En bra serie, helt enkelt: Jack Staff

Postat den

Det lackar mot jul och avkoppling, så varför inte slå ett slag för en serie som funnits i rätt många år nu, knappast läst av så många, och är alldeles…underbar? Rubriken (plus bilden, förstås!) har redan avslöjat att det handlar om Jack Staff, Paul Grists egenhändigt hopknåpade superhjälteserie som hittills har kommit ut i 4 samlingar, alla mycket läsvärda.

Enligt Grist själv skapade han Jack Staff för att han så gärna ville göra sin egen variant av den amerikanska genren superhjältar, men givetvis en engelsk version på temat (Grist är själv engelsman). Och han lyckades på ett alldeles förträffligt vis: Jack Staff hämtar inspiration från varenda superhjälteserie man kan tänka sig (med viss preferens för Marvels 60/70-tal), men resultatet är så urbrittiskt det bara kan bli. Det märks tydligt att Grist läst sina IPC-serier (för oss i Sverige är nog IPC mest känt som förlaget bakom en stor del av serierna i Buster, och såna biserier i Fantomen som Ödeshandsken), och den lätt absurda humorn är definitivt av klassiskt brittiskt snitt.

Att det är en superhjälteserie är uppenbart, även om tidningen är upplagd som vore det en antologitidning. Jack Staffs historia knallar på, lyckligt ovetande om vad Becky Burdock: Vampire Reporter gör på sitt håll, eller för den delen vad den mystiska gruppen ”?” håller på med. Då och då löper historierna samman, men när man läser Grist gäller det att man kan hålla koll på ett otal plottrådar samtidigt för han kan glatt lämna en handling i några hundra sidor för att sedan ta upp den igen i en kort episod, och sen återigen lämna den åt sitt öde. Gott humör är ledordet, alltid!

Det är ett sammelsurium utan dess like (förutom Grists andra stora serie, Kane, som är en betydligt allvarligare kriminalserie med än mer komplicerad intrig): En magiker som är misstänkt lik Alan Moore, karaktärer som tagna direkt ur en Marvelserie, Albert & Herbert i vampyrjägarversion (paret är definitivt modellerat på huvudpersonerna i BBC-serien som var modellen för den svenska serien); alla trängs de på sidorna. Men det är trots detta inte en svår serie att läsa. Om man skulle råka glömma vem som är vem och vad som pågår så hjälper Grist alltid till; med jämna mellanrum slänger han in presentationer av de medverkande, kända som okända, även om han redan presenterat dem ett otal gånger (som Jack eller Becky).

Teckningsmässigt har han en linje som påminner en hel del om den sene Alex Toth, och åtminstone för mig är hans illustrationer oerhört inbjudande till läsning. Till och med hans textning gör sitt till för att få mig att tycka om serien, utan reservationer. Nuförtiden är serien i färg, något jag tycker är lite synd eftersom Grist gör sig bäst i svartvitt. Men jag kan leva med den eftergiften för jag läser hellre Jack Staff i en OK färgläggning än riskerar att serien läggs ner pga dålig försäljning.

Det kanske inte låter så där värst imponerande med en serie som är så pass kaosartad som Jack Staff, men jag är oerhört förtjust i serier som den här, med dess förmåga att aldrig helt tappa bort sig trots yvigheten. När jag skrev om Bryan Talbots fantastiska serie Luther Arkwright hade inlägget rubriken Ordning ur kaos, och det omdömet skulle precis lika gärna kunna gälla Jack Staff. I övrigt saknar serierna likheter (ok, de är båda mycket brittiska…), men den anarkistiska förtjusningen i att göra vad man vill delar de allt 🙂

»

  1. När kan man förvänta sig den kompletta Kane-samlingen?
    Borde det inte finnas utrymme ändå för en omnibus-samling eller så?
    Eller är världen Bara orättvis…

    Gilla

  2. Jag väntar alltid på en ny Kane-bok. Då och då utlovas det en sån, men sen visar det sig alltid att det bara är en ompaketering av redan samlade serier. Suck.

    Gilla

  3. Tycker att Staff känns alldeles för bagatellartad, fr a i jämförelse med Kane, och jag tröttnade snabbt på att följa den. (Dessutom är jag måttligt road av superhjälteparodier.) Men jag skulle nog ge mig på den om den gavs ut i en tjock (omnibus-typ) samling. Är en de få(?) som fortfarande uppskattar serietidningsformatet, men i Staffs fall är innehållet så pass snabbläst att en tidning nästan känns redundant.

    Vill minnas att jag träffade på Grist vid något tillfälle under mina år i England i mitten av 90-talet. Han såg snäll ut och hade en orange kavaj på sig. Det ser man inte ofta. Oranga kavajer, alltså…

    Gilla

  4. Du har rätt i att man behöver läsa en större chunk JS åt gången; jag kan inte föreställa mig att den fungerar bra som tidning. En av de stora poängerna är ju det vildvuxna kaoset, och det blir så mycket tydligare när man läser några hundra sidor i ett svep. Jag läste om alla samlingarna på raken, och då fungerar den perfekt och blir nästan hypnotisk i sina tvära kast som ändå alltid på något besynnerligt sätt slingrar sig tillbaka till huvudfåran.

    En orange kostym? Avundsjuk!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s