Den första Kapten Amerika: Truth – Red, White & Black

Postat den

Lite radikala tolkningar av gamla superhjältar, någon? Vad sägs om Truth: Red, White & Black, Kapten Amerika-serien från 2003 skriven av Robert Morales och tecknad av min gamla favorit Kyle Baker?

Jag läste den inte då den kom ut eftersom jag egentligen inte har en susning om Kapten Amerika som karaktär, och när jag tittade i den såg den inte heller så lockande ut; den är tecknad i en stil som jag skulle vilja karakterisera som Bakers sena period, med teckningar som är långt från den stil han började med då hans teckningar var en besynnerlig (men mycket lyckad) blandning av fotorealism och extremt få pennstreck. Istället ser det ut som en satirisk version av Burne Hogarths böcker om serieteckning som alla heter någonting på Dynamic (Dynamic Hands, Dynamic Wrinkles osv.) för männen i T:RW&B är alla närmast förvridna i muskelkramp, musklerna får nästan inte plats på kroppen.

Så teckningarna parade med ett manus som jag förstått var av det allvarligare slaget kändes föga lockande som kombination -> jag hoppade över serien.

Men för några dagar sedan blev jag lite sugen på att läsa någonting av Baker igen så jag letade upp den här miniserien och läste igenom de sju numren. Och ser man på, det var inte så illa som jag hade befarat. Morales historia om de första testerna av serumet som senare skulle frambringa den klassiska Kapten Amerika är bra sammanhållen och intressant historiskt. Inte för Kapen Amerika-delen, förstås, men för att den uppmärksammar hur sällsynt illa de färgade soldaterna i USAs arme behandlades under andra världskriget. Här används en bataljon färgade soldater som försökskaniner för ett serum som ingen vet hur farligt det är, i en parallell till det ökända  Tuskagee-experimentet. Den enda som överlever behandlingen intar rollen som den första Kapten Amerika, men tacken uteblir helt.

Och Bakers teckningar blev bättre i längden. Inte för att de någonsin kändes som mer än acceptabla, men efter något nummer eller två irriterades jag åtminstone inte längre av deras drag av karikatyr i en i övrigt gravallvarlig historia. Jag tycker fortfarande att manusförfattare/tecknar-kombinationen är en av de mindre lyckade jag sett, men det är ingen total katastrof; historien är så pass stark att den överlever illustrationerna.

Truth: Red, White & Black är en av de där serierna som är rätt bra i sig, men dess stora styrka är att den pekar på en mycket sorglig men fascinerande del av amerikansk nutidshistoria: Det dröjde ändå fram till 1954 innan de sista amerikanska arméförbanden med rasindelning försvann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s