Mark Millar får en ny chans: Nemesis, Old Man Logan och Wanted

Från Wanted

Jag har nämnt tidigare hur trist jag tycker Mark Millar är som författare, och att det länge kändes som om han fick ta över titlar andra, skickligare, författare inte längre var intresserade av. Men det senare är inte riktigt rättvist för han har faktiskt skapat en hel del egna serier också. Som Kick-Ass, serien som illustrerades så elegant av John Romita Jr. och som också blev en helt OK film. Det är nog fortfarande den serie jag tycker han lyckats bäst med, men det som gör den bra är dels teckningarna, dels grundintrigen. Den senare ska Millar ha all cred för, men jag tycker inte riktigt serien blev så bra som den skulle ha kunnat bli med ett mer lyckat manus.

För Millar är en extrem kombination av hantverksskicklighet och meningslöshet.

Wolverine & Hawkeye

När det gäller att få till några bra idéer och en spännande historia så är han väl så skicklig som någon annan, men tyvärr saknar han helt förmåga att ingjuta genuina känslor i sina alster.

Ta de tre verk som jag läste igenom tidigare idag; serier som anses vara bland hans bättre:

• Old Man Logan: Utspelar sig 50 år in i framtiden då Wolverine har blivit pacifist efter ett katastrofalt krig där så gott som alla superhjältar dödats, och superskurkarna därmed regerar USA. Wolverine har skaffat familj (en fru som är 40-50 år yngre än han själv, plus några barn), och han försöker försörja dem på sin farm med begränsad framgång. Men en gammal kollega till honom dyker plötsligt upp för att be honom om hjälp på ett sista uppdrag… M a o en handling rakt av snodd från Eastwoods De övergivna / Unforgiven, men det finns sämre filmer att sno ifrån (även om likheterna är löjligt stora). Wolverines färd genom ett apokalyptiskt USA innehåller ungefär det man skulle kunna vänta sig: Diverse gamla skurkar och deras avkomma påträffas, reliker efter de döda hjältarna likaså, och den som tror att Wolverines pacifism kommer hålla i sig serien igenom finns inte. Så en grundintrig som inte har några egentliga fel. Men ack vad usel serien ändå är. Även om man bortser från de trista teckningarna som inte ens jag kan beskylla Millar för saknas allt vad drama heter. Millar kämpar och sliter med att försöka få läsaren att gripas av handlingen men det hjälper föga; varken ond död eller det stora

  

  Steve McNiven tecknar stelt i Old Man Logan

  avslöjandet om varför Wolverine blev pacifist resulterar i annat än en axelryckning från mig eftersom personerna är tunnare än en såpbubblehinna.

• Wanted: The Sunday Times bevisade att de vet absolut noll om serier när de utnämnde Wanted till ”The Watchmen for super-villains”. Världen som skildras är en värld där superskurkarna har tagit över efter att ha dödat alla superhjältar 1986 (och ja, Millar har brist på fantasi; inte bara detaljer utan hela scener och intriger återkommer i hans serier med jämna mellanrum). Dessutom har man fått hela världen att glömma bort att det någonsin fanns vare sig superhjältar eller superskurkar via supervetenskap, så när huvudpersonen Wesley Gibson en dag informeras om att hans försvunne far inte var en pilot utan världens skickligaste supermördare förstår han inte vad som menas. Men efter en rejäl dos sex och våld vänjer han sig snabbt med att leva ett liv han inte kunnat föreställa sig, där han kan göra vad som helst utan påföljder. Som i så gott som alla Millar-serier är det ett frossande i spekulativt våld som är extremt osmakligt.

  

  J G Jones har uppenbarligen aldrig sett en naken karls rumpa förut

  Vad Millar saknar till skillnad från en del andra serieförfattare som också är förtjusta i ultravåld (exempelvis Warren Ellis och Garth Ennis) är glimten i ögat. Att läsa en Millar-serie känns som att läsa en historia där en grupp synnerligen humorlösa och tråkiga män suttit i ett mötesrum och diskuterat vad det obehagligaste man kan tänka sig är, och sen röstat fram resultatet. J G Jones teckningar är en smula bättre än Steve McNivens i Old Man Logan utan att för den skull nå högre än betyget acceptabelt, och är helt oförmögna att rädda den här våldssörjan. Och Millars försök att på sista sidan, efter sex nummers oförtrutna våldsorgie (givetvis blandat med en del sex, men Millar är märkligt ointresserad av det ämnet; han nämner Gibsons sexuella extravaganser men i en oengagerad ton som helt avviker från Millars besatthet i våld, och i våldet räknar jag in alla gånger våldtäkt med efterföljande mord nämns, vilket är ofta), försöka få Wanted att ha ett budskap, nämligen att alla läsare borde ta efter Gibsons exempel och leva livet istället för att bara läsa om någon som vågar handla är förolämpande uselt och påklistrat. Urkeliurk, helt enkelt!

• Nemesis: En 4-delars miniserie som är utformad för att påminna om Kick-Ass, liksom Old Man Logan tecknad av Steve McNiven men i en något enklare stil som jag tycker är betydligt mer lyckad. Men serien är inte bra för det och den här gången har Millar helt struntat i att ens försöka få till en handling: Från första rutan handlar det bara om hur titelns Nemesis, en superskurk (nåja, egentligen en vanlig människa men tränad så att han i allt väsentligt har superkrafter), mördar så många han kan på så utstuderade och sadistiska sätt som möjligt. Titeln till trots finns det inget hämndmotiv, bara en uttråkad förmögen man som roar sig på det sätt som han önskar. Den extremt tunna handlingen har så gapande stora hål att det är pinsamt, och när de fyra numren är över är det med en känsla av ”Äntligen!”.

  

  Brist på superkrafter hejdar inte Nemesis från att attackera flygplan i luften

  Den enda förmildrande omständigheten är McNivens teckningar som gör att Nemesis ser mycket mer tilltalande ut än dagens andra serier, men det är inte mycket att hänga i julgranen när man även måste stå ut med Millars manus!

Jag hade lite små förhoppningar om att om jag gav Millar en chans genom att läsa lite fler av hans serier så skulle jag kanske inte tycka att han var helt igenom hopplös, men så var alltså inte fallet. Istället känner jag mig nu ännu säkrare på att det inte finns någon som helst anledning att läsa någonting han skrivit, och de få serier som jag tidigare läst av honom verkar nu sämre (det kanske är orättvist men det är så det känns just nu). Som exempelvis Kick-Ass som led lite av den uppenbara förtjusningen i att skildra våld, och efter de här serierna ser jag det inte längre som en olycka i arbetet utan som en fullkomligt naturlig del av Millars intressen. Den som följt den här bloggen ett tag vet att jag ofta gillar Garth Ennis serier, där våld är vanligt förekommande, men skillnaderna är de jag redan nämnt: Ennis har oftast glimten i ögat, alternativt en önskan om att skildra våldets obehagliga följder, men Millars kynne är den opersonlige sadistens som inte ens njuter av det han skildrar.