Ojämnt men mestadels mästerligt: Moto Hagios A Drunken Dream

Postat den

En dryg vecka sen sist, men nu har julen lugnat ner sig, och innan nyåret tar vid tänkte jag hinna med en sista recension. Årskrönika för 2010 kommer senare 🙂

Och som 2010 års sista serie tänkte jag skriva om boken A Drunken Dream, en samling kortare historier av Moto Hagio som var en av de så kallade Magnifika 49-orna (eller 24-orna om man kör med japansk tideräkning); en grupp kvinnor som forcerade den strikta manliga dominansen bland mangatecknare. Det finns inte mycket av henne översatt till engelska förut, men hennes A, A’ som kom ut tidigt i den första översättningsvågen i början av 80-talet var en starkt bidragande orsak till att jag började läsa mer manga: En science fiction-historia men av en typ som jag aldrig sett innan.

Och nu är det alltså Fantagraphics som ger sig på manga mer seriöst i och med A Drunken Dream. Ett perfekt val för min del, och jag hoppas att det innebär att någon på förlaget faktiskt förstår sig på manga (med tanke på de mangartiklar som funnits i The Comics Journal har det annars verkat som att Fantagraphics förstått nada…).

Historierna spänner över närmare 40 år, och för en gångs skull bär det emot att berätta om handlingen. En av de absolut starkaste sidorna i boken är nämligen oförutsägbarheten, där en melankolisk kärlekshistoria kan följas av något så subtilt obehagligt att EC bara skulle kunna drömma om att vara lika skrämmande. Det gemensamma är det lätta handlaget, oavsett hur ruskigt innehållet är, och ibland är det först när jag närmare tänker efter vad som hände som jag inser hur många inslag av klassiska skräckberättelser som finns (gengångare, spöken, monster, totalitära sf-regimer, osv).

Iguana Girl

Höjdpunkten i boken var för min del Hanshin: Half God, en mycket suggestiv historia om ett par siamesiska tvillingar, men det fanns flera kandidater. De tidigare är kortare och ibland helt utan förklaringar; en situation eller händelse presenteras utan vare sig bakgrund eller en normal upplösning, medan de senare är mer avrundade med en handling som lättare låter sig beskrivas. Det jag definitivt märkte är att jag föredrog Hagios de förstnämnda, men det beror kanske på min allmänna förkärlek för spretigare ungdomsalster snarare än mognare historier. Eller så är det så att Fantagraphics har gjort ett urval som betonar det seriösa och allvarliga, vilket inte skulle förvåna mig ett dyft 😉

Vad som däremot inte är en fråga om tycke eller smak är att man absolut inte ska läsa boken i ett sträck för då riskerar man att allt flyter ihop i en stor gröt. Jag gör ibland det misstaget men den här gången läste jag en historia / dag innan jag somnade, och det var ett bra val även om det ibland var svårt att låta bli att läsa bara en till…

Så ett mycket bra slut på 2010, och som sagt blir det antagligen en årskrönika härnäst 😀

Den fascinerande Hanshin: Half God

»

  1. Det enda som håller mig från att köpa boken är priset (vacker bok men min plånbok säger nej) och det faktum att jag har många av berättelserna på japanska redan. Men som sagt, ypperligt vacker utgåva…

    Hanshin är en av mina personliga favoriter. Thorn publicerade den på nätet för några år sedan (med författarinnans tillstånd) och det är en härligt mörk berättelse. Han har även hintat om att mer manga av Moto är på väg, om denna samling säljer bra, så jag håller tummarna för det.

    Vad gäller själva urvalet så skrev Thorn på sin blogg att han la upp en omröstning någonstans (på ett japanskt bbs för Hagio Moto-fans tror jag), där de fick rösta om vilka berättelser som skulle tas med i samlingen. De valde sådant som representerade hela hennes karriär och alla hennes aspekter som serieskapare, vilket det låter som om de har lyckats med att döma av de breda tidsaspekten.

    Usch, nu blev jag så där jobbigt sugen på att köpa boken ändå, bara för att jag läste din recension… Det börjar bli dyrt för mig att gå in här och läsa. 😉

    Gilla

  2. Den är dyr, men ruggigt bra. Som sagt skulle jag kanske velat ha lite mer från hennes tidiga period; jag gillar författare/tecknare när de verkligen har blivit bra men ännu kanske inte själva insett det. När de gör det kan det ibland bli lite för allvarligt och självmedvetet (jfr Sandmans första halva med den andra).

    Och perifert relaterat: Såg du Noah Berlatskys reflektioner apropos A Drunken Dream? Han lyckades återigen bevisa att han är en ren nolla när det gäller serieanalys, men med mycket höga tankar om sig själv 😉

    Gilla

  3. Hm… Jag var tvungen att googla fram honom (har som tur är missat honom förut). Höjer definitivt ett ögonbryn över att han har ett inlägg där han kritiserar sina kollegor för att de inte sågar boken. Verkar vara en lite märklig recensent, minst sagt.

    Om Drunken Dream säljer bra tror jag säkert att vi kommer få se lite saker från Motos mest experimentella period. Jag hoppas främst på Thomas hjärta, som berörde mig mycket när jag läste den.

    Gilla

  4. Oh ja; ett annat charmerande drag är hur han gång på gång skriver långa drapor om serier och hur dåliga de är, samtidigt som han nämner att han inte har läst dem. Men eftersom han har sett enstaka bilder ur dem så vet han precis vad de är värda ändå (som att Beto Hernandez är en övervärderad mjukporrartist och hur Tardi gör dålig antikrigsproganda eftersom han är så didaktisk i sina serier). Man kan spendera många roliga halvtimmar med att läsa honom 😉

    Men för att skriva om något bättre så hoppas jag verkligen på mer Moto Hagio-serier, gärna av det experimentella slaget!

    Gilla

  5. Det låter som en typisk viktigpetter, som man ska ta med en nypa salt. Själv har jag så svårt att läsa negativ kritik (oavsett hur dåligt underbyggd den må vara) om sånt jag gillar; hur jag än försöker att skilja på andras åsikter och min egen så är det svårt att inte känna det som om någon indirekt sågar ens egen smak.

    Lite intressant var det dock att han tyckte anse att recensentens roll var att analysera, snarare än att rekommendera, tvärtom mot min egen inställning. Jag analyserar ibland i mina recensioner, men samtidigt vet jag att man riskerar att dels avslöja för mycket för de som inte har läst verket än, dels riskerar man att de inte kommer att kunna dra sina egna slutsatser utan att ha det jag har påstått i åtanke hela tiden.

    Fast jag kanske skulle börja lägga lite mer krut på serieanalys i min blogg när andan faller på, fast väl utmärkt så att det inte blandas samman med recensionstexterna. Det kan vara ganska kul att gräva ner sig i ett ämne eller en serie ibland.

    Gilla

  6. Jag gillar bådadera typerna, beroende på humör, men har nog mest hållit mig till rekommendationer här, ibland sprinklade med en nypa analys 🙂

    Och jag skulle ha mer intresse av Berlatskys önskemål om mer analys om han själv uppfyllde det, men hans stil är att om han inte gillr det, avfärda det med några ironiska och självupptagna meningar, men om han gillar det skriva mer om det. Med andra ord, hans analyser är bara till för att rättfärdiga det han redan tycker ist f att vara försök till objektivitet 😉

    Gilla

  7. Ping: Twin Spica « Simon säger

  8. Ping: The Heart of Thomas | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s