Gammalt format i ny tappning: Wednesday Comics

Postat den

Det är alltid sorgligt när en bra idé inte utnyttjas som den ska; inte nog med att resultatet blev dåligt, dessutom innebär det alltsom oftast att idén nu ar förbrukad och ingen annan kan använda den (åtminstone på ett tag). Case in point: Wednesday Comics, DCs försök att göra serier med de klassiska söndagsseriesidorna som förebild.

Ursprungligen kom WC ut i kvällstidningsformat; namnet fick tidningen eftersom veckans serier leveras på onsdagar i USA. Diverse serieskapare fick chansen att ta DCs superhjältar och göra en sida per vecka i 12 veckor, och tidningen innehöll 15 olika serier totalt. Med andra ord en prima chans att göra något speciellt, med tanke på det ovanligt stora formatet och det likaledes ovanliga publiceringssättet.

Men som redan framgått är resultatet långt under min förväntan. De allra flesta serierna är till förväxling lika de vanliga DC-serierna, och få av tecknare försöker använda de stora sidorna till någonting annat än att få plats med fler rutor / sida. Inte för att manusen är bättre; de lider också av samma brist på fantasi och sprider helt simpelt ut en vanlig historia på 12 sidor istället för att göra någonting speciellt av det hela.

Jag tänker inte gå igenom alla de 15 serierna för de är inte värda det, men jag tänkte skriva några ord korta ord om de av serierna som ändå satte sig på minnet (bra och dåliga):

(Klicka för större format)

  • Stålmannen (dålig): Kanske den sämsta av de alla, med ett manus som var hur trist och vardagligt som helst vilket gjorde att jag glömde bort hela handlingen så fort jag läst den. Men det sämsta med den var teckningarna av Lee Bermejo som av någon anledning fått för sig att det var en bra idé att teckna realistiskt -> Stålmannens dräkt är skrynklig, allting är grått och tråkigt, och det hela ser ut som en riktigt dålig Alex Ross-kopia (och originalet är illa nog).
  • Stålflickan (bra): Gullig men förglömlig historia som räddas av Amanda Conners teckningar som är lika trevliga som vanligt, och med en historia som kryllar av katt- och hund-inslag är det svårt att inte charmas.

(Klicka för större format)

  • Mirakelkvinnan (dålig): Första serien jag läst på åratals som jag inte klarade av att läsa klart. Bara 12 sidor, visst, men komplett ogenomtränglig. Det som gör att jag ändå klassar Stålmannen-historien som sämre är att här försöker man iallafall göra något med formatet, även om man komplett misslyckas.
  • Kamandi (bra): Dave Gibbons skriver och Ryan Sook tecknar. Den enda av serierna som försöker efterlikna klasskerna, i det här fallet Prins Valiant och Raymonds Blixt Gordon. Inga textbubblor utan istället text fritt i rutorna, ”Next week: …”-avslutningar på sidorna, och ett ärligt försök att fungera som en vecko-serie. Inget toppbetyg dock eftersom manuset är ganska trött i övrigt, men som pastisch fungerar det utmärkt.

(Klicka för större format)

  • Blixten (bra): En tidsresehistoria som blir mer och mer komplex allteftersom, och som också är tänkt att fungera om man läser en sida per vecka. Kaoset är nära mot slutet men Karl Kerschl lyckas knyta ihop trådarna i sitt manus, och det här är nog det manus i WC som är bäst.

Trots tre bra och två dåliga serier listade här gäller det att inte glömma bort att det finns tio till, alla mer eller mindre mediokra, och av de tre bra är det nog bara den första och den sista jag kan tänka att någon gång bli sugen på att läsa om. Ergo, klart underbetyg till DC; det fanns så mycket mer potential här än vad slutresultatet ger sken av.

»

  1. Håkan / Wakuran

    Heter han inte Karl Kesel, eller är det någon annan?

    Gilla

  2. Jag tycker Bermejo är bra mkt bättre än Alex Ross även om båd ska ha sig en släng av sleven.

    Men heter han inte Ryan Sook?

    Gilla

  3. Jag tyckte att ett av problemen var hur dyr tidningen var. Mycket dyrare än en vanlig serietidning för något med mycket lägre hållbarhet.

    Gilla

  4. Wakuran: Det är en annan.

    Gilla

  5. @Wakuran: Sook, absolut; nackdelen med autokorrigering av felstavningar om man inte kollar noga 😉

    @Sandra: Vad kostade lösnumren? Nu finns det både en inbunden utgåva i storformat ($50, tror jag), och möjligheten att köpa alla lösnumren i ett paket för $20 (vilket är ett mycket hemult pris tycker jag).

    Gilla

  6. @Sandra: Jag har kollat mer, och du har nog rätt; Bermejo är nog lite bättre än Ross. Alternativt, Ross är lite sämre…

    Gilla

  7. Wakuran Sook?? Det var ju jag som såg det!
    Lösnumren kostade mer än en vanlig serietidning. Typ 59 kronor kanske? För betydligt färre sidor och sämre papper! Varje vecka dessutom, vilket stressar budgeten mer.
    Att det skulle komma en samling fattade inte jag. Jag tänkte att här var det bråttom, som en vanlig veckotidning är.
    Det var väldigt mysigt att läsa de lösnumren jag hade (tror jag köpte två eller tre) vid A—s köksbord iofs.

    Gilla

  8. Whoops! Wakuran var det ja.

    Det där låter som alldeles för dyrt för lösnumren; typ $2 hade nog varit vettigt.

    Gilla

  9. Håkan / Wakuran

    Haha, lätt hänt att man strular till det…

    Gilla

  10. Simon, det roligaste med din text är att du som barn av 70-talet översätter hjältarnas namn till svenska 🙂

    Gilla

  11. Oh ja; vad är väl Batman och Superman mot Läderlappen och Stålmannen? Så mycket bättre på svenska! Hämnaren är också bra.

    Gilla

  12. Ping: McSweeney’s 33 « Simon säger

  13. Ping: McSweeney’s 33 « Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s