Sentimentalt till max: Stargazing Dog

Postat den

Pappa har problem. Pappa har förlorat jobbet. Pappa skiljer sig. Pappa är sjuk. Pappa har inga pengar. Pappas dotter lyssnar inte på honom. Vad ska pappa göra?

Berättarrösten i Takashi Murakamis Stargazing Dog, en ovanligt kort mangabok på totalt 128 sidor (inklusive epilogen Sunflowers), är en hund. De första sidorna skildrar hur han köps till den lilla familjen (mamma, pappa, dotter), och hur han snabbt blir pappas hund; de andra tappar efterhand intresset så bara pappan blir kvar för att ta promenader med honom osv. Hunden förstår inte vad som pågår när pappan plötsligt får mycket mer tid att gå ut med honom (arbetslösheten), och varför de andra försvinner ur bilden (skilsmässan).

Sen går det snabbt utför, och huvuddelen av serien skildrar den roadtrip pappan och hunden tar genom Japan. Om allt såg blekt ut tidigare kan det ändå bli värre: Sjukdomar, plånboksstölder med mera gör att det snart ser riktigt illa ut för paret. Men hunden är optimistisk; som alla hundar är han nöjd så länge han får vara tillsamman med pappan/flocken, och så länge det fortsätter spelar ingenting annat någon roll. Och pappan är inte heller alltför missnöjd med sin nya ansvarslösa roll (eller snarare mycket enklare roll: Åk bil, med hund. Överlev.).

Pappa + hund

Det går inte att komma ifrån att det är för mycket sentimentalitet i Stargazing Dog. Varje gång jag är på väg att komma in i den så händer någonting alltför överdrivet som omedelbart rycker mig ur den igen, och så fortsätter det. Visst kan det rycka lite i tårkanalen mot slutet, men det räcker inte: Den här serien skulle behövt skruva ner känslorna ordentligt för att bli riktigt bra. Det är också problematiskt att pappan är så ointressant som person: Att hans fru vill skiljas och hans dotter inte är intresserad av honom är helt begripligt eftersom han aldrig engagerar sig i familjen. Så fort någon frågar honom om något hummar han bara, menlöst instämmande, och det verkar uppriktigt sagt som om han inte bryr sig om någonting. Förutom hunden då, och det visar sig först under roadtrippen.

Så vad vi har här är en berättelse som är tänkt att vara gripande men där en av de två huvudkaraktärerna bara är ett stort Jaså. Hunden kan jag tycka lite bättre om men det är bara för att han har alla en hunds vanliga egenskaper: Trofasthet in i döden. Så han saknar egentligen helt personliga drag, han är en helt vanlig hund.

Epilogen, som är nästan lika lång som huvudberättelsen, är faktiskt mycket bättre. Den följer istället socialarbetaren Okutsu som blir involverad i fallet och börjar försöka utreda vad som egentligen hände. En hund är återigen involverad, men plötsligt lyckas Murakami balansera sin serie på ett mycket bättre sätt. Det är återigen sentimentalt så det förslår, men istället för att kännas som om det bara staplas elände på elände är det här en mycket mer komplett berättelse, där det sorgliga har en poäng utöver att bara vara sorgligt. Okutsu är en betydligt intressantare person än pappan i den första delen, och jag tycker nog att till och med hunden är mer fullödigt beskriven här (men det kanske bara är för att jag tycker serien i sig var så mycket bättre).

Okutsu + Hund

Teckningarna har jag egentligen inte så mycket att säga om. De är funktionella utan att någonsin glänsa i sin halvt realistiska (bakgrunder, hundarna) och halt karikatyrartade (människor med aningen för stora huvuden och överdrivna anletsdrag) stil.

Så när jag lade ner boken var det med en kluven känsla. Titelberättelsen var tyvärr inte alls så bra som jag hade hoppats, men å andra sidan lyfte boken definitivt tack vare avslutningen. Okutsus filosoferande om hur pappan och hunden haft det under sin resa, tillsammans med hans egna hågkomster av hunden han haft som ung, gjorde att boken Stargazing Dog blev läsvärd, även om historien Stargazing Dog egentligen inte var det 🙂

»

  1. Det finns faktiskt en bok till. En av berättelserna i andra boken är från pojken som stjäl plånbokens perspektiv.
    Jag fick nyligen den här boken och fortsättningen skickade till mig från Japan med en förfrågan om vi ville ge ut den i Sverige. Men jag fastnade inte speciellt för den, och att den getts ut på engelska gör det ännu mindre troligt att vi ger ut den.

    Gilla

  2. Aha, det visste jag inte! Men det kändes som om den föräldralöse pojken var en oavslutad tåt; uppenbarligen hade han någon slags bakgrundshistoria men jag fick aldrig ens en antydan om vad den var.

    Apropå utgivning: Jag gillar att ni satsar på manga som inte översatts till engelska (det är ju inte bara jag som läser serier på engelska, förutom på svenska) så fortsätt gärna med det! Aomanjuskogen & Rans magiska värld ligger redan på sängbordet så det ska bli skoj att läsa dem med. Om nu bara någon kunde ge sig på att (officiellt) översätta någon av Ashinanos serier också, helst Yokohama Kaidashi Kikou… 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s