Månadsarkiv: oktober 2011

Oenologi-manga: The Drops of God

Postat den

Så damp den då ner på engelska till slut, Tadashi Agi (manus) och Shu Okimotos (teckningar) omskrivna vin-manga The Drops of God. Sedan den började publiceras i Japan har den påverkat läsarna så till den grad att viner som omnämns i serien omedelbart blir populära importviner, och det har märkts så pass mycket att den uppmärksammats hos vinskribenter. Precis på samma sätt som Hikaru no Go fick många att börja spela Go alltså!

Seriens huvudperson är den berömde vinkännaren Yutaka Kanzakis son, Shizuku, som när serien tar sin början jobbar på en firma vars huvudprodukt är öl. Han har aldrig druckit vin eftersom han inte vill bli som sin far, men han har ändå lärt sig allt som har med vinprovarens yrke: Smak, doft, syn är alla sinnen i allra bästa trim. Så när handlingen väl kickar igång och han till slut får lust att lära sig allt om vin är det som en nybörjare, vilket gör att jag som läsare inte behöver känna mig korkad bara för att jag inte kan alla viner och deras skillnader, och terminologin som används inom ämnet. Dessutom blir han tidigt vän med Miyabi Shinohara, en ung sommelière som hjälper honom på hans bildningsresa.

Resultatet är en typisk manga i genren (dvs genren att ett ämne har den egentliga huvudrollen snarare än en människa), med hantverksmässigt adekvat skildrade karaktärer och handling, men utan något direkt känslomässigt engagemang. Det spelar givetvis ingen roll för den avsedda läsekretsen för handlingen är bara ett svepskäl för att kunna skriva om vin i alla dess former. Hur det tillverkas, olika druvor, olika nationella särdrag; allt framfört på det vanliga hämningslösa sättet som manga är så bra på. Det finns givetvis inga gränser för hur gripande det kan vara att dricka ett ovanligt lyckat vin, med sinnesupplevelser utöver det vanliga (om man inte lever i en mangavärld förstås).

Shizuku är naturligtvis en hejare på att dekantera vin

Kort sagt, det är bara en sisådär serie, men om man gillar vin blir den säkert mycket intressantare. Själv kan jag egentligen ingenting om ämnet, så jag kan därför inte intyga att de rikligt förekommande detaljerna om olika vinsorter, vinodlare mm stämmer, men med tanke på hur viktigt vinkunnandet är för serien är jag övertygad om att Agi inte slarvat någonstans. För om man inte kan lite på vinkunskaperna i The Drops of God blir det inte särskilt mycket kvar, om sanningen ska fram ;-)

Söndagstips

Postat den

Idag blir det bara lite kort om några nya böcker som kan vara värda att titta på om man är intresserad av serier; alla tre generösa till omfånget så de passar bra en lite kulen söndag som den här.

Största möjliga allvar av Gunnar Krantz: Krantz var tidigt ute med att göra realistiska serier i Sverige, men framförallt var han en av de första som lyckades få ut sina serier som album på ”riktigt” i och med att Epix/Medusa gav ut hans som exempelvis Alger och Falska liv. Jag måste erkänna att för egen del var jag måttligt imponerad av framförallt teckningarna som inte precis var lika skickligt gjorda som de andra albumen som Epix/Medusa producerade. Men nuförtiden är jag mer förlåtande, även om jag fortfarande tycker att hans tidigare serier är mer intressanta för deras historiska värde än deras läsvärde. Men sen blev det bättre när hans stil blev lite mer lös och ledig, och manusen inte var riktigt lika gravallvarliga längre. Största möjliga allvar samlar ihop Krantz tidiga serier, dvs de jag kanske inte är mest förtjust i, men det är en snygg bok av en inflytelserik (både som tecknare men också som lärare) svensk serieskapare som kompletterar Optimals utgivning av hans senare serier.

The Incal av Moebius & Jodorowsky: Det var ett tag sen den här utgåvan på förlaget Self Made Hero kom ut, men jag har glömt att tipsa om den förut så det får bli nu istället. När jag skrev en längre recension om serien utgjöt jag mig över hur usel den nya färgläggningen var, och över hur tråkigt det var att det enda sättet att få tag på den gamla färgläggningen var i en limiterad snordyr utgåva på förlaget Humanoids. Den utgåvan är nu ännu snordyrare eftersom den är slut, och den billigare utgåvan i mindre format som Humanoids sen gav ut är nu också slut (med ett snörvligt resultat vad gäller priset om man kan hitta den…). Men gudskelov är det engelska förlaget Self Made Hero lite proffsigare och ser till att hålla sin version i tryck. Det är precis samma innehåll som Humanoids, så jag kan helhjärtat rekommendera boken som en klassisk science fiction-serie i ett elegant utförande.

MetaMaus: Det är nu 25 år sedan den första volymen av Art Spiegelmans Maus kom ut, och för att fira det ger nu Random House ut MetaMaus. Spiegelman berättar om bakgrunden till serien, hur han jobbade med den, reaktionerna när den först kom ut, osv. Det är inget tvivel om att Maus förtjänar uppmärksamheten för det finns ingen serie som gjort lika mycket för seriernas rykte i den engelskspråkiga världen som den. Oavsett vad man själv tycker om Maus så är MetaMaus en fascinerande läsning för det finns få serieskapare som är lika medvetna om hur de arbetar och de val de gör som Spiegelman.

Så, tre förslag på tjocka böcker som man kan bädda ner sig i soffan med en helg som denna; ha så trevligt! :-)

En modern superhjälte-klassiker: The Authority

Postat den

Jag har skrivit om manusförfattaren Warren Ellis flera gånger förut; han är ytterst produktiv, vilket betyder att han skriver alldeles för många serier som inte har någon större poäng. Men då och då får han till det, och då kan det bli riktigt bra. Bland hans allra bästa serier har jag tidigare skrivit om Planetary och Transmetropolitan, men det finns en till äldre serie av honom jag hittills inte nämnt: The Authority.

The Authority är egentligen en uppföljare till Ellis tidigare serie Stormwatch, men det finns ingen anledning för en ny läsare att leta upp Stormwatch-serien som inte är i närheten av lika intressant som The Authority. Ta till exempel Jenny Sparks, ledaren från gruppen. När hon dyker upp i Stormwatch är hon bara en helt vanlig superhjälte med kraften att manipulera elektricitet och som det verkar evig ungdom. I förbifarten nämner hon att en man hon var tillsammans med ett kort tag skämtsamt kallat henne ”The spirit of the 20th century”. Men i The Authority har hon transformerats till att verkligen vara precis detta, dvs hon och det 20e århundradet är intimt förknippade, och att hon kan kontrollera elektriciteten beror på att århundradet utan tvekan kan kallas för elektricitetens. På samma sätt är det med de andra i gruppen som går från att vara några superhjältar bland alla andra till att bli något som mer påminner om gudar. Och då menar jag gudar typ asagudarna eller den grekiska mytologin, där de är ungefär som människor men med mycket större tyngd och symbolisk innebörd.

Dessutom startar The Authority om från scratch så man behöver heller ingen bakgrundshistoria för att förstå vad som händer: När serien börjar har superhjältegruppen precis bildats under ledning av Jenny Sparks, och man har bestämt sig för att verkligen ställa världen tillrätta. Inga fåniga strider med superskurkar eller annat tjafs för här gäller det att förändra världen! Det innebär att avsätta (eller ibland avrätta) diktatorer, slänga ut ockupationsmakter (som Kina från Tibet), och i allmänhet stoppa utsugningen av fattiga och svaga. Det är givetvis inte så populärt hos maktinnehavarna men det skiter de i; att USAs president säger att han inte tänker tillåta det betyder ju ingenting när man har typ Stålmannen på sin sida.

Det är egentligen inte en så värst unik premiss för en superhjälteserie nuförtiden, men Ellis gör det annorlunda än de andra tolkningarna av temat jag sett:

  • Han håller sig strikt till temat, vilket innebär att förutom den allra första episodens klonade superarmé (som enkelt utplånas) finns det inga andra med superkrafter som blandar sig i. Att The Authority kan göra vad de själva vill med Jorden är absolut, och det gör att dynamiken i serien känns fräsch. Inga superskurkar och annat bjafs göra sig besvär.
  • Huvudpersonerna är oupphörligt förundrade över vad de gör; de har inte förlorat sin sense of wonder som så gott som alla andra superhjältar man läser om. Här kan någon även om han/hon riskerar döden ibland ändå säga att det här är fantastiskt, det som de gör och det som händer. Precis samma känsla finns också i Planetary och det är någonting jag saknar i de flesta andra superhjälteserier: Den blaserade inställningen är frustrerande och tråkig.

De här två dragen gör att det är bra mycket roligare att läsa The Authority än det mesta andra serier i genren; känslan av att vad som helst kan hända är en frisk fläkt. Tecknaren Bryan Hitch gör också en storartad insats; framförallt den andra längre episoden där Jorden invaderas av en parallell värld där utomjordingar ingick förbund med några europeiska stormakter under renässansen är extremt trevlig att titta på.

Men ingen glädje varar beständigt och efter bara 12 nummer av tidningen gick Ellis & Hitch vidare. På teckningssidan ersattes Hitch av Frank Quitely, en av de allra yppersta superhjältetecknarna, och hans illustrationer är lika bra här som någonsin. Men på manussidan tog Mark Millar över, en av de allra värsta författarna jag vet, och han drog snabbt ner serien med sina sedvanligt usla och deprimerande historier. Omedelbart dyker typiska superskurkar upp och det blir nu förkrossande trista superstrider. Amerikanska armén visar sig ha ett eget superhjälteprogram, lett av ett ont geni à la dr Gargunza/dr Sivana/Lex Luthor. Och precis som alltid när det gäller Millar ska han försöka visa hur vuxen han är genom att gödsla flitigt med rått våld och förnedrande sex. Det är lätt att i början bli förledd av Quitelys eleganta teckningar, men efter ett litet tag märker man att jodå, det är den gamle vanlige Millar som visar upp sig här. Tyvärr.

The Authority är inte riktigt lika lyckad som de allra bästa av Ellis serier (Planetary & Transmetropolitan), därtill är den lite för lättviktig. Men den är mycket underhållande, och om man är intresserad av hur Warren Ellis utvecklats som manusförfattare bör man läsa Stormwatch också som börjar som en helt vanlig superhjälteserie men långsamt förvandlas till någonting annat, med The Authority som slutpunkt.

Skälet till att jag skriver om serien just nu är att jag till slut fått tag på den första volymen av Absolute-utgåvan av serien, dvs böckerna i mycket större format och tryckt på betydligt bättre papper än i de vanliga utgåvorna. Sorgligt nog är den här volymen som samlar ihop alla Ellis nummer sen länge slut på förlaget och inga nytryck är planerade; det är tragiskt att en så här bra serie bara finns tillgänglig på halvdant papper och med murriga färger för den förtjänar så mycket mer. Den andra volymen som samlar ihop Millars version är betydligt lättare att hitta och mycket billigare, men jag tror det är uppenbart vilken jag tycker man ska satsa på :-)

Seth fabulerar vidare: The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists

Postat den

Han ger sig inte, Seth; nu kommer en bok till i hans alldeles egna genre där han blandar sanna historiska data med helt påhittade diton, där de påhittade är sånt som nog Seth själv skulle vilja var sanna. I It’s a Good Life, If You Don’t Weaken, Wimbledon Green och George Sprott handlade det om påhittade biografier över icke-existerande män, men i den nya The Great Northern Brotherhood of Canadian Cartoonists är det istället historien om en icke-existerande klubb för kanadensiska tecknare. Och inte bara en icke-existerande klubb utan också ett icke-existerande Kanada, där tecknare alltid hyllats av samhället och varit konstformen framför alla, ända sedan nationens grundande.

TGNBoCC har ett extremt enkelt upplägg: Vi får följa en medlem av klubben (Seth själv ser det ut som, även om han aldrig visas tydligt i bild) när han guidar oss igenom klubblokalen i Dominion City, Seths imaginära stad som synts till tidigare i hans serier. Konsten på väggarna, prisskåpet, festlokalen gås alla igenom, alltmedan vår guide berättar för oss vad det är vi ser. Somt är sant, men Seth ger inga som helst ledtrådar till vilka av tecknarna som beskrivs som verkligen funnits eller inte, men det spelar egentligen ingen roll. För allt handlar egentligen om Seths bild av världen, hur han skulle vilja att den är/varit, kontrasterat mot hur den faktisk är/varit. Serier som aldrig funnits, både bra och dåliga sådana, men som Seth så innerligt önskar att de funnits.

Besynnerligt nog verkar alla gamla kanadensiska tecknare använda "dela upp en stillastående scen i flera rutor"-tekniken, precis som Seth!

Man ska vara försiktig med att tolka in vad en författare själv vill och känner i dennes verk, men det är oundvikligt i det här fallet. Seth är själv med i serien, och i intervjuer talar han alltid om hur han avskyr dagens samhälle och frånvaron av designkänsla, och hur  mycket han föredrar hur det såg ut förr i tiden. Han är medveten om hur mycket skräpsaker det alltid funnits, men som han i en scen i TGNBoCC säger så kan han inte låta bli att till och med tycka om designen av dem. Dessutom var TGNBoCC först tänkt som någonting som enbart skulle finnas i Seths skissböcker; han var tveksam till att alls ge ut den på grund av dess mycket personliga innehåll.

Och det märks när jag läser den att i jämförelse med både Wimbledon Green och George Sprott är det här en mindre tajt serie. Här saknas helt en handling, och Seth kan hämningslöst bre ut sig i långa texter om känslan i en påhittad persons serier; linjerna, handlingen, kritikernas bemötande av serierna, osv. Det är en ganska egendomlig serie det här, men Seth är tillräckligt driven för att jag aldrig ska ha tråkigt även om båda de andra nämnda serierna är mer lyckade. Här blir det ibland för mycket av Seths egen smak som skiner igenom, som att han gång på gång påpekar hur de tecknare han själv uppskattar lyckas förmedla en påtaglighet i sina miljöer (undantagslöst pre-70-talsmiljöer), en känsla av att man själv är där. Jag vet nu ännu tydligare än förut att Seth verkligen skulle velat leva i en tidigare era än den här (åtminstone om han fick välja utgående från estetiken).

TGNBoCC är en bagatell, men om man gillar Seth är det en trevlig sådan. Den utvidgar Seths imaginära värld, och ger oss en tydligare inblick i hur han själv tänker och känner (och ibland en för tydlig, som sagt). Men det är också en bok som nog aldrig skulle publicerats om det inte var en känd tecknare som Seth som stod bakom, för även om teckningarna är charmerande och berättelsen (sådan den är) flyter på bra så är slutresultatet endast att jag än bättre förstår Seth.

Mästerliga sagor: The Armed Garden and Other Stories

Postat den

David B är mest känd för sin serie Epileptic, en självbiografisk serie om författaren och hans epileptiske bror. Redan där fanns drömmar som ett genomgående tema, och han har senare gett ut rena drömserier men även serier som The Littlest Pirate King som känns mer som en dröm än som en saga. Jag har tyckt om alla hans serier, men jag har inte riktigt tyckt att hans serier någonsin blivit så bra som de känns som de skulle kunna vara (TLPK var nära, men lite för lättviktig). The Armed Garden and Other Stories visar att mina aningar att han kunde ännu bättre stämde för här hittar han till slut helt rätt.

Boken samlar ihop tre korta noveller som alla är David Bs mycket egensinniga tolkningar av historiska händelser. Den första, The Veiled Prophet, handlar om profeten Al-Muqanna och dennes härtåg; de andra två, The Armed Garden och The Drum Who Fell in Love, om den tjeckiske nationalhjälten Jan Žižka. Historiska fakta vävs samman med rena sagodrag, som när Tusen och en natts Harun al-Rashid stöter samman med al-Muqanna, eller paradis-visionerna i avsnitten om Žižka. Där David Bs drömserier led av att en annan persons drömmar visserligen kan vara fascinerande att läsa om men där det i längden blir en smula tröttsamt att läsa om osammanhängande visioner tvingas han här att berätta en sammanhängande historia och det gör också serierna mycket bättre.

För det var länge sedan jag läste någonting lika suggestivt som de här sagorna. Jag började läsa boken i avsikt att läsa allting på en gång, men efter den inledande The Veiled Prophet var jag tvungen att lägga ifrån mig boken; den var så bra att jag kände att jag inte ville förminska intrycket genom att läsa mera direkt efter den. Sen trodde jag också att det var oundvikligt att de övriga historierna skulle kännas misslyckade i jämförelse, men när jag nästa kväll läste de andra två (som som sagt hör ihop och därför går bra att läsa tillsammans) upptäckte jag att hade fel. The Veiled Prophet är snäppet vassare, men jag skulle ljuga om jag sa att de andra var misslyckade. I alla andra sammanhang skulle jag ge dem allra högsta betyg, så det är inte deras fel att de råkade ut för att paras ihop med en ännu bättre saga.

I The Armed Garden and Other Stories lyckas David B smälta samman historia, drömmar, sagor och religion på ett fascinerande sätt. Berättelserna har drömmens starka känslor, med dess krypande och ibland skrämmande overklighet, men sagornas krav på en stark och enkel berättelse, kryddat med historiska fakta och religiösa inslag (som här presenteras på precis samma sätt som övernaturligheter presenteras i vanliga sagor, där de ses som en självklarhet som inte kräver närmare förklaring). Att hans teckningar passade bra till drömmar visste jag redan, men här är de mer renskalade och påminner både om gamla textilier som Bayeuxtapeten eller den norska Baldhisol men jag ser också stilistiska likheter med exempelvis Hans Arnold. Det är en förunderlig bok som överraskade mig stort; jag hade uppriktigt sagt inte trott att David B någonsin skulle lyckas så bra som han gjort här, men det här är definitivt en av de bästa serierna jag läst i år, om inte på flera år.

Bra serier nu på svenska: The Walking Dead & Tamara Drewe

Postat den

Senast skrev jag om hur glad jag är över att det ges ut så mycket bra svenska originalserier nuförtiden, men faktum är att det också översätts en hel del godbitar. Visserligen finns det inte längre några förlag à la Epix/Medusa med dess breda utgivning av moderna smalare serier eller Carlsen med de bredare europeiska serierna, men å andra sidan finns alla små förlag som ger ut enstaka titlar. Som dagens två exempel:

The Walking Dead volym 2 – På drift: Jag skrev om Apart förlags översättning av zombie-hiten The Walking Dead redan när den första volymen, Tills döden skiljer oss åt, kom ut och nu har den andra alltså dykt upp. Det ser fortsatt bra ut; papper, tryck mm ser precis lika bra ut som i den första volymen. Och serien själv börjar komma upp i varv här, i och med att viktiga personer som Tyreese och Hershel gör sin entré. Egentligen skulle jag säga att de två första volymerna är introduktionen till serien för det är först när Rick och hans följeslagare kommer till det övergivna fängelset som alla bitar faller på plats. Innan dess är det mestadels en ”Zombies attackerar -> vi flyr till lugn plats -> zombies attackerar igen -> vi flyr igen”-serie; en bra sådan, men knappast något som skulle hålla i längden. I och med fängelse-episoden vidgas perspektivet och The Walking Dead blir en mer särpräglad serie.

Det var roligt att läsa om de här tidiga episoderna igen; det var ett tag sen sist för min del. Vad som märks är att både Robert Kirkman (manus) och Charlie Adlard (tecknaren) har en del kvar att slipa på här; Kirkmans dialog flyter inte på riktigt lika bra som senare (och jag blev t o m lite irriterad på otyget med att visa ord är i fetstil bara för att de ska bli mer dramatiska; det förrycker lästempot tycker jag) och Adlard har det ibland svårt med anatomin (ansiktsuttryck o dyl är lika bra som i senare delar, men framförallt barnen ser ut som besynnerliga dvärgar snarare än barn). Det är inga allvarliga invändningar som på något sätt förstör serien, mer ett konstaterande att serien blir ännu bättre längre fram. Sen är det roligt att översättaren Sara Årestedt försökt sig på att översätta dialekter också, som Otis repliker i den här volymen. Ofta struntar man helt i det vid översättningar, men här märks det att man vinnlagt sig om att det är talspråk som ska stå i pratbubblorna, ingenting annat, vilket betyder dialekter, vanliga grammatiska fel vid tal, och annat.

Tamara Drewe: Det här är verkligen en överraskning att den ges ut på svenska. Originalet kom ut i England 2007 och jag skrev en begeistrad recension då (kopia här); jag hade nog aldrig trott att den skulle översättas till svenska. Oddsen emot var alldeles för stora: En engelsk serie, inte amerikansk, och dessutom en bok som är en besynnerlig och mycket egen mix av serie och roman. Men nu har alltså Wibom Books (som tidigare enbart gett ut de utmärkta serierna om Lou) tagit sig an Posy Simmonds bok, och det med den äran. För det här är en svår bok att översätta med dess talspråk, collage-artade natur, och alla de små detaljerna som Simmonds lagt in, som de olika typsnitten som varierar beroende på vem som för tillfället berättar, SMS-meddelandenas förkortningar, osv. Överlag har översättaren Anna Strandberg gjort ett fantastiskt jobb som lyckas fånga karaktärernas personliga röster, tonåringarnas språk, och med ett beundransvärt flyt i dialogerna. Simmonds har ett mycket eget sätt att skriva och känslan när jag läste den här svenska översättningen var precis densamma som när jag läste originalet; en av de bästa serieöversättningarna jag läst, faktiskt.

Sen är boken i sig också underbart påkostad. Pappret är så tjockt att i princip ingenting skiner igenom från andra sidan, färgerna ser precis ut som i det lika påkostade originalet, och det känns verkligen som en äkta bok att hålla i. Att jag sen när jag började läsa den inte kunde sluta förrän jag läst hela boken i en sittning är bara ett tecken på att jag fortfarande tycker lika bra om den som förut; läs min tidigare recension för mer om serien i sig. Det enda jag vill tillägga är att jag om något blivit ännu mer förtjust i Simmonds teckningar och den lätthet med vilken hon blandar olika former utan att det någonsin känns ansträngt.

I och med Tamara Drewe finns det nu två starka kandidater till bästa översatta album 2011, Tamara Drewe och Kiki från Montparnasse; det är exakt två fler än det fanns 2010 :-)

Ännu mer svensk skräck: Hungerhuset

Postat den

Jösses, det börjar nästan likna en trend! De senaste fyra svenska serierna jag skrivit om är alla skräckserier, och idag blir det alltså den femte på raken: Loka Kanarps Hungerhuset (med C/M Edenborg som medförfattare). Vad som är väldigt uppmuntrade är att alla fem håller hög kvalité, men också att de är såpass olika. Theo är en klassisk europeisk äventyrsserie med skräckinslag, Maran en blandning av porr och skräck, 1000 ögon en serie åt Vertigo-hållet, Viktor Kasparsson drar åt Lovecraft-hållet men med mer psykologisk tonvikt, och Hungerhuset slutligen är en ren psykologisk skräckserie där med ett dämpat bildspråk.

Precis som i Kanarps tidigare serier är det första som slår mig de precisa och harmoniska teckningarna. Hungerhuset är färglagd i tvåfärg, och den sobra färgläggningen tillsammans med de enkla och tydliga strecken och den rikliga svärtan gör att serien ser enkel ut, på samma sätt som till exempel en Jaime Hernandez-serie. Vad som är viktigt med en sådan stil är att man inte slarvar för då ser det lätt amatörmässigt och oattraktivt ut, och Kanarp klarar av det hela med glans; varje litet streck sitter precis där det ska och har precis rätt längd.

Manuset är som sagt en skräckhistoria av det psykologiska slaget: Den lilla flickan Elsa har tillsammans med sin storasyster Fredrike precis fått nya fosterföräldrar som hon vantrivs hos. Tillsammans med Fredrike upptäcker hon ett gammalt övergivet hus inne i skogen, men väl därinne händer någonting med Fredrike. Hon förändras, men ingen förutom Elsa märker att någonting är fel. Det är ett klassiskt upplägg av en spökhistoria med den lilla flickan som själv måste försöka ställa allt till rätta; vuxenvärlden lyssnar förstås inte, och hennes storasyster som tidigare var hennes enda vän och förtrogna har nu blivit någon annan.

Det är små medel som används för att förmedla Elsas rädsla: Fredrikes ansiktsuttryck när hon tittar på Elsa, en gaffel använd på ett obehagligt sätt i smyg så att endast Elsa ser det, med mera. Det är hela tiden ur Elsas perspektiv det skildras, den yngsta systern och därmed mest utsatta av dem, och resultatet är både en lyckad spökhistoria och en känsligt skildrad serie om två flickors sorg över sin moders död (det är därför de bor hos fosterföräldrar).

Ändå sedan jag började med den här bloggen för snart 3 år sedan har utgivningen av svenska serier blivit bättre och bättre. Nu har vi en hel hög med småförlag som ger ut intressanta serier, och förlag som Kolik (som ligger bakom Hungerhuset) har fått upp ångan rejält; årets utgivning blir den bästa hittills vad gäller nya svenska serier. Och jag ser inget skäl till att inte 2012 ska bli ännu bättre :-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 203 andra följare