Månadsarkiv: augusti 2010

The Unsinkable Walker Bean

Postat den

Jag har nu spenderat några dagar i mer eller mindre koma (jetlag orsakat att ha kommit hem efter 3 månader i New York) så det har inte blivit några recensioner på några dagar. Nu har jag piggnat till (nåja), och har en hög med serier som väntar. Utan någon egentlig orsak blev det Aaron Reniers The Unsinkable Walker Bean som jag först plockade fram.

Förlaget First Second brukar vara genuint pålitligt ifråga om kvalité, med serieskapare som Trondheim, Sfar med flera bland det redan utgivna, och Renier visade sig passa utmärkt in. Hans bok, som är en äventyrsserie för barn, ser närmast ut som en något enklare version av en del av just Sfars serier, och det är rejält suggestivt; en del av passagerna är riktigt skrämmande för det är inte fråga om någonting utvattnat och snällifierat för barn här inte.

Huvudpersonen, den unge pojken Walker Bean, har en far som inte bryr sig om honom, en mor som är död, men en farfar som däremot älskar honom reservationslöst. När boken börjar är farfar Bean dödligt sjuk, drabbad av en förbannelse efter att ha råkat få med sig en del av trollpackorna Remora och Tartessas skatt. Walker vill försöka upphäva förbannelsen men eftersom ingen tror på hans och farfaderns berättelse blir han tvungen att försöka leta sig fram till trollpackornas hemliga undervattensgrav själv, och en dramatisk nautisk färd tar sin början.

Renier packar boken full med sjörövare, monster och konstiga uppfinningar; det hela utspelar sig i en värld som närmast påminner om vårt eget 17-1800-tal men med en fantasy- touch. Och som redan nämnts är det inte en sockersöt historia för här är hoten hela tiden på allvar, och det ges ingen garanti för att någon ska överleva.

Det som är Reniers styrka är definitivt stämningen han bygger upp. Remor och Tartessa är skrämmande i sig, men det finns också andra varelser som inte är vidare trevliga. Walkers kärlek till sin farfar (och sjörövarflickan Genoas till sin kapten) känns genuin, och överlag är Renier bra på att göra känslorna trovärdiga. Och det behövs i en episk historia som den här som annars lätt skulle kunna tippat över i en menlös räcka av dramatiska händelser, men det blir aldrig ett problem. De livliga teckningarna med sina starka färger gör mig också glad att se, och när jag la ifrån mig boken var det med en känsla av att nästa del inte kan komma snart nog (208 sidor till trots är historien inte avslutad i och med den här boken). En excellent skröna är det, och det är inte varje dag en så här bra serie som riktar sig till barn kommer ut.

Den kritik jag ändå har är att det ibland kan vara svårt att hänga med i personernas motivation till varför de agerar som de gör, som exempelvis Genoa som verkar handla helt slumpmässigt innan vi lär känna henne bättre mot slutet av boken. Detsamma gäller även en del av de andra; det beror delvis på teckningarna (stilen är som sagt fartig och väldigt passande, men ansiktsuttrycken är ibland svårtydda), delvis på manuset (det går undan lite väl fort ibland), men jag misstänker att vid en omläsning är det ett mindre problem eftersom jag då har bättre koll på vad de olika karaktärerna egentligen vill.

Utmärkt underhållning för alla åldrar, mycket att läsa, och billig: Köp!

PS. En liten utvikning: Jag brukar skriva de här inläggen live, dvs jag bestämmer mig för vad jag ska skriva om och sedan börjar jag skriva utan senare rättelser. När jag skrivit klart brukar jag också googla lite grann om det jag ska skriva om är någonting för mig okänt och jag behöver lägga till något, och det gäller definitivt Reniers bok; jag kunde inte påminna mig att jag hört talas om honom förut. Men just nu upptäckte jag att inte nog med att han har givit ut en del serier förut, jag har dessutom recenserat en av dem vilket jag totalt glömt bort. Jag gillade serien ifråga, Spiral-Bound, men The Unsinkable Walker Bean är bättre på alla vis. Teckningarna är fylligare, manuset mer koncentrerat, och hans fantasirikedom är lika stor som i den tidigare boken. Men det här gör att mina förväntningar inför den nästa delen ökar, för om den uppåtgående trenden fortsätter kommer det här bli riktigt skoj! DS.

Parallella universa: Revolver

Postat den

Matt Kindts Super Spy var en riktigt bra serie som jag har SPX 2009 att tacka för; förutom att serien var så bra i sig och tvingade mig till hjärngymnastik var det också ett fantastiskt snyggt paket med en design på den inbundna boken som gjorde den omöjlig att motstå när jag höll den i handeln. Senare läste jag också hans 3 Story: The Secret History of the Giant Man (som jag verkar ha glömt bort att recensera), en likaså trevlig upplevelse även om den inte riktigt nådde till Super Spys höjder. Så när hans senaste album Revolver nyss dök upp var mina förväntningar höga.

Likheterna mellan de tre nämnda serierna är stora. Kindt ogillar att berätta sina historier lineärt så jag som läsare måste hålla koncentrationen uppe. I Super Spy med dess fragmenterade historia var det ibland rejält knepigt; man är tvungen att mer eller mindre hålla varje kapitel i minnet från början till slut om man ska kunna följa berättelsen. I Revolver är det enklare: Huvudpersonen Sam börjar plötsligt pendla mellan två världar när han varje kväll klocka 11:11 somnar i en värld för att vakna upp i den andra. Den ena är den för oss välkända, men den andra är en värld där allting tycks falla i bitar; fågelpesten dödar människor i enormt antal, Seattle har atombombats, USAs federala regering verkar ha gett upp, och människorna likaså.

Det ges aldrig någon djupare förklaring till vad som egentligen hänt i efter-katastrofen-världen; det vi ser är Sams upplevelser och det lilla man kan få ut av den fortlöpande textremsan längst ner på varje sida vilken närmast påminner om nyhetskanaler på TV (förutom skillnaderna mellan det vi kan läsa sker i de två världarna använder Kindt också texten till sidnumreringen genom att han alltid bakar in sidnumret på något sätt i texten). Till att börja med tror Sam att han har en mycket realistisk dröm, men snart inser han att sanningen inte är så enkel. Det han får veta i en värld visar sig också stämma i den andra, och allteftersom börjar han också finna andra likheter.

Science fiction-upplägget till trots är det Sams personliga liv som är fokus i Revolver. Hans relationer till flickvännen och till sin chef utvecklas radikalt annorlunda i de två världarna, och omständigheterna till trots är det inte uppenbart i vilken värld han mår bäst. I vår värld är han trygg men har ett jobb han vantrivs med och ett liv där ingenting händer, och i den andra behöver han inte bry sig om konsekvenserna av sitt handlande men döden är alltid nära.

Känslan av att lägga pussel påminner som sagt om Super Spy, men även om jag tycker att Revolver är läsvärd är den tidigare boken trots allt överlägsen. Det jag saknar i Revolver är både den intellektuella utmaningen (om jag fortsätter med pusselliknelsen är den äldre boken ett 1000-bitarspussel medan den nyare har max 100) och den emotionella slagkraften. Sam är en rätt obehaglig och trist person som jag inte bryr mig det minsta om, så hans problem engagerar mig knappt alls, och de andra människorna är för mycket av bipersoner för att ha någon större tyngd.

Det är en lätt grådaskig känsla över Revolver som säkert är medveten, men Kindt lyckas lite för bra; jag känner mig lite lätt grådaskig själv när jag läser den. Jag uppskattar Kindts förmåga att få mig att aldrig vara helt säker på vad som pågår, men det räcker inte den här gången. Däremot ser jag fram mot hans nästa bok för det finns ingen som ens påminner om honom i den amerikanska serievärlden.

Den monstruösa moderna crossovern: Blackest Night

Postat den

Blixten ljuger (klicka för större bild)

Jag har just avslutat ett läsexperiment som jag ångrar djupt. Det är åratal sedan jag senast läste en längre crossover vare sig från Marvel eller DC, men efter att ha hört en del uppskattande kommentarer om vad Geoff Johns höll på med i Gröna Lyktan-tidningarna bestämde jag mig för att ge hans mega-crossover Blackest Night en chans. Oddsen var ovanligt goda tyckte jag: En författare som fått mycket beröm, en karaktär som jag alltid varit svag för (lyktan själv alltså), och DC istället för Marvel (efter en superhjälte-diet bestående av Stålmannen, Rymdens Hjältar och Lagens Väktare som liten föredrar jag DC).

Alltså satte jag igång att läsa, och för att riktigt komma in i historien läste jag också förhistorien till Blackest Night, dvs tidningarna Green Lantern och Green Lantern Corps från den stund Johns blev ansvarig för dem; från första numret han skrev har Johns planerat för Blackest Night så om jag ville ge crossovern en ärlig chans var det bara att läsa på.

181 tidningar senare (96 tidningar i förhistorien, 85 i själva Blackest Night) kan jag nu hjärtinnerligt säga att jag hoppas att jag aldrig mer behöver läsa en serie av det här slaget igen. Det var långa stunder så plågsamt att jag trodde att jag skulle behöva ge upp, men jag slet mig igenom varenda liten ruta, varenda litet ord.

För den som lyckligtvis inte vet vad Blackest Night handlar om så kan jag i korthet säga att de gröna lyktorna visar sig inte vara ensamma; varje färg i regnbågen (rött/orange/gult/grönt/blått/indigo/violett) har sin koppling till en känsla (som rött=ilska, grönt=vilja, med mera med mera), och sina egna ringbärare. När sedan de svarta ringarna dyker upp dras hela DC-universumet in i ett färgernas krig, där regnbågen behöver samla sig för att möta hotet från det svarta: Svarta ringar söker sig till döda hjältar/skurkar, och när ringen väl är på plats så blir bärarens enda mission att rekrytera fler till den svarta kåren. Dvs döda dem. Alltså kan varenda tidigare död karaktär i DC dyka upp i zombie-version (de ser åtminstone ut som zombier) och plåga de levande. Det kan låta som en intressant idé med stora teman och dramatiska skeenden, men skenet bedrar…

Prat, prat, prat

För att börja med det mest enerverande så verkar det huvudsakliga sättet att tortera de ännu inte döda som de svarta lyktorna använder sig av vara att prata dem till döds, för det är ett outsägligt kackel rakt igenom serien: Oavsett vad som händer på sidorna så ska det pratas, pratas och pratas lite till. Tydligen måste alla personer i moderna DC-tidningar förklara för de närvarande precis vad de tänker och känner i varje sekund, utan undantag. Överlag känns det som om det inte finns några som helst personliga drag hos någon. Alla är smådystra, tvivlar på sig själva, pratsamma, men när det verkligen gäller så biter de ihop tänderna och blir tuffare än de tuffa. Som Martha Kent, välkänd för sin hårda utstrålning, när hon ensam och jagad av en zombie-Lois i majsfälten utbrister i ett för henne typiskt citat: ”Oh yeah, it’s on!”.

Det spelar ingen roll vem som är manusförfattare i den här sörjan för allt känns lika eländigt; Geoff Johns, James Robinson med flera har verkligen lyckats få Blackest Night att kännas enhetlig. Samma sak med teckningarna som är sorgligt usla med en färgläggning som gör att människor ser ut som plastfigurer med konstig anatomi, och en total brist på förmåga att skildra action på ett tydligt sätt. När slagsmål utbryter så är det viktigare med vad man antagligen hoppas är dynamisk aktion än att jag som läsare ska förstå vad som händer, och det blir rätt tröttsamt i längden (och givetvis förhindrar inte ens nära döden-upplevelser för någon i serien den eviga ordsvadan).

Låt mig få klaga på en sak till: Den förvånansvärt dåliga känslan för hur man gör en handling spännande. Den ursprungliga poängen med Gröna Lyktan var att hans ring var närmast gudalikt stark, åtminstone så länge viljekraften hos bäraren fanns där. Det fanns en större kår av ringbärare i bakgrunden, men känslan av en varelse som var ensam ansvarig för ett enormt stycke rymd med alla dess planeter gjorde att varje lykta var speciell, närmast unik. Här har vi tusentals, och Johns m.fl. tror uppenbarligen att om man tar livet av några tusen lyktor så är det oerhört mer tragiskt än när en enda är i fara. Bzzzzt! Fel! Slentriankänslan infinner sig snabbt när varje nummer innebär att några stycken går åt, för det dyker omedelbart upp flera. ”There’s plenty more where they came from”, för att citera kackerlackorna i Fabulous Furry Freak Brothers.

Misstaget att tro att större kvantitet = större dramatik är ett genomgående fel i Blackest Night. Antalet uppslag med ett oräkneligt antal hjältar i dramatisk pose är för att uttrycka sig lindrigt överdrivet, och när den sjuttielfte hjälten har dött är det varken sorgligt eller spännande; det har redan varit så många som gått åt att det är uppenbart att de kommer att återupplivas igen (givetvis med en eller annan oviktig karaktär som undantag).

Att sedan all mystik som en gång fanns vad gällde den gröna kraften förstörs är bara en mindre olyckshändelse i det större sammanhanget. På de bokstavligen tusentals sidor jag läst finns det knappt ett enda exempel på att ringens kraft beror på dess bärare; ringen är ett simpelt alldagligt vapen som närmast verkar likna en ofokuserad laser som man skjuter med, och som alla vapen har den begränsad ammunition som behöver fyllas på (vilket indikeras med oupphörliga textplattorna med text à la ”Energy level: 5,73%). Det blir inte bättre av att den gröna viljan visar sig vara bara en av sju liknande krafter; att exempelvis en av krafternas känslo-koppling är kärlek betyder inte att de ringbärarna gör mycket annat än att använda sina ringar som vanliga vapen de med. De pratar visserligen om kärlek (eller om hopp, eller om girighet, eller vad nu känslan är), men det har föga betydelse för handlingen.

För att verkligen vara rättvis mot Johns ska jag nog påpeka att på några få ställen när han höll på att bygga upp historien var det lite bättre. Skalan var mindre och mer personlig, den annalkande apokalypsen kändes en smula ruggig,och så vidare. Men så fort Blackest Night drog igång på allvar var det kört: Mer död, större vapen, mer scener där någon står och pratar och bara visar upp hur otroligt tuff han/hon är. All subtilitet är försvunnen, och ersatt med den tristaste sortens macho-action.

Jag tror det får räcka här. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ned hur plågsam den här bombastiska crossovern är, men då riskerar jag att göra samma sak med er som DC gjort med mig: Att tråka ut er.

Fantomen uppgraderad: The Last Phantom

Postat den

Jag köper egentligen inga tidningar nuförtiden; jag föredrar samlingar. Men jag tänkte att jag var tvungen att göra ett undantag för den senaste rebooten av Fantomen-serien i USA: The Last Phantom, skriven av Scott Beatty, tecknad av Eduardo Ferigato har precis kommit ut med sitt första nummer som jag nu har läst.

Varning för spoilers! Det som händer i tidningen är inte överraskande men för den som vill läsa den utan förkunskaper rekommenderar jag att ni gör det innan ni fortsätter läsa det här inlägget!

Charlton, Gold Key, Harvey, DC, Marvel med flera förlag har alla försökt sig på att göra Fantomen populär i serietidningformatet i USA men misslyckats. Nu är det Dynamite Entertainment som ger sig in i leken och man gör det genom att ställa sig frågan ”Vad skulle hända om den senaste ättlingen inte ville vara Fantomen?”. Så när serien börjar möter vi Kit Walker som jobbar som en rik filantrop för Bengalis bästa (Bruce Wayne-vibbar, definitivt), men hans närmaste medhjälpare ser alltid till att en särskild väska med för honom okänt innehåll följer med Walker på hans resor…

Bortsett från att alla läsare kommer dö en plågsam död eftersom Walkers ögon visas i serien så är upplägget inte så dumt i sig; något av en Elsewords-historia men med Fantomen i huvudrollen istället för en DC-superhjälte. Men tyvärr lider serien av en brist som är mycket vanlig när man försöker sig på att göra om en karaktär som den här: Istället för att låta de nya idéerna få utvecklas i lugn och ro stressar man fram mot en pseudo-återgång till hur det var innan. I The Last Phantom innebär det att redan innan första numrets ynka 22 sidor är slut så har filantropi-delen avslutats, Fantomens familj eliminerats (ingen Diana här inte), Hero och Devil visat upp sig, och väskan föga överraskande visat sig innehålla trikåer + pistoler när Walker efter att ha svikits av sin medarbetare Peter Quisling (tydligen har Walker inte studerat nutidshistoria eftersom han litar på en man med det namnet) blir tvungen att motvilligt ta upp hämnarrollen.

Så de nya idéerna har alltså redan ersatts av någonting som ser ut som den enklaste typen av uppgradering av en gammal hjälte: Vi ger honom en familj, dödar dem alla, och sen blir han en mörkare och mer realistisk hjälte än innan. Mycket originellt, alltså.

Teckningarna är av den trista sortens realism och Ferigato klarar inte riktigt av att teckna människor så de ser äkta ut; den själlösa färgläggningen gör det inte bättre.

Jag kan inte säga att jag är förvånad över hur serien utvecklade sig, men det är ändå tråkigt att se hur lika varandra sådana här nystarter nästan alltid blir. Det vore en trevlig omväxling om man för en gångs skull inte använde ord som darker eller grittier. Och sen måste jag säga att $4 för 22 sidor serier känns som ett rån (i en liten skala, förstås). Läsningen är över på 5 minuter, så det är dyr läsning det här. Jag kommer nog inte fortsätta köpa den här tidningen, om jag nu inte kan bli övertalad om att serien rycker upp sig ordentligt i senare nummer.

Umbrella Academy

Postat den

En liten kortis idag bara, om en serie som jag hört gott om från många håll men inte läst förrän häromdagen. Superhjälteserie men med ett udda tonfall är ungefär vad recensionerna varit. Skriven av Gerard Way och tecknad av Gabriel Bá är Umbrella Academy en serie som ser otroligt inbjudande ut: Bás teckningar  är fantastiska och färgläggningen likaså; det är en stil som gör att jag nästan inte bryr mig om manuset alls.

Och det är tur det, för jag tyckte att Ways insats var rätt så bedrövlig. Historien om den galne professorn Hargreeves ihopsamlade barnaskara med superkrafter försöker och försöker, men det blir aldrig något flyt i berättelsen. Säregna personer och händelser finns det gott om, men helheten saknas och det blir mer en uppvisning i bisarrerier.

Kanske väntade jag mig för mycket efter att ha bläddrat i boken; Bás bidrag gjorde att mina förväntningar var rejält uppskruvade när jag slog mig ner för att läsa. Och kanske blir det bättre längre fram. Jag har hittills bara läst den första delen, Apocalypse Suite, där barnen återförenas som dysfunktionella vuxna, så mycket av tiden spenderas på exposition. Om Way koncentrerar sig mer på handlingen i senare nummer kan det nog bli bättre för det finns spår av någonting riktigt bra här.

Way själv har sagt att han inspirerats av Morrisons Doom Patrol och det låter ungefär rätt; där som här är det ett gäng besynnerliga superhjältar som försöker rädda världen trots att de egentligen behöver räddas från sig själva.

Om Umbrella Academy är läsvärd eller inte beror på; man kan läsa den bara för att njuta av teckningarna, och om man uppskattar ett sammelsurium av besynnerliga händelser och människor utan en tight historia.

Warren Ellis en masse: Down, Mek, Red, Reload, Tokyo Storm Warning, Global Frequency

Postat den

En till bunt med serier av en och samma författare; efter Mitsuru Adachi tänkte jag dra igenom ett antal mini-serier av Warren Ellis. Ingen av dem är lika bra som Transmetropolitan eller Planetary, men de är å andra sidan helt OK underhållning för stunden och inte ens i närheten av hans sämsta serier, som Blackgas, och en av dem är till och med lite bättre än bara OK underhållning. Men nog med introduktion, dags att beskriva serierna!

Down: En polis med talang för att överleva blir indragen i ett undercover-uppdrag som innebär att hon för att undvika att bli avslöjad tvingas längre och längre ner i kriminaliteten. Resultat: Hon slaktar både kriminella och poliser. Teckningarna av Tony Harris fungerar bra utan att glänsa.

Mek: I den nära framtiden kan man göra om sig till nästan vad som helst, och de som går längst väjer inte för den svarta marknaden där man kan få tag på allsköns vapen som kan byggas in i kroppen. Grundaren av subkulturen Sarissa Leon är oroad av vad hon egentligen har skapat och ger sig ner på gatunivån igen.Resultat: Hon slaktar de som förvridit hennes ursprungsidé. Tecknaren är den här gången Steve Rolston som jag aldrig hört talas om förut men som klarar sig fint här med sin icke-realistiska stil.

Red: När CIA får en ny chef bestämmer han sig för att göra sig av med en gammal pensionerad agent som vet för mycket. Men agenten Paul Moses är svår att göra sig av med, och istället attackerar han CIA som inte låtit honom leva ifred. Resultat: Han slaktar hela CIA. Liksom Steve Rolston har Cully Hamner en stil som drar åt cartoony och som jag tycker är trevlig att titta på.

Reload: Nära framtiden igen, och en specialist på lönnmord tränad av USAs regering börjar tänka själv istället för att bara göra som hon blir tillsagd. Resultat: Hon slaktar förvånansvärt få, men å andra sidan gör hon av med bl.a. USAs president. Förvånansvärt nog är det Paul Gulacy som står för en blek insats vad gäller tecknandet; han kan mycket bättre än i den här kompetent tecknade men tråkiga serien.

Tokyo Storm Warning: Ellis does mecha. USA släpper en atombomb på Tokyo i slutet av andra världskriget, med resultatet (?) att gigantiska robotar och monster då och då dyker upp runt Tokyo. Amerikanskan Zoe Flynn får chansen att manövrera en av robotarna. Resultat: Som i alla japanska monsterfilmer slaktas stora delar av Tokyos befolkning när monster och robotar drabbar samman. Mycket trista teckningar av James Raiz, helt utan personlighet.

Pust och pes. Som jag hoppas framgår av genomgången av de här serierna är det ren action som gäller, med avsevärda mängder dödande som resultat. Att säga att en av dem är bättre än en annan är verkligen bara en fråga om tycke och smak för Ellis verkar ha ansträngt sig ungefär lika mycket (eller lite) när han skrivit dem. Själv märkte jag att det var teckningarna som gjorde att jag tyckte om dem eller inte; Meks teckningar gillade jag mest och Tokyo Storm Warnings minst, och det var också precis vad jag tyckte om serierna. Ellis skrivandes på rutin, kort och gott, och som så ofta när han skriver med huvudsakligen kvinnliga huvudpersoner.

Men en serie har jag ännu inte nämnt: Global Frequency. Den skiljer sig från de andra på flera sätt: Den är betydligt längre (12 nummer jämfört med 3-4 för de andra), olika tecknare för varje nummer, och en Ellis som försöker sig på någonting mer seriöst (och lyckas).

Titeln kommer från en organisation som Miranda Zero har skapat, som är en global hjälporganisation som undsätter människor i nöd, oavsett orsak. Varje nummer beskriver en operation, och det är undantagslöst fall som kräver omedelbara insatser. Att läsa Global Frequency är en adrenalinkick; det är alltid så bråttom att det inte ens finns tid för en exposition i vanlig mening. Läsaren slungas mitt in i handlingen från första rutan, och bakgrunden till operationen får man sig till livs medan den pågår (om man har tur, för ibland hinns den inte med överhuvudtaget).

Lustigt nog gör upplägget att historien blir mycket intressantare här än i de tidigare nämnda miniserierna, trots att de var mycket mer tydligt upplagda: En introduktion, presentation av bakgrund och karaktärer, och först sen slaktande. I Global Frequency måste jag själv försöka fylla i detaljerna om organisationen allteftersom numren avslöjar mer, och som vanligt visar det sig att den mer gradvisa informationen gör att jag engagerar mig mycket mer i läsningen.

Sen gör teckningarna sitt till också. Tecknare som David Lloyd, Jon J Muth och Steve Dillon gör att det känns fräscht rakt igenom; tolv nummer var nog precis lagom för att jag inte skulle hinna tröttna på det enkla men mycket väl genomförda konceptet. Fullt ös, på ett sätt som av  någon anledning påminde mig om den tyska filmen Lola Rennt.

Jag skulle rekommendera att man läser Global Frequency om man känner för någonting energiskt, och om man sen behöver lite mer men enklare underhållning i exempelvis en hängmatta kan man absolut prova på någon av de övriga serierna också, om Ellis-behovet inte är släckt.

Mitsuru Adachi en masse: Katsu!, Jinbē, Hiatari Ryōkō! och en liten specialare

Postat den

Ute på en resa ->  jag har läst en del Mitsuru Adachi-serier. Och eftersom det är en lång resa har jag hunnit med en hel del av hans serier, så idag blir det en snabb genomgång med 2 bra, 1 intressant för de redan invigda, och 1 som jag blev rejält upprörd över :-)

Varför inte börja med de bra serierna, och sen arbeta oss neråt?

Först ut är Hiatari Ryōkō!, en av Adachis tidigaste serier som i mångt och mycket känns som ett förarbete till den längre och mer kända Touch som jag redan skrivit om. Baseboll och romantik är huvudingredienserna här med, och en del av karaktärerna är så lika de motsvarande karaktärerna i Touch att det känns som ett exempel på Tezukas stjärnsystem. Hiatari Ryōkō! är dock betydligt kortare och mer koncentrerad; den är så pass kort (bara tre volymer) att jag misstänker att Adachi helt simpelt ville börja om igen med en mer avancerad plot och därför avslutade serien rätt så abrupt.

Men lustigt nog gör det att jag på en del sätt tyckte bättre om Hiatari Ryōkō!; det öppna slutet kändes riktigt bra och imponerade på mig, och det sätt som Adachi skildrar den kvinnliga huvudpersonen Kasumi Kishimotos känslor inför sin bortreste pojkvän och den närvarande Yūsaku Takasugi är suveränt. Om man aldrig har läst Mitsuru Adachi förut är det här en perfekt serie att börja med: Den visar upp hans allra bästa sidor (humor och realistiska känslor) utan några av hans sämre (fanservicen och de moraliskt tveksamma sidorna, som i Miyuki och Jinbē).

Sen en tjugo år nyare serie, Katsu!. Återigen är det Adachis favoritteman, romantik och idrott; den här gången är huvudpersonernas sport boxning. Katsuki Satoyama (pojke) har ett påbrå som få andra vad gäller boxningstalang men har aldrig intresserat sig för sporten innan han får syn på Katsuki Mizutani (flicka) som jobbar på sin fars boxningsgym. Han börjar träna för att vara nära henne, och sen är historien igång.

Det är lite för mycket saker som känns igen i Katsu! för att det ska kännas som en av Adachis allra bästa serier; det är ett hopkok av hans vanliga idéer utan någonting som sticker ut. Men det är underhållande, och framförallt Mizutani är en intressant person vars kärlek till boxning är en källa till frustration eftersom hon trots sin överlägsna teknik ändå aldrig kan slå de bästa manliga boxarna. Så totalt sett är det en trevlig serie att läsa som förströelse, men om man läst andra Adachi-serier kommer man inte bli alltför förvånad. Förutom möjligen över hur lite hans serier har ändrat sig över tiden; vad än dagens mode är i mangavärlden fortsätter Adachi att göra serier på samma sätt han alltid har gjort. Personerna ser lite mer realistiska ut, men det är nog allt.

Sen en kort liten serie på 29 sidor från förra året, My Sweet Sunday, som gjordes för att fira tidningen Shōnen Sundays 50-årsjubileum. Serien är gjord tillsammans med Rumiko Takahashi och skildrar de två serieskaparnas första möten med tidningen och med varandra. Det är en bagatell men en trevlig sådan om man som jag gillar dem båda. De jämförs ofta med varandra och med rätta: De kom fram ungefär samtidigt, och båda har mycket lätt igenkännliga stildrag som ändå påminner om varandra.

Och avslutningsvis den med överlägsen marginal sämsta serien: Jinbē. Egentligen är det ojuste mot serien att säga att den är dålig, för de vanliga kvalitéerna hos Adachi finns här: Teckningarna, humorn och den känsliga personbehandlingen finns här, som alltid.

Problemet är handlingen. När jag läste Miyuki så var min stora invändning den att jag inte gillade att de romantiska huvudpersonerna var syskon. Fostersyskon, onekligen, men det kändes ändå rätt tveksamt. Men Jinbē är sju resor värre för här är det istället fråga om ett förhållande mellan en styvpappa och en styvdotter. Pappan har uppfostrat dottern själv sedan modern dog, men inte inlett några nya förhållanden, och Miku visar å sin sida inget intresse för sina jämnåriga utan föredrar istället fadern.

Inget fel i sig, men kanske inte styvpappan?

Flera gånger medan jag läste tänkte jag att serien väl ändå inte kunde vara på väg dit det verkade, men det var den visst det (inklusive en episod där Miku åker på semester och Jinbē i hemlighet åker till samma ställe för att hålla koll/spionera på Miku). Att serien sen var så kort, 1 volym, gjorde det inte bättre eftersom det därmed inte heller finns plats för att djupare skildra personerna (om det nu inte hade gjort det etter värre, förstås…). Urk, helt enkelt.

Jag har några Adachi-serier kvar att läsa och jag hoppas verkligen att de är mer av Hiatari Ryōkō! och mindre av Jinbē när det gäller handlingen.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 204 andra följare