
Oni Press är ett intressant amerikanskt förlag. Det grundades 1997 med det uttalade syftet att visa att seriemediet kan användas för alla typer av historier, inte bara superhjältar. Sen dess har man levt upp till målsättningen: Med amerikanska mainstream-mått mätt har Oni visat upp ett ovanligt brett innehåll. Men det mer intressanta är för min del att Oni också är ett utmärkt exempel på vad problemet inom den amerikanska seriebranschen är, nämligen att allting som inte är superhjältar i sig är udda.
För när jag ser en serie från Oni är jag säker på vad jag kommer tycka när jag läser den: Välberättat, en handfast historia med tydlig början och slut, genrelitteratur, och aldrig dåligt men heller aldrig riktigt bra. Det är serier som är grundligt rotade i sina respektive genrer (thrillers, vilda västern, fantasy, …) men eftersom superhjälteserier så länge varit alltings mått hos de stora serieförlagen ses det som ett spännande avsteg från normen att göra en serie i en annan genre.
Kort sagt är har Oni Press en mycket tydligt förlagsinriktning: Läsare som tröttnat på superhjältar men inte är intresserade av exempelvis Fantagraphics och Drawn & Quarterly.
Och det är verkligen inget fel på det; jag har länge tyckt att serierna har saknat bra berättelser i andra genrer. DC/Vertigo har också försökt, och ibland kan Dark Horse också försöka sig på samma sak, men Oni är de enda som stenhårt siktat in sig på den här typen av serier. Det verkar fungera också för jag ser ingen avmattning i utgivningen; tvärtom kommer man nuförtiden ut med fler böcker i lite lyxigare format (dvs färg och bra papper), som exempelvis The Sixth Gun: Cold Dead Fingers som jag just har läst.

Genren här är Western, med sub-genren övernaturlig skräck. Becky Montcriefs pappa ligger för döden, men innan den infinner sig blir farmen istället överfallen av en grupp Pinkerton-detektiver som är lejde av en mystisk kvinna på jakt efter en legendarisk pistol. Fler parter ger sig in i jakten på pistolen som visar sig vara en av sex mytiska vapen med speciella krafter, och den som äger någon av dem leds lätt in på mindre goda vägar (tänk ringarna i Sagan om ringen, ungefär). Demoner, gengångare, vansinne och en hel skjutande av både vanligt och ovanligt slag följer.
Cullen Bunns historia är precis som andra Oni-serier proffsigt berättad, men samtidigt en smula opersonlig. Trots all död bränner det aldrig till, och ruskigheterna känns därför inte speciellt skrämmande. Det finns glimtar av någonting bättre (som när Becky får en syn om hur en av hennes ”kompanjoner” kommer dö), men det är en berättelse som känns uppbyggd på redan välkända klichéer, kryddade med personer som jag också sett förut. Men den här samlingen är bara den första historien om de sex pistolerna; det är en pågående serie så att de första sex numren mestadels används för att ge en grund för fortsatt berättande och en presentation av huvudpersonerna är inte så konstigt. Med andra ord, inte så illa och det kan nog bli riktigt bra nu när introduktionen är avklarad.

Bunn Hurtts teckningar känns precis på samma sätt som klart dugliga, utan att för den skull glänsa. Det jag gillar med dem är att de inte ser ut som alla andra nyare serier (som till exempel Morning Glories som jag skrev om nyligen), utan istället är det en klassisk serieteckningsstil utan minsta pretentioner på att se realistisk eller överpolerad ut.
Summa summarum en bra Oni-bok, med allt vad det innebär, och en serie som jag inte har någonting emot att läsa mer av, om bara Bunn ser till att våga vara lite mer originell än nu 🙂