1000 sidor fransk science fiction: Linda och Valentin

Postat den

Så har jag nu läst klart en av mina favoritserier från tonåren: Linda och Valentin har nu officiellt avslutats som serie i och med årets publicering av album 21 (och äventyr 22 eftersom det allra första inte räknas in i albumnumreringen av någon anledning), L’Ouvre Temps. Tyvärr gav de svenska förlagen upp serien efter det sextonde albumet så det blir till att skaffa de sista fem på något annat språk om man vill läsa slutet på historien; för min del blev det Danmark som var räddningen. De album som fanns att köpa köpte jag, och de två som var slutsålda fick jag turligt nog låna från en bekant från Staffans läsecirkel (som förresten har möte idag, om Frances Del 2). Om jag hade varit tvungen att slita mig igenom det franska originalet hade nog den här recensionen dröjt några månader…

Det är svårt att skriva en rättvis recension av Linda och Valentin för mig. Å ena sidan är det en serie som jag verkligen tycker om eftersom den som sagt var en så stor favorit för mig som ung. Å andra sidan har vi serien som den känns idag när jag läser och försöker se mer objektivt på den, och då är det en rätt så habil serie med en del riktigt bra böcker men också en del mycket förglömliga. Därför blir det en bitvis schizofren bedömning, bara så ni vet 🙂

Låt mig börja med yttre fakta: Linda och Valentin är en serie som har haft några mycket tydligt urskiljbara faser. Om vi bortser från det allra första äventyret som är ett lättsamt sf-äventyr blandat med sagoinslag (och ett trivsamt sådant) så är den första fasen den rent politiska. Rymden och tidsresandet är bara en bakgrund som används för att skissa upp scenarion där budskapet är det mest centrala, och budskapen är tidsenliga nog (tidigt 70-tal), som folkets kamp mot (de kapitalistiska och teknokratiska) utsugarna, könskampen, och miljöförstöringen.

Könskampen, ur Stjärnlös värld

De här albumen är rätt tråkiga att läsa och känns extremt klichéartade, och inget av albumen är mycket bättre än de andra; Det stigande vattnets stad är det första, det bästa, och det minst politiska, medan bottennappet Härskarens fåglar är riktigt dåligt och extremt övertydligt i sin symbolism. Författaren Pierre Christin är inte den mest djupsinnige filosofen, så det är Mézières fantasifulla teckningar som här räddar serien från de värsta bottennappen.

Men sen blir det betydligt roligare i fas två, som är den mest uttalat science fiction-inriktade av dem alla. Det politiska finns fortfarande med men får nöja sig med att stå bakgrunden när istället det fantastiska i rymd- och tidfarandet tar över i och med Ambassadören som försvann. Skillnaden i det här albumet jämfört med de tidigare är tydligt: Bakgrundshistorien går ut på att Galaxity (dvs de människor som styr på Jorden) planerar en politisk kupp på Point Central, en samlingsplats för galaxens alla civilisationer, men precis innan den ska sättas i verket blir den jordiske ambassadören kidnappad och Linda tar upp jakten.

Valentin mår inte så bra, ur Tåg från Brooklyn, slutstation Kosmos

Tidigare skulle det här antagligen blivit en tung (och trist) parabel över människornas krigiska natur, men här är det viktiga istället alla de underliga och fantastiska varelser som Linda stöter på under sin jakt. Fantasin flödar, och det fortsätter den med i albumen som följer. Höjdpunkten på hela serien är för mig de två albumen Tåg till Cassiopeja, tag plats, och Tåg från Brooklyn, slutstation Kosmos, där Linda och Valentin var och en på sitt sätt försöker reda ut en intrikat härva. Blandningen av det kosmiska, som Linda står för, och det vardagliga, med Valentins besök i nutidens värld på Jorden, är i det närmaste perfekt, och det finns till och med lite allvar i skildringen av de tvås förhållande.

Men allt gott har ett slut, och i och med Hypsis blixtar så också fas två. När den är över  har Galaxity försvunnit i en tidsparadox, och Linda och Valentin står ensamma med bara sitt rymdskepp kvar. Det hade säkert kunnat fungera som bakgrund om bara Christin och Mézières vetat vad de ville göra med serien, men istället kommer det ett antal album som egentligen bara står och stampar. Det är som en tillbakagång till fas ett med enklare äventyr, men den här gången utan det politiska budskapet (eller med en extremt urvattnad och menlös version av det hela). Samma sak med huvudpersonerna själva: Hittills har det skett en långsam progression i deras förhållande där det i början antytts att de haft ett sådant utan att klart uttalas, men i de senare albumen har en viktig del i intrigen varit det gnissel som framförallt Valentins uppträdande orsakat. Men plötsligt är allt som bortblåst, och i fortsättningen ägnas inte många ord åt att skildra deras känslor för varandra. Lite talande är det också här som Linda syns naken för första gången; min känsla är att från att ha varit en serie som varit allvarligt menad har den nu fallit in i att istället bara vara underhållning för stunden.

Hotet mot Ultralum

Tomgång alltså, så det är inte så konstigt med tanke på den mycket sjunkande kvalitén att det var här som översättningarna till svenska upphörde. Och på ett rent personligt plan var det också här som jag slutade intressera mig för serien. De sista svenska albumen köpte jag visserligen och läste dem också, men jag tror att jag aldrig läst om dem sedan de kom ut förrän nu. All (nåja, nästan) energi har försvunnit ur serien, och det gäller inte bara historierna i sig utan också allt runtomkring. Fantasifulla varelser och samhällen saknas, och istället får vi se en samma utomjordingar som vi sett förut; första gången var det roligt att se dem, men när de dyker upp igen och igen blir det bara som en trött påminnelse om hur det var bättre förr. Kort sagt, det verkar som om det hade varit bättre om serien avslutats i och med Hypsis blixtar.

Därför var det en trevlig överraskning att läsa den avslutande fasen med böckerna som handlar om hur Linda och Valentin försöker rädda Jordens framtida Galaxity från det limbo den försvunnit i. Det är inte så att alla svagheterna upphör; nya varelser och karaktärer saknas nu nästan helt när varenda bifigur i serien kommer tillbaka för att hjälpa till att inte bara hitta Galaxity igen, utan också att stoppa de gigantiska stenmonoliterna från tillvarons rand som hotar ödelägga universum, och manuset känns mer än lovligt otydligt här och där (vilket i sanningens namn alltid varit ett problem med serien). Det som istället gör serien läsvärd igen är att Christin och Mézières återigen verkar intresserade av vad de gör och inte bara producerar album efter album på ren rutin.

L’Ordre des Pierres (ung. Stenarnas ordenssällskap)

Upplösningen i Tidsåbneren (danska titeln på L’Ouvre Temps) är inte den mest magnifika jag läst men jag är ändå nöjd. Efter djupdykningen med album som Hotet mot Ultralum hade jag aldrig trott att serien skulle bli läsbar igen, men jag hade fel. Uppryckningen mot slutet räcker inte för att jag ska kunna säga att Linda och Valentin är en av de stora serierna, men den räcker till att jag absolut tycker att de liksom jag tyckt om serien någon gång borde läsa klart den. Man får sig till livs ett tydligt slut för Linda och Valentin själva, och en underhållande stund där till och med mina känslosträngar slås an (men jag vet med mig att jag har mycket lätt att få tårar i ögonen). Och som grädde på moset (ett besynnerligt uttryck, låter ju förfärligt äckligt egentligen) experimenterar Mézières med teckningarna igen på ett sätt som han inte gjort på länge, med sidor i en stil som närmast påminner om Enki Bilal i lite-version.

Jag skulle kunna fortsätta att skriva mer om serien, exempelvis om hur könen skildras eftersom det är väldigt tydligt serien igenom att Valentin står för mycket av det som är dåligt med den klassiska mannen, som beredvilligheten att lyda order oavsett vad ordern är, medan Linda istället är självständig och mycket bättre på att klara sig själv. Men jag misstänker att det här inlägget redan har blivit det längsta jag skrivit, och det är dags att avsluta.

Kluvna känslor, som sagt. Om man aldrig har läst Linda och Valentin förut skulle jag föreslå att man börjar någonstans med typ Ambassadören som försvann, och om man tycker om den så är det bara att fortsätta mot de ännu bättre album som finns, och en del mer förglömliga. Om inte missar man inte någonting spektakulärt, även om framförallt Mézières teckningar kan vara värda att studera med sina underhållande utomjordingar och världar som kopierats friskt i filmer som Stjärnornas krig och Det femte elementet (men hans energiska layouter är ibland svårtydda; flera gånger läste jag rutor i fel ordning). Men nu är en till fransk serie lagd till handlingarna, och en eloge till skaparna som faktiskt avslutade sin serie istället för att låta den fortsätta i all evighet (brrr!). Nu håller jag bara tummarna för att Giraud ska deklarera att Blueberry också är avslutad, efter de mästerliga böckerna om Mr Blueberry 🙂

Millenium Falcon Linda och Valentins rymdskepp, ur Vårdagjämningens hjältar

»

  1. Håkan / Wakuran

    Jag har för mig att Giraud sa för några år sen på fransk TV att han hade en idé för ett nytt Blueberry-projekt, men han verkar inte ha tagit itu med det riktigt.

    Färgläggningen i sista rutan ser litet grälll ut f.ö. Är den ny? (Å andra sidan är de övriga exemplen bra, så det kanske är en engångsföreteelse.)

    Gilla

  2. Färgläggningen beror nog bara på en scanning med lite skumma färginställningar; Tran-Lês originalfärgläggning är den enda som finns såvitt jag vet. Och hoppas det fortsätter vara så 😉

    Gilla

  3. Ping: Årskrönika 2010: Serierna « Simon säger

  4. Ping: Årskrönika 2010: Serierna • Serienytt.se

  5. Ping: Fortsatt bra sf: Orbital « Simon säger

  6. Ping: Årskrönika 2011: Bloggstatistik « Simon säger

  7. Ping: Papercutz: Dance Class & Monster | Serienytt.se

  8. Ping: Årskrönika 2012: Bloggstatistik « Simon säger

  9. Ping: Nostalgi: Erindringer fra fremtiden | Simon säger

  10. Ping: Nostalgi: Erindringer fra fremtiden | Serienytt.se

  11. Ping: Årskrönika 2013: Blogg-statistik | Simon säger

  12. Ping: Linda och Valentin: Samlade äventyr 1 | Simon säger

  13. Ping: Linda och Valentin: Samlade äventyr 1 | Serienytt.se

  14. Ping: Årskrönika 2014: Blogg-statistik | Simon säger

  15. Ping: Årskrönika 2015: Blogg-statistik | Simon säger

  16. Ping: Linda och Valentin: Samlade äventyr 7 | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s