-film.

(Klicka för större format)

Manara å sin sida visar också upp sina dåliga sidor, med kvinnor som förutom håret är karbonkopior av varandra, och de bitvis eleganta miljöskildringarna i Borgia-serien saknas helt.

Men det är som sagt i Claremont & Manaras samspel de allra största bristerna finns. Claremonts manus har uppenbara scener som bara finns där för att ge Manara tillfälle att visa upp kvinnorna i så utmanande poser som möjligt (det är skrattretande hur mycket konstlade situationer de handlar i, och kläder som nästan ramlar av), och de scenerna gör att historien helt tappar farten. Manara å sin sida visar att han är helt oförmögen att skildra människor i rörelse (vilket givetvis är förödande för en actiontitel, även om det är ganska ont om action här): När Manara skildrar någon som springer/faller/slåss ser det ut som om personen ifråga står framför en fotograf som ständigt ropar ”Håll posen några sekunder till!”; istället för en ögonblicksbild av en rörelse får vi någon som poserar för att ge sken av att röra sig.

Efter denna sågning måste jag erkänna att jag skrattade till flera gånger när jag läste serien. Olyckligtvis var orsaken alltid en eller annan fånig scen som mest av allt påminde mig spelen i Dead or Alive-serien, som formellt sett är ett fighting-spel men egentligen är till för att visa upp digitala bilder av nästan nakna kvinnor (med uppföljare som Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball där man helt slopat förevändningen av fighting). Så ett visst kalkonvärde finns, men det är allt; om man vill läsa serier av Claremont eller Manara finns det många bättre alternativ (antagligen vadsomhelst annat de gjort).

(Klicka för större format)

Goda och onda bakterier: Moyasimon

Postat den

Mangadags! Närmare bestämt Moyasimon av Masayuki Ishikawa, en manga med ett besynnerligt tema: Huvudpersonen Tadayasu Sawaki kan, av okänd anledning, se bakterier med blotta ögat, och dessutom kommunicera med dem. När mangan börjar har Sawaki precis gjort sin entré i universitetsvärlden; passande nog går han på ett lantbruksuniversitet där en av professorerna känner hans far och därför redan hört talas om Sawakis gåva.

Mangan är inte det minsta allvarlig utan istället en i raden av manga som i mångt och mycket går ut på att vara så konstig (och därmed rolig) som möjligt. Professorn är fixerad vid jäsningsprocesser (första gången vi får se honom är när han gräver upp en säl som han fyllt med fåglar innan han begravde den, och han kastar sig med njutning över de fermenterade fågelkropparna som tydligen nått sin fulländning smakmässigt), hans medhjälpare är lika konstig hon, och de andra studenterna pysslar mer med att försöka hitta sätt att tjäna pengar på sin utbildning (som exempelvis att göra sake på rummen) än att studera.

Det är ganska charmigt, speciellt med alla de små bakterierna som presenteras i marginalen på serien; alla varianter har sitt eget utseende och presenteras med sitt latinska namn och vad de används till (eller ställer till med, när det är sjukdomsbakterier som dyker upp). Det är mycket japanskt, med extremt charmiga utseenden, och jag blev inte det minsta förvånad när jag såg att de japanska böckerna också finns i specialutgåvor där det följer med mobilfigurer med de mest populära bakterierna.

Men det är där serien också brister. Den känns mer som om Ishikawa fått idén med någon som kan se bakterier, och sen har serien designats för att göra den så attraktiv som möjligt. Det är svårt att låta bli att tänka på Pokemon och andra japanska samlarfigurer; även om Moyasimon-mangan precis som Pokemon-spelen är rätt bra i sin genre saknas ändå den personliga gnistan. Med andra ord, kompetent hantverk utan större originalitet i genomförandet, det udda temat till trots.

(Klicka för större format)

Moyasimon är ändå ytterligare ett bra exempel på hur mycket manga är så mycket mer professionellt gjord än de flesta serier här: Det finns uppenbarligen en duktig redaktör i bakgrunden som vet hur man ska få ut det mesta ur en idé. Så, inte en dålig manga på något sätt, men jag är ändå tveksam till om jag kommer läsa något mer än de två första volymerna som finns ute nu; det finns så mycket annat intressant jag hellre provar på :-)

X-Statix

Postat den

Ganska många år försent har jag till slut läst Peter Milligan (manus) och Mike Allreds (teckningar) X-Statix, X-titeln som de fick chansen att göra när Marvel i början av 2000-talet bestämde sig för att försöka bredda sitt utbud av superhjälte-serier. Jag kommer ihåg att jag såg titeln när den kom ut, och att jag tyckte det hela såg rätt så bisarrt ut: Mike Allreds typiska teckningar i en Marvel-tidning bröt rejält mot min bild av vad Marvels X-titlar brukade innehålla. Jag läste däremot inte titeln; det är inte så ofta jag läser om superhjältar, och om något har jag alltid varit en DC-fan.

Men nu har jag till slut läst den, efter att ha blivit övertalad att ge den en chans, och baske mig om den inte var läsvärd ändå. Det känns udda att läsa en serie som så uppenbart är en del av Marvels vanliga universum (med gästspel av bland annat Spindelmannen, Wolverine och The Avengers), men skriven med gusto av Milligan som tar ut svängarna rejält. Det börjar med en bang, i och med X-Force #116 (efter något dussin nummer fick serien en egen titel när teamet av copyright-skäl (i serien alltså) byter namn till X-Statix) där Milligan tar livet av nästan hela gamla X-Force och istället slänger in sina egna figurer, som också har oroväckande kort medellivslängd. Och det avslutas med en annan bang i X-Statix #26, när serien las ner.

Teamet är givetvis mutanter, som X-et anger, men till skillnad från de övriga hjältarna i Marvels universum är de här hjältarna ute efter rock-n-roll: Lev snabbt, dö ung. Och se dessutom till att tjäna så mycket pengar du bara kan genom att kommersialisera ditt team så mycket du kan. Ett återkommande problem i serien är hur man ska se till att X-Statix fortsätter att vara i allmänhetens blickfång för att garantera en bra försäljning i alla souvenirbutiker.

Det är kul att se hur Milligan samtidigt håller sig inom de vanliga ramarna för Marvel men dessutom driver med hela idén. Det finns förstås mängder av andra superhjälteserier som attackerar idén med superhjältar (typ The Authority eller The Boys), men ytterst få om några som samtidigt är en rak superhjälteserie i klassisk stil.

Och detsamma gäller teckningarna, som jag alltså först tyckte såg rätt underliga ut i en modern Marvel-tidning. Men som den som rekommenderade serien till mig sa så är det egentligen inte så stor skillnad på Allred och en del av de tidigaste Marvel-tecknarna, som Ditkos Spindelmannen till exempel. Så även på teckningsfronten är det en blandning av det klassiska och det postmoderna som gäller. Trevligt ser det ut, tycker jag, som definitivt föredrar de här illustrationerna framför exempelvis Image-traditionen. Det var kul att läsa alla synnerligen upprörda läsarbrev i numren efter att det nya teamet tagit över X-Force-tidningen och på sitt sätt förstår jag det: Kontrasten mot den äldre serien som hade startats av (brrr!) Rob Liefeld kan knappast ha varit större.

Lyckligtvis finns alla X-Statix-serier samlade i album, trots att serien sålde rätt dåligt. Dessutom kan jag rekommendera att man också plockar upp Dead Girl-miniserien som kom ut några år efter det sista numret av X-Statix; det är en utmärkt liten koda till en bra och annorlunda superhjälteserie.

Über-kawaii: Chi’s Sweet Home

Postat den

För något år sedan råkade jag se de första avsnitten av en anime som hette Chi’s Sweet Home. Varje avsnitt var mycket kort (3 minuter), inte mycket hände, men det var helt omöjligt att slita sig ifrån den: Bara ett avsnitt till! Gudskelov fanns det 104 avsnitt så de räckte ett tag, och sen dök säsong två upp med 104 avsnitt till. Serien ifråga handlade om den lilla kattungen Chi som råkar tappa bort sin mamma, och istället blir omhändertagen av familjen Yamada. Till att börja med försöker de hitta någon annan som kan ta hand om Chi eftersom det inte är tillåtet att ha husdjur i deras lägenhet, men till slut inser de att de inte kan skilja sig från den nya familjemedlemmen.

Som sagt är det inte en händelserik historia; ett typiskt avsnitt kan vara att Chi upptäcker att studsbollar är fantastiskt roliga, och därför jagar runt en. Slut. Det som gör att det hela fungerar är att det är en så ytterst charmig sak att den bara kan komma från Japan: Teckningar och manus är båda så söta att det borde vara kväljande men istället sitter jag där, fängslad som ett fån (och sjunger med i introsången måste jag också erkänna att jag gör…).

Och nu har Vertical Inc., som vanligtvis satsar på ganska litterär manga, översatt originalserien. För ovanlighets skull är det en manga i färg, och för att ytterligare understryka att det här är en serie som förlaget hoppas på ska slå igenom i den bredare massan har man kostat på sig att spegelvända alla sidor och därmed också retuschera bort de japanska ljudeffekterna och översätta dem till engelska.

Mangan är precis lika ursöt som animen, men jag föredrar för en gångs skull animen; Chis röst (och även de andras, som den stora grannkattens) är alldeles perfekta och gör sitt till. Men det kan definitivt vara ett fall av att jag såg animen innan jag läste mangan, även om jag vanligtvis brukar föredra mangan även i de fallen.

Hur som är det en underbar liten serie för alla kattälskare, och givetvis för andra också, åtminstone om man kan klara av 100% socker :-)

(Från en scanlation, som inte spegelvänt sidorna)

iPad ♡ serier, uppföljning

Postat den

Dags för en kort uppföljning, såhär ett kvartal efter att jag första gången skrev om hur det är att läsa serier på iPad.

Jag har nu läst ganska mycket serier på min iPadda, och jag är fortfarande förvånansvärt nöjd med hur det känts. Det är inga problem att läsa längre serier (som exempel har jag läst hela Transmetropolitan och Y – The Last Man på den (och jag borde nog skriva några rader om dem också)), och hittills har jag inte hittat några serier som inte fungerat OK att läsa på den. Vissa fungerar onekligen bättre, som just nämnda Transmetropolitan; det som gör att en del serier fungerar bättre än andra beror både på hur stort originalformatet var tänkt som, och designen på sidorna. En del manga har jag också läst, men här känns iPaddan ibland lite för stor eftersom jag vant mig vid att manga-sidor är en smula mindre. Vanesak, förstås :-)

Så hårdvaran är bra; hur är det då med mjukvaran?

Jag har redan skrivit om de program som finns för att läsa serier i cbz/cbr-format, och de appar som man både kan läsa och köpa serier i. Slutsatserna från det inlägget står sig: Cloud Readers är ett utmärkt program med den mest naturliga bläddringen, som dessutom är gratis, medan Comic Zeal är det som ser snyggast ut och som har en del finesser de andra saknar. Bland dessa finesser finns en som gör att jag när jag läste den senaste serien på iPaddan (Milligan & Allreds X-Statix) valde Comic Zeal före Cloud Readers: Den automagiska bakgrundsfärgen. När man väljer den och seriesidan inte täcker hela skärmen (jag läser vanligtvis så att en sida åt gången visas -> det blir areor över på sidorna eftersom en seriesida är smalare än iPaddan) så väljer den en bakgrundsfärg beroende på sidan. Om man exempelvis läser manga blir det vanligtvis vitt eftersom det är den färg som matchar kanterna på bilden, men om man läser en serie som X-Statix där färgerna går hela vägen ut så blir resultatet annorlunda:

Som synes har i den översta bilden bakgrunden blivit brunaktig, i den undre blå. Man kan givetvis också välja att ha en statisk bakgrund i valfri färg.

Men nu kommer vi till ett problem med hur serieläsningen fungerar, och det är inte programmen som är dåliga utan en grundläggande funktionalitet hos iPaddan: När jag laddar upp filerna jag vill läsa (alltså cbr/cbz/pdf-filer) via iTunes så måste jag välja vilket program jag laddar upp dem till eftersom varje program bara har tillgång till sina egna filer (av säkerhetsskäl körs varje program i sin egen ”sandlåda” som inte kan dela filer med andra program). Så om jag inte är säker på om jag vill läsa min serie i Cloud Readers eller Comic Zeal så blir det att vackert ladda upp serien till båda. Det är inget jätteproblem men ändå en smula frustrerande.

När det gäller programmen som möjliggör köp av serier direkt i programmet så är det fortfarande fånigt nog så att Marvel har sitt program, DC sitt, IDW sitt, osv. Det finns visserligen program som har serier från alla möjliga förlag, men de har inte tillgång till riktigt allt som de specialiserade har. Förhoppningsvis ändrar det sig snart, för att behöva en drös program för att kunna köpa de serier man vill ha är bara dumt.

Men allvarligare är nog att utbudet fortfarande är alldeles för litet. I DCs program finns exempelvis bara de första numren av diverse storsäljare som All-Star Superman och Sandman (man verkar släppa ett nytt / månad, vilket är direkt konstigt med tanke på att det är serier som är avslutade sedan länge), och även i övrigt är utbudet skralt. Och att sen en så underbar serie som Bayou bara finns som ett smakprov (med en länk för att köpa den fysiska utgåvan) är direkt förolämpande med tanke på att serien 1) Är gjord för att läsas på en skärm eftersom den ursprungligen är en webbserie, och 2) Faktiskt ser bättre ut på skärmen än i tryck eftersom färgläggningen är anpassad till det. De få sidor som finns gör att jag verkligen skulle vilja köpa hela serien till min iPadda men nej då, jag får vackert vänta på att del två ska tryckas i bokformat (och utgivningen av densamma har nu skjutits upp från i sommar till början av nästa år…). Tack för det!

Sammanfattningsvis är en iPad ett alldeles utmärkt sätt att läsa serier på om man vill kunna ta med sig en rejäl samling på resande fot (eller om man inte kan få tag på serierna på annat sätt). Och lika klart är det att fortfarande är det bästa sättet att få tag på serier inte att gå via de officiella kanalerna utan istället leta runt på mer inofficiella ställen…

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 201 andra följare