Svenska sociala serier: Bellman & Ett anstötligt liv

Postat den

Det är lustigt hur det kan slumpa sig. När jag i december såg att Joakim Lindengrens serie (som jag inte ens visste fanns) Ett anstötligt liv just kommit ut med sin andra samling så skaffade jag såklart både den och den första samlingen; jag gillar Lindengrens lite ruffiga stil med mycket tuschstänk som han använder här. I helgen råkade jag få syn på den gamla 70-talsserien Bellman av bland andra Jan Lööf när den fanns på rea hos Comics Heaven. Jag har konstigt nog aldrig läst den, trots att även Lööf är en favoritartist, så den blev också inköpt. Och nu när jag har läst dem alla och satt och funderade på om det inte var dags för ett nytt inlägg så slog det mig hur väl de båda serierna passar ihop för en gemensam recension: Både handlar om människor i utkanten av samhället, har klara politiska poänger, publiceras i icke-kommersiella tidskrifter, men är först och främst ute för att roa.

Först lite allmänfakta: Bellman publicerades i Folket i Bild/Kulturfront, en av de mest tongivande tidskrifterna på 70-talet med medarbetare som Jan Myrdal, Jan Guillou och Peter Bratt. Den finns fortfarande kvar men har tappat i betydelse; tiden har runnit ifrån en tidskrift som nuförtiden roar sig med artiklar om hur Nordkoreas (eller som man prydligt skriver, Demokratiska Folkrepubliken Korea) attacker mot Sydkorea är berättigade pga provokationer, och någon trålare har givetvis Nordkorea aldrig sänkt.

För den som läst Lööfs andra serier och böcker kan det verka svårförståeligt hur hans temperament skulle fungera i en så renlärig och obönhörlig tidskrift, och det gick givetvis åt pepparn ganska snart efter att man anlitat honom för att göra serien. Manuset var skrivet av Lars Mossberg men det känns likafullt som en typisk Lööf-produkt, med en relativt försonlig ton även mot de onda kapitalisterna, och efter 7 sidor tog andra krafter över när både redaktionen och Lööf hade tröttnat på klagomålen.

Och hur är serien själv då? Inte alls illa skulle jag säga, gjord som den är när Lööf verkligen hade fått kläm på hur man gör bra serier. Hantverket är exemplariskt, men det som slår mig mest är hur influerad av Crumb Lööfs teckningar är här. Samma tendens kan man se i hans sena Felix-strippar, men här där han vet att det är en vuxen publik kan han teckna en gnutta mer realistiskt och genast ser man att han definitivt har läst de amerikanska undergroundserierna.

Handlingen är ungefär den förväntade, med hyresstrejk, pompösa rikemän med mera. Efter att Lööf slutat fortsätter den i samma stil men med aningens mer allvarlig underton; där Lööfs version kunde kosta på sig någon sida som faktiskt inte tog upp klasskampen alls är nu varenda episod skriven med ett tydligt budskap. Det är inte så pjåkigt gjort och Lööf var definitivt inte den enda som hade upptäckt Crumb, Spain, Shelton och de andra amerikanerna, men från att ha varit en underhållande serie som kunde stå på egna ben blir resten av albumet mer en underhållande tidsskildring av den svenska vänstern på 70-talet. Med andra ord var nog FiB/Kulturfronts redaktion nöjd med utvecklingen😉

Ett anstötligt liv har en mindre ideologisk bakgrund. Den publiceras i Faktum, en tidning som säljs av hemlösa i Göteborg (motsvarande Situation Stockholm för huvudstadsinvånare). Huvudpersonerna är själva hemlösa och vi får följa dem i deras dagliga liv när de försöker få ihop lite pengar (oftast till alkohol) eller bara allmänfilosoferar. Som redan nämnts är den tecknad i Lindengrans spontanstil, eller vad den nu ska kallas, alltså inte den som han vände sig av i Kapten Stofil utan den han använde sig av i alla sina serier utgivna av Epix/Medusa. Så teckningarna är utmärkta, men manuset är tyvärr lite sämre. Det glimtar till här och där av  Lindengren-geni men problemet är formatet; för att komma till sin rätt behöver han kunna breda ut sig men här är det en sida / episod som gäller, så när det känns som att serien ska komma igång är den redan slut. Det blir också lite väl likartade episoder ibland men det är inte så konstigt med tanke på ursprungspubliceringen, så det här är en av de där seriesamlingarna som man inte ska läsa från första till sista sidan i en sittning.

Så båda serierna har sina poänger utan att vara några riktigt mästerverk (Lööfs kanske hade kunnat bli det men 7 sidor är för kort, även om de är välmatade). Och hur är det med likheterna?

En hel del känns igen, som den underliggande godmodigheten och den rikliga förekomsten av utomstående typer som man driver med. I Bellman är det klassiska kapitalister, i Ett anstötligt liv är det snarare yuppietyper, men självglorifierande mediekändisar finns i båda. Politiker dyker också upp i båda serierna och är inte precis några hjältar. Men det finns en betydande skillnad i tonfallet: Bellman (framförallt post-Lööf) har som sagt alltid ett budskap, en insikt man vill förmedla eller en handling som rekommenderas, medan Ett anstötligt liv bara konstaterar att såhär är det, basta. Aktion kontra reaktion med andra ord, vilket väl är rätt symptomatiskt: På 70-talet var ideologin viktigare än livet själv för de mest involverade, men nu är det inte riktigt så längre.

Och det gör att från en ren läsbarhetssynpunkt har Ett anstötligt liv en fördel som mycket oftare undviker det ideologiska och den politiska agendan, för oavsett vad man tycker om budskapet i sig blir propaganda alltid usel konst. Sen är kanske Bellman snäppet bättre på en del andra sätt så att slutresultatet är att båda serierna är ungefär lika intressanta att läsa, om än av olika orsaker🙂

PS. Om ni enbart är ute efter att läsa Lööfs version av Bellman så finns den faktiskt på nätet: Läs här, här och sist här. DS.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s