Maskinen i superhjälten: Ex Machina

Postat den

Ha! Har precis läst klart en till längre serie av Brian K Vaughan (den förra var Y – The Last Man som han gjorde tillsammans med Pia Guerra), och tillsammans med de kortare serierna Pride of Baghdad och Runaways tycker jag att jag börjar få kläm på honom nu. Det har tagit ett tag för jag har varit rätt kluven hittils: PoB tyckte jag var ruskigt övervärderad, antagligen på grund av att temat var så allvarligt; Runaways var en trevlig superhjälteserie för ungdomar; den första omgången kändes fräsch men den tappade snabbt farten; Y:TLM hade jag svårt att komma igång med, med flera misslyckade försök att läsa igenom den, men när jag till slut fick upp farten visade det sig att det var en riktigt bra serie, vissa brister till trots.

Politikern

Och nu har jag alltså läst den nyligen avslutade Ex Machina, hans skildring av ett parallellt universum där 9/11-attacken delvis misslyckades på grund av ett ingripande av Mitchell Hundred i hans alter ego-gestalt The Great Machine, en superhjälte med kraften att kunna tala med maskiner, så enbart det första tornet förstördes. Det är hans enda egentligt lyckade framträdande som superhjälte, men det gör att hans kandidatur för posten som New Yorks borgmästare går från att vara ett skämt till en segerrik dito.

Superhjälten

Ex Machina skildrar Hundreds session vid makten; hans superhjältetid får vi bara se glimtar av i efterhand. Det här är i första hand en politisk serie, eller om man ska vara precis en serie om politik. Vi får följa Hundred och hans stab när de hanterar de kriser som uppstår i världens mäktigaste stad, och Hundreds utveckling från en naiv men godhjärtad politiker till ett mycket mer (väl)slipat exemplar. Superhjälte-delen finns alltid med i bakgrunden men oftast sträcker den sig till att skildra episoder i Hundreds karriär som påverkar hans liv som borgmästare.

Den politiska delen är både den mest originella delen och den mest lyckade. Faktum är att de gånger serien drar åt superhjältehållet (och det blir lite mer sånt mot slutet) så saknar jag de politiska intrigerna. Min känsla är att Vaughan från början tänkt sig skriva ett nästan rent politiskt drama men att han inte riktigt kan låta bli att dra in superhjältar även när det inte behövs. Serien börjar mycket starkt, och det allra sista numret är också bra, men det saggar i mitten.

Och det är det som jag tycker utmärkt de Vaughan-serier jag läst hittills (bortsett from PoB som var dålig rätt igenom): Han har bra idéer men har svårt att hålla uppe kvalitén ett längre tag. Han lyckas nog bäst i Y:TLM men även den har problem med att hålla intresset för historien vid liv; det som räddar den är att grundidén är såpass stark att de sidospår historien tar är intressanta de med. Sen måste jag också säga att avslutningarna på både Y:TLM och Ex Machina har stora likheter i sin struktur; det märks tydligt hur Vaughan vill avsluta historier. Stämningen i serierna är också likartad: Det är en sliten, lätt deprimerande värld Vaughan visar upp i de båda, med små stänk av humor.

Ex Machina är en bra serie, inte tu tal om annat, men den hade kunnat vara ännu lite bättre om Vaughan hade koncentrerat sig lite mer på politikern Mitchell; var hans superkraft kom ifrån intresserar mig mindre. Gamle Starman-tecknaren Tony Harris står för de flesta illustrationerna och de är mycket passande; han är en tecknare som klarar av att skildra alldeles vanliga människor snarare än omöjliga fysiska praktexemplar. Det här är ett typiskt exempel på en serie som passade utmärkt att förströ mig en regnig helg, men som inte riktigt når ända fram till en reservationslös rekommendation.

»

  1. Ping: Rykande färskt lästips: Paper Girls | Serienytt.se

  2. Ping: Rykande färskt lästips: Paper Girls | Simon säger

  3. Jo, faktiskt. Jag kommer ihåg den första omgången i detalj, medan jag inte kan minnas mig vad del två egentligen fokuserade på. Och det var verkligen inte länge sen jag läste den… Jag minns detaljer, som när de åt sushi med Spindelmannen och när Molly gav Wolverine en smocka så att han flög rakt ner i en snödriva, men i övrigt är minnet luddigt.

    Gilla

  4. Visst var det så med Runaways? Den första historien var riktigt bra, den andra har jag svårt att ens komma ihåg vad den handlade om…

    Gilla

  5. Jag har funderat länge på den här serien, men inte kommit till skott att köpa den ännu, ligger så mycket annat före på läslistan. Jag har däremot läst Runaways, som jag gillade. Du har säkert rätt i att han tröttnar en bit in i sina serier. Det kändes i slutet av hans andra omgång av Runaways att han knöt ihop allt lite väl snabbt och hafsigt jämfört med den föregående.

    Jag har sett liknande tendenser hos Arina Tanemura, vilket framförallt märks i hennes 3 delar långa serie Time Stranger Kyoko. Snacka om att grunda för en enorm story och sen bara knyta ihop hela rasket på nolltid. Eller Kaori Yukis Fairy Cube, återigen en 3 delar lång serie som jag medan jag följde den förutspådde skulle bli lika lång som Angel Sanctuary…

    Slutsats: De borde kanske satsa på kortare serier…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s