Onward Towards Our Noble Deaths

Postat den

Karikatyr-stilen som nästan hela boken består av

Efter alla charmiga serier på SPX blir det nu någonting så långt från charm som man kan komma: Onward Towards Our Noble Deaths av Shigeru Mizuki, en dokumanga skriven 1973 men som utspelar sig under slutfasen av andra världskriget. Det är verkliga händelser som bildar bakgrunden till den här hemska serien som följer en japansk trupp in i döden, precis som titeln utlovat.

Men så värst nobel är inte döden (om den någonsin är det); istället är det den extremt rigida hierarkin inom den japanska armén där man aldrig får förlora ansiktet som visar sin värsta sida. Pennalism och meningslösa uppdrag som måste genomföras oavsett om de kan tänkas göra någon nytta eller ej är ordningen för dagen, och innan boken är slut leder det hela till en katastrof (givetvis).

Mizuki var själv med om mycket av det som skildras här och det märks att han lagt ner mycket av sina egna känslor i serien. Det är bitvis rejält obehagligt, och jag kom att tänka på andra liknande skildringar av det meningslösa offrandet av soldater för att undvika en prestigeförlust, som Kubricks Ärans väg. De meniga soldaterna har inget val: Antingen gör de som de blir tillsagda och blir dödade av fienden, eller så vägrar de att lyda order och blir istället dödade/torterade av sina egna. Så att det är en serie med ett budskap jag bara kan instämma i är självklart.

Men tyvärr är inte OTOND en fullträff som serie betraktat. Teckningarna som växlar mellan extremt simpla karikatyrer och närmast fotorealistiska bakgrunder / människor gör att personerna i serien är för abstrakta för att deras öden ska gripa tag i mig. Den här serien vars handling fullkomligt skriker efter ett känslomässigt engagemang har samtidigt ett utförande som omöjliggör för mig att personligen bry mig om de stackars offren. Det kan vara ett medvetet drag för att jag ska bli upprörd över felet i systemet snarare än att bli ledsen/arg över hur Maruyama behandlas, men jag tycker att det slår fel.

Den betydligt ovanligare realistiska stilen

Därmed inte sagt att det är en dålig serie, bara att jag skulle vilja tycka om den mer än jag gör. Nu är den intellektuellt lyckad men emotionellt mindre bra, och jag misstänker att jag skulle föredragit det omvända. Men trots det är det en serie jag är glad över att den har blivit översatt, och trenden på sista tiden med att det är färre serier som översätts från japanska men med betydligt högra kvalité fortsätter i och med denna klassikers översättning 🙂

PS. Läs inte förordet innan ni läser serien om ni vill undvika spoilers; som så ofta förr lyckas man i förordet beskriva precis vad som ska hända i serien. Så serien först, förord sist! DS.

»

  1. Det är ändå rätt otroligt att Mizuki blev serietecknare efter att han förlorade armen i kriget(det lär också ha varit armen han skrev och ritade med som blev amputerad). Och trots att han nu är 89 har han just påbörjat en ny serie i en japansk mangaantologi.
    Förra året tittade jag på ett japanskt tv-drama som byggde på en bok som hans fru skrivit om deras liv tillsammans. Handlade mycket om hur hans serier inte sålde alls på 50-talet och hur urfattiga de var då.

    Gilla

  2. Jag kände när jag läste den att jag egentligen var mer intresserad av Mizuki som person, och att jag hellre sett en rak självbiografisk skildring. Mizuki själv och historien om honom kändes mer intressant än serien, oavsett hur viktigt dess budskap var.

    Det stod lite i boken om diverse filmer som gjorts om Mizuki och hans fru; skulle vara roligt att se någon av dem!

    Gilla

  3. Scott McCloud tipsar om att rita miljöerna realistiska och figurerna mer stiliserade, som Jeff Smith också gör. För att det ska göra att vi lättare kan ersätta figurerna med oss själva och gå in i deras miljöer.
    Se »Characters and Environment: A Theory of Separation« i Making Comics, ss182–183.
    Den »Ooph this is heavy«–bilden du har där är ett exempel på denna blandstil. Simon jag vill höra dina kommentarer och idéer kring den tesen, ta fram din Making Comics och sjung!

    Gilla

  4. Jag håller inte med om att karikatyrstilen får det att brista på de emotionella planet. Tvärtom tycker jag att det funkar bättre, speciellt i kontrast till hur den framryckande amerikanska armén skildras. Låtsasarmé gentemot en riktig som inte slösar med människoliv.

    Gilla

  5. Jag brukar tycka stiliserade figurer kan fungera utmärkt, men den här gången var det tji. Sen har jag också märkt att en hel del klassiska manga-serier är serier som jag kan förstå att de är viktiga och kanske t o m håller hög kvalité, men de gör ingenting för mig. Som exempelvis Tezuka; med det stora undantaget Black Jack faller alla hans serier i samma fälla (för mig alltså), dvs det spelar ingen roll hur välgjorda de är för karaktärerna är mig alldeles likgiltiga. Så det kan ha mer att göra med hur den här typen av klassiska japanska serier är gjorde snarare än stiliseringen i sig.

    ”Den här typen av…”: Mizuki, Tezuka, och en del andra. Däremot tycker jag att klassikerna som är mer åt shojo-hållet, som Hagio, Matsumoto och Takemiya är betydligt roligare att läsa 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s