När första intrycket är korrekt: Starman

Postat den

Dags att infria ett halvt löfte från 14:e maj 2009 då jag skrev att om jag skulle läsa de avslutande samlingsvolymerna av James Robinsons Starman så skulle jag återkomma med en rapport. Nu har den sjätte och avslutande delen kommit ut och jag har också läst den (plus lite omläsning för att komma in i serien igen eftersom det var ett tag sen boken innan kom ut), så det är dags för ett slutbetyg.

Jack är klar med superhjältandet

I stora drag blir det här en repetition av min tidigare recension för slutsatsen jag drog där håller fortfarande: Starman har stora ambitioner som Robinson åtminstone delvis lyckas genomföra, men den saknar det där lilla extra. Starman / Jack Knight är en udda person i superhjältevärlden som på många sätt känns mer intressant i sin civila identitet än i sin hjälte-dito, och det är nog här som problemet egentligen ligger. Låt mig utveckla mina tankar en smula:

För några veckor sen pratade jag och min kompis Sandra om alla de bisarra superhjälteserier som gjordes på 70-talet (bland annat min favorit Clark Kents hemliga liv) och att orsaken till de konstiga serierna var att om man som amerikansk serieskapare ville kunna leva på att göra serier för serietidningar så var man i princip tvungen att skriva om superhjältar. Ergo: Vadhelst en serieskapare ville göra så var man tvungen att anpassa det till DC/Marvels idéer om serier, och därmed skapades högvis med ganska konstiga serier. Mycket var uselt, men en del var riktigt oväntat.

Orsaken att jag kom ett tänka på den diskussionen i samband med Robinsons Starman är att jag tror att Robinson har råkat i samma fälla som 70-talsserieskaparna. Mitt intryck är att Robinson egentligen vill skriva om någonting helt annat, men att han i brist på bättre möjligheter ändå iscensätter sina historier i DCs superhjältevärld.Det är när han skriver om staden Opal City, och kanske ännu mer när skurken/hjälten/vaddetnuärhanär Shade har huvudrollen som Starman lyfter. Allt det vanliga (och här rätt trista) superhjältetjafset är som bortglömt när Shade får göra vad han gör bäst, det vill säga antingen lättsamt cyniskt och med en något egendomlig moral samtala med sina fåtaliga vänner, eller berätta en gammal historia ur Opal Citys och alternativt Shades egen historia i de regelbundet återkommande episoderna med samlingsnamnet Tales of Times Past.

Med andra ord, Starman är som bäst när han själv inte är med, och det är kanske inte så bra 😉

En mindre gynnsam tolkning är att Robinson kanske inte vågade sig på att göra någonting eget, och istället valde DCs trygga hamn. För det är alldeles uppenbart att Robinson är lika nostalgi-fixerad som Jack Knight själv, med tanke på hur grundligt Robinson verkar behärska alla gamla bortglömda hjältar som DC begåvats med under åren.

Sen är jag inte säker på att det hade blivit en bättre serie om Robinson satsat på något mer egensinnat för min känsla är att han inte riktigt har den kompetensen som författare som skulle behövts. Det känns oupphörligen som om han vill så mycket mer med Starman än han egentligen klarar av: När han är filosofisk finns det andra författare som är bättre på det, och detsamma gäller när han ger sig på olika genrer som science fiction och skräck mot slutet av Starman. Ambitiöst, som sagt, men inte helt lyckat.

2736 sidors Starman lämnar mig alltså med ett intryck av en serie som verkligen vill väl men bara mycket sällan lyckas uppnå allt det den hoppas. Det är rätt trevligt att läsa och det finns väldigt många serier som är långt sämre, men å andra sidan finns det ingen egentlig anledning att läsa just Starman. Min sammanfattning av det hela: Jack of all trades, master of none.

»

  1. Vill minnas att diskussionen triggades av den här svinbra artikeln, Bronze-Age Borderland av rollspelsnörden och konstnären Zak Sabbath.

    Åh är det Peter Snejbjerg! Isf kanske den kan vara värd? Samlar lite på Starlet alumni.
    Men då kan det väl inte vara Bronze Age? Snjebjerg slutade på Starlet 93-94 om jag har förstått saken rätt. Han började på Starman 1999 iaf!

    Aha nu ser jag du skriver samma fälla som, inte att den i sig är.
    Ja ok då är jag med!

    Gilla

  2. Japp, den artikeln var det; tack!

    Snejbjergs insats är lite lustig för hans teckningar varierar oerhört i stil här, det går knappt att känna igen Jack från ett nummer till ett annat. De ser alla bra ut, men det känns som om det är ett litet gäng tecknare med likartad stil som står får illustrationerna snarare än en enda.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s