Mitsuru Adachi en masse: Katsu!, Jinbē, Hiatari Ryōkō! och en liten specialare

Postat den

Ute på en resa ->  jag har läst en del Mitsuru Adachi-serier. Och eftersom det är en lång resa har jag hunnit med en hel del av hans serier, så idag blir det en snabb genomgång med 2 bra, 1 intressant för de redan invigda, och 1 som jag blev rejält upprörd över 🙂

Varför inte börja med de bra serierna, och sen arbeta oss neråt?

Först ut är Hiatari Ryōkō!, en av Adachis tidigaste serier som i mångt och mycket känns som ett förarbete till den längre och mer kända Touch som jag redan skrivit om. Baseboll och romantik är huvudingredienserna här med, och en del av karaktärerna är så lika de motsvarande karaktärerna i Touch att det känns som ett exempel på Tezukas stjärnsystem. Hiatari Ryōkō! är dock betydligt kortare och mer koncentrerad; den är så pass kort (bara tre volymer) att jag misstänker att Adachi helt simpelt ville börja om igen med en mer avancerad plot och därför avslutade serien rätt så abrupt.

Men lustigt nog gör det att jag på en del sätt tyckte bättre om Hiatari Ryōkō!; det öppna slutet kändes riktigt bra och imponerade på mig, och det sätt som Adachi skildrar den kvinnliga huvudpersonen Kasumi Kishimotos känslor inför sin bortreste pojkvän och den närvarande Yūsaku Takasugi är suveränt. Om man aldrig har läst Mitsuru Adachi förut är det här en perfekt serie att börja med: Den visar upp hans allra bästa sidor (humor och realistiska känslor) utan några av hans sämre (fanservicen och de moraliskt tveksamma sidorna, som i Miyuki och Jinbē).

Sen en tjugo år nyare serie, Katsu!. Återigen är det Adachis favoritteman, romantik och idrott; den här gången är huvudpersonernas sport boxning. Katsuki Satoyama (pojke) har ett påbrå som få andra vad gäller boxningstalang men har aldrig intresserat sig för sporten innan han får syn på Katsuki Mizutani (flicka) som jobbar på sin fars boxningsgym. Han börjar träna för att vara nära henne, och sen är historien igång.

Det är lite för mycket saker som känns igen i Katsu! för att det ska kännas som en av Adachis allra bästa serier; det är ett hopkok av hans vanliga idéer utan någonting som sticker ut. Men det är underhållande, och framförallt Mizutani är en intressant person vars kärlek till boxning är en källa till frustration eftersom hon trots sin överlägsna teknik ändå aldrig kan slå de bästa manliga boxarna. Så totalt sett är det en trevlig serie att läsa som förströelse, men om man läst andra Adachi-serier kommer man inte bli alltför förvånad. Förutom möjligen över hur lite hans serier har ändrat sig över tiden; vad än dagens mode är i mangavärlden fortsätter Adachi att göra serier på samma sätt han alltid har gjort. Personerna ser lite mer realistiska ut, men det är nog allt.

Sen en kort liten serie på 29 sidor från förra året, My Sweet Sunday, som gjordes för att fira tidningen Shōnen Sundays 50-årsjubileum. Serien är gjord tillsammans med Rumiko Takahashi och skildrar de två serieskaparnas första möten med tidningen och med varandra. Det är en bagatell men en trevlig sådan om man som jag gillar dem båda. De jämförs ofta med varandra och med rätta: De kom fram ungefär samtidigt, och båda har mycket lätt igenkännliga stildrag som ändå påminner om varandra.

Och avslutningsvis den med överlägsen marginal sämsta serien: Jinbē. Egentligen är det ojuste mot serien att säga att den är dålig, för de vanliga kvalitéerna hos Adachi finns här: Teckningarna, humorn och den känsliga personbehandlingen finns här, som alltid.

Problemet är handlingen. När jag läste Miyuki så var min stora invändning den att jag inte gillade att de romantiska huvudpersonerna var syskon. Fostersyskon, onekligen, men det kändes ändå rätt tveksamt. Men Jinbē är sju resor värre för här är det istället fråga om ett förhållande mellan en styvpappa och en styvdotter. Pappan har uppfostrat dottern själv sedan modern dog, men inte inlett några nya förhållanden, och Miku visar å sin sida inget intresse för sina jämnåriga utan föredrar istället fadern.

Inget fel i sig, men kanske inte styvpappan?

Flera gånger medan jag läste tänkte jag att serien väl ändå inte kunde vara på väg dit det verkade, men det var den visst det (inklusive en episod där Miku åker på semester och Jinbē i hemlighet åker till samma ställe för att hålla koll/spionera på Miku). Att serien sen var så kort, 1 volym, gjorde det inte bättre eftersom det därmed inte heller finns plats för att djupare skildra personerna (om det nu inte hade gjort det etter värre, förstås…). Urk, helt enkelt.

Jag har några Adachi-serier kvar att läsa och jag hoppas verkligen att de är mer av Hiatari Ryōkō! och mindre av Jinbē när det gäller handlingen.

»

  1. Ping: Warren Ellis en masse: Down, Mek, Red, Reload, Tokyo Storm Warning, Global Frequency « Simon säger

  2. Ping: Warren Ellis en masse: Down, Mek, Red, Reload, Tokyo Storm Warning, Global Frequency « Serienytt.se

  3. Ping: 20000+ sidor, still going strong: Hajime no Ippo | Simon säger

  4. Ping: 20000+ sidor, still going strong: Hajime no Ippo | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s