Och nu TV: Neil Gaiman skriver Doctor Who

Postat den

OK, det har ingenting med tecknade serier att göra, men eftersom Neil Gaiman definitivt har serieanknytning tänkte jag skriva en mycket kort blänkare om hans debut som Doctor Who-författare, avsnittet The Doctor’s Wife som sändes 14:e maj.

För den som inte vet vad Doctor Who är så är det en brittisk science fiction-serie som gått på BBC sen 1963, med kortare avbrott, och som utmärker sig för att den kan handla om precis vadsomhelst: Jordens undergång i en svindlande avlägsen framtid, drottning Victoria jagad av varulvar, Vincent van Goghs förmåga att ana sig till utomjordingar, osv (vad nu ”osv” betyder i det här sammanhanget…). Det enda som förenar det hela är huvudpersonen själv, Doktorn, som aldrig kallas för någonting annat än just det. Och hans tidsresemaskin, Tardis, som ser ut som en gammal poliskiosk från 50-talet.

Jag började se på Doctor Who när den gjorde en nystart 2005 och har älskat den; den är mycket brittisk, ibland rejält suggestiv, och alltid överraskande, med sin blandning av high concept-sf och rejält fånig dito, och föralldel emotionella djup när den så vill. Författarna har varierat, och att Gaiman skulle bli tillfrågad är inte precis överraskande: Hans profil passar perfekt för en sån här tv-serie.

Eller han borde passa perfekt; tyvärr är jag inte helt nöjd med The Doctor’s Wife. Jag tänker inte berätta några detaljer av vad som händer eftersom det är ett så nytt avsnitt att många inte hunnit se det ännu, och en stor del av charmen med Doctor Who är som jag nämnt överraskningarna, men jag kan berätta att det är en episod som nog var tänkt som en känslomässig höjdpunkt, med stort nostalgi-värde för trogna tittare.

Och det är nog där det felar; en gång i tiden var Gaiman riktigt bra på att skildra starka känslor, som i de tidigare delarna av Sandman, Hold Me med flera serier. Men de serierna kan också uppfattas som rätt så kitschiga (jag tycker väldigt mycket om dem så det är inte menat som kritik, bara som beskrivning), och min misstanke är att Gaiman nuförtiden anstränger sig hårt för att också vara någonting mer än en författare som bara spelar på känslosträngarna. I och med det har han olyckligtvis tappat förmågan att nå fram till de primala känslorna, och Doctor Who som inte precis är en subtil tv-serie fungerar inte utan dem. Det som var mest effektfullt var den dysfunktionella ooden, och det beror mest på att de alltid varit smått skrämmande, speciellt när de inte fungerar som de ska.

Så istället för en nostalgi-tripp som vrider på tårkranarna fick vi en episod som utan att vara dålig inte var en av de bättre, och ett förlorat tillfälle som inte kommer komma igen (det som händer i episoden är en engångsföreteelse; att göra om det skulle förta all effekt avsnittet hade). Synd!

»

  1. Det är inte första gången en känd författare har skrivit Doctor who. Douglas Adams skrev ett antal avsnitt när Tom Baker spelade Doctor who(1979).

    Gilla

  2. Jag har tänkt leta upp de där avsnitten för att se om Doctor Who-pre 2005 är någonting för mig. Risken är förstås att svaret är Ja, och sen blir jag sittandes där med några hundra avsnitt att se. Och jag har redan så mycket annat att se/läsa; senaste episoderna av Game of Thrones; Buffy (som jag börjat titta på nyligen, ett decennium efter alla andra); 1Q84 (snart klar); True Blood (kanske ska överge den, böckerna känns bättre); The End of Mr Y; Inu-Yashas sista 20 volymer. Hej och hå!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s