Gamla recensioner 2(6): Yokohama Kaidashi Kikou

Postat den

Nummer 2 i miniserien av gamla recensioner jag flyttar över till den här bloggen:

Yokohama Kaidashi Kikou

Av: Hitoshi Ashinano

Idag finns det en uppsjö av manga att tillgå även för den som inte behärskar japanska; förlag i Europa och USA översätter nya serier i rask takt och säljer dem för en relativt billig penning. Men kvalitén varierar mycket, och det känns ofta som om slumpen avgör både vad som ges ut och hur mycket redaktionell omsorg som läggs ner på utgåvorna. Bland de bättre förlagen kan nämnas Fanfare/Ponent Mon, som inriktar sig på bland annat nouveau manga, och Vertical Inc., som ger ut klassiker à la Tezukas Buddha.

Men trots all licensierad manga finns det givetvis än mer som inte ses som kommersiellt gångbart i väst och som därför skulle vara dömt att förbli en intern japansk angelägenhet om inte fans översatte dem och publicerade resultaten på nätet. Det här fenomenet kallas för scanlation (scan + translation) och fanns även innan internet, om än i mycket mindre skala. Det är formellt olagligt eftersom copyrighten ägs av de japanska förlagen, men eftersom de allra flesta fansen som sysslar med scanlation slutar översätta en specifik serie så fort den licensieras utanför Japan så brukar inte förlagen bry sig om det, och en del förlag ser det helt enkelt som reklam och ett tips om vilka serier som kan vara värda att ge ut i andra länder.

Översättningarna kan vara si och så; bara för att du kan japanska och gillar manga så betyder inte det att du är en bra översättare. Men just det faktum att kommersiella hänsyn inte spelar någon roll gör att det finns en hel del udda manga tillgänglig som scanlation. Givetvis är det mesta skräp, som allt annat, men det finns också pärlor. Vilket osökt (nåja) leder fram till Yokohama Kaidashi Kikou, eller YKK som den ofta kallas.

YKK är skapad av Hitoshi Ashinano, en med japanska mått mycket långsam serieskapare. YKKs 14 volymer (den avslutades 2006) tog 12 år att färdigställa, och bortsett från några mycket korta historier är YKK det enda som Ashinano har gjort. Det långsamma tempot går också igen i serien; vi befinner oss ljusår från den kinetiska energin i mycket annan manga.

En snabb beskrivning av seriens yta ger vid handen en relativt typisk science fiction-historia: Vi befinner oss i framtiden, efter katastrofen, och serien följer roboten Alphas liv bland de fåtaliga människorna. Men ytan bedrar, och YKK är något mycket annorlunda och mer intressant än man kanske skulle kunna tro. Ashinanos teknikintresse verkar saknas helt, och skälet till att YKK är förlagd till framtiden beror egentligen inte alls på något intresse för science fiction i sig, utan mer på de möjligheter miljön ger honom. Alpha själv driver ett litet café, inte för att försörja sig (som robot saknar hon behov av pengar) utan för det sociala umgänge det ger henne. Skälet till att Ashinano gjort henne till en robot är helt klart för att det ger honom möjligheten att skildra det han egentligen vill: Alltings förgänglighet. Alpha själv förblir densamma, men människorna hon träffar växer upp, åldras och dör.

Det kan låta deprimerande, men är det inte; känslan är närmast en viss melankolisk saknad över att saker och ting aldrig kan förbli vad de var, men Alphas livslust och stilla glädje över allt nytt hon är med om gör att YKK inte faller i nostalgifällan “Det var bättre förr”.

Det är inte en serie för den som kräver en rak handling eftersom det egentligen inte är mycket som händer. Människor möts, umgås, och livet går vidare. Vissa kapitel skildrar mycket korta tidsförlopp, men ibland kan det gå år mellan två kapitel. Det ges mycket sällan förklaringar, så exempelvis vad katastrofen som gjort att de flesta människorna försvunnit beror på avslöjas aldrig; YKK är en serie med ett mycket personcentrerat perspektiv i det att den inte skildrar en handling sedd utifrån utan istället skildrar slices of life sedda från de närvarandes perspektiv, och orsaken till katastrofen är ingenting som påverkar dem i vardagen.

Men även om manuset är aldrig så bra så kräver en serie också teckningar i samma klass, och enligt mig är YKK en av de vackraste serier som gjorts. Den är inte alls spektakulär, utan liksom sitt manus så är teckningarna lågmälda och mer inriktade på känslor än yta. Ashinano jobbar med något som ser ut att vara pensel, och hans teckningar påminner ibland om en del europeiska artister, som exempelvis Will, men med mer öppna ytor och rymd.

Det är rätt svårt att göra Ashinano rättvisa i ord eftersom hans serie i så hög grad är en känslomässig skapelse, men lyckligtvis finns som sagt hela YKK tillgänglig på nätet. Att läsa vid en skärm är enligt mig inte lika personligt och varmt som en serie som YKK egentligen kräver, men man tager vad man haver. Ett litet smakprov med ett kapitel från volym 9 finns här:Alpha har varit ute på en lång resa men kommer nu tillbaka till sitt café.

»

  1. Ping: Vatten, stan är full av vatten: Waters « Simon säger

  2. Ping: Vatten, stan är full av vatten: Waters • Serienytt.se

  3. Ping: Hittat i Japan | Simon säger

  4. Ping: JLA: Tower of Babel | Simon säger

  5. Ping: JLA: Tower of Babel | Serienytt.se

  6. Ping: Kabu no Isaki | Simon säger

  7. Ping: Kabu no Isaki | Serienytt.se

  8. Ping: Urk | Simon säger

  9. Ping: Mera Mats Källblad | Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s