1000 ögon vs Fantomen: Fight!

Postat den

Idag blir det en liten annorlunda recension. Istället för att recensera det avslutande numret av Jonas Anderson & Daniel Thollins 1000 ögon, med underrubriken Vondur, tänkte jag jämföra det med det senaste numret av Fantomen som finns ute i butik nu, nummer 21-22 2011. Skälet? När jag läst klart 1000 ögon så började jag fundera lite på hur jag egentligen ska skriva om serier som den. Det är en serie som ligger mittemellan fanzinen och proffstidningarna; tidningen i sig är tryckt på bra papper och påkostat med färgtryck, men utgivningen är ett samarbete mellan skaparna själva och Seriezonen (en seriebutik i Uppsala), och jag misstänker att det är ett labour of love snarare än ett försök att tjäna pengar på tidningen. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att knata till närmaste livsmedelsbutik och köpa ett nummer av Fantomen, den klassiska äventyrsserietidningen i Sverige som har en inhemskt producerad huvudserie, och jämföra en professionell serie med 1000 ögon. Det visade sig att jag hade lite tur också eftersom numret ifråga har som huvudnummer ett äventyr som innehåller övernaturligheter som en golem och diverse magiska böcker/attiraljer, vilket gör att jämförelsen med skräckserien 1000 ögon blir ännu lite intressantare 🙂

Till verket!

Låt mig börja med teckningarna. Det är givetvis alltid en smaksak, men när jag tittar på Anderson & Thollins teckningar som går åt det kantiga och en smula karikatyrartade hållet och jämför dem med Kari Leppänens stela och urvattnade realism så kan jag tveklöst säga att de förstnämnda är betydligt roligare att titta på. A&T har en stil som är personlig och underhållande att titta på; de är inte fullfjädrade ännu och har till exempel problem ibland med att få personer att vara sig lika från sida till sida, men det har faktiskt Leppänen också, om än av andra skäl. A&T behöver helt enkelt träna lite mer, men Leppänen har en så utsmetad och opersonlig stil att alla personer ser ut som skyltdockor, med samma individuella egenskaper som dessa brukar ha. Det som gör att det går att hålla isär personerna är att de har ”unika” detaljer, som långt oborstat hår, en kraftig kroknäsa, osv; det är verkligen inte de allmänna fysionomierna som gör det. Skillnaderna är de typiska för en serie som gjorts med omsorg för att skaparna verkligen velat åstadkomma någonting bra, och en serie som är gjord på löpande band.

Färgläggningen finns det inte mycket att säga om förutom att den kanske är 1000 ögons starkaste kort med en varierad färgpalett där färg och svärta används på ett utmärkt sätt för att få fram stämning, medan Fantomens färgläggning är lika sorgligt ful som den var när tidningen började färgläggas. Man tycker kanske att efter mer än 20 år skulle de som gör tidningen ha lärt sig bättre, men det är fortfarande samma hopplöst trista urblekta färger med ljusgrönt/ljusblått/ljuslila och en förödande likformighet, oavsett miljön.

Och sen har vi då manuset. När jag skrev om 1000 ögon tidigare i år nämnde jag att handlingen kanske var lite väl generisk för en skräckserie och inte heller alltför läskig. Det gäller fortfarande men trenden som syntes redan med de två inledande delarna fortsätter här i Vondur: Det har blivit mer spännande och även läskigare, men också ännu lite mer plötsliga hopp och oförklarliga saker som händer. Det är inte alls svårförståeligt om man koncentrerar sig, men det händer väl mycket i den sista delen och allt hinns inte riktigt med. Men stämningen börjar infinna sig, och det var en trevlig avslutning på en helt OK svensk skräckserie.

Men när det gäller Fantomen-episoden Krokodilgudens tempel så finns det minsann ingen stämning alls. Teckningarna påverkar förstås bristen på dylikt, men manuset av Claes Reimerthi hjälper sannerligen inte till det heller. Det är ett typiskt hastverk, med:

  • Dålig korrekturläsning: ”Hör på! Du ska veta att fortfarande existerar!”.
  • Ett tröttsamt språk; det är ett historiskt äventyr som utspelar sig på farao Tutankhamuns tid och som så ofta när någonting utspelar sig länge sedan markeras det med ett styltigt högtravande språk: ”Varför förvägrar mig Aton en son? Varför välsignar han inte min säd? Har jag felat?”, ”Fräcka bastard!”,  och andra repliker i samma stil. Blandat med repliker à la ”Befall den att skydda oss mot demonen, då!” med dess barnsligt gnälliga tonfall som krockar med den högtravande stilen.
  • Slarvfel i handling, som när Fantomen (ok, det är inte Fantomen egentligen utan en man som heter Rahotep, men det är enklast att kalla honom för det) skriver ”Jag upptäckte att en av männen i templet fortfarande levde…” för att sedan på nästa sida leda ut två levande män.
  • Inkonsistent berättarröst. Det här är kanske det mest störande med hela serien, egentligen; när den börjar ska några personer läsa en papyrusrulle med berättelsen, men först kommer en liten historisk återblick på några sidor. I den är inblandad en del scener som inte är historiska utan hör till berättelsen i sig, dvs några scener som har att göra med den golem/lervarelse som sedan dyker upp. Sen börjar huvudpersonens (Fantomen) berättelse: ”…Här följer hans berättelse…”. Men trots det fortsätter serien att skildra scener som Fantomen inte sett eller kan ha hört talas om, uppblandat med textplattor i jag-form (dvs berättade av Fantomen), textplattor från någon slags allvetande berättare, och diverse historiska scener. Det är ett sammelsurium av berättarperspektiv utan styrsel, som dessutom alltför ofta envisas med att berätta i textplattor exakt vad som händer i bilden. Det är säkert tänkt att berättarrösten ska göra det hela mer stämningsfullt, som om någon berättar en saga för dig, men det fungerar inte alls med den alldeles för splittrade presentationen
  • Historiska detaljerna som är meningslösa och påklistrade. Hur Tutankhamun familj intrigerade beskrivs relativt utförligt (och det är en komplicerad historia som ska klaras av) men det saknar relevans för handlingen; det enda påverkan som finns är att en enda av intrigmakarna ber en skurk om att försöka få kontroll på lervarelsen, något som skurken ändå hade tänkt göra. Historielektionen som ges hade med fördel kunnat utlämnas; om man ska ha riktiga historiska personer som bifigurer ska det vara någon poäng med det. Det här känns som om man försökt applicera standard-formeln för ett historiskt Fantomen-äventyr (dvs att berätta den ”sanna” historien om vad som egentligen hände, där Fantomen spelar en stor roll) på en berättelse där den helt enkelt inte passar.
  • Lösa trådar en masse. En del beror på att det finns några tidigare delar om Rahotep/Fantomen, men en del kommer helt och hållet från den här historien, som den drunknade mannen i början av serien som har på sig ringen som kontroller lervarelsen; en ring som en äldre man återfann på sidan innan. Varför den plötsligt sitter på en drunknad man? Beats me!

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till men egentligen var ju inlägget inte tänkt som en recension av Fantomen utan mer av 1000 ögon så jag slutar här. Min poäng med dagens övning är egentligen att visa en ganska fascinerande sak: En fanzinserie som 1000 ögon, som inte på något sätt är perfekt och fortfarande är mer lovande än egentligen helt färdig (även om framförallt färgläggningen och den allmänna grafiska presentationen är alldeles utmärkt) är ändå långt bättre på alla vis än en föregivet professionell serie som Fantomen, inklusive professionalismen i produkten i sig (korrekturläsning, slarvfel, grafisk design). Det är både uppmuntrande och deprimerande; uppmuntrande för att det finns så mycket talang ute i landet som kan göra bra serier, deprimerande för att de kommersiella pengar som satsas alldeles för ofta satsas på serier av så pass låg kvalité som Fantomen. Traditionens makt är stark, men jag hoppas att den kan brytas.

»

  1. Nej nu måste jag få protestera!
    Jag tycker att Anderson och Thollin tecknar jättebra, jag kan bara drömma om att en gång teckna lika bra, men vi pratar ändå om Kari goddamn Leppänen. KL kan teckna häcken av A&T hur lätt som helst.
    Bara man av-reimerthifierar serien lite så kan den nog bli bra:

    Gilla

  2. Jag kan hålla med om att Leppänen kan teckna, men här ser det ganska tråkigt ut. Men det beror mycket på den hemska färgläggningen, definitivt!

    Och tack för den modifierade sidan, visar bra hur man skulle kunna göra serien bättre med rätt små ingrepp: Mer varierad färgläggning ist f den eviga lila-färgen (min scanner tenderar att göra färger en smula mindre mättade än originalen, men tonerna som syns är korrekta), bort med onödiga textplattor, effektivare språk. Tack!

    Gilla

  3. Det bästa skulle vara svartvitt

    Gilla

  4. Ping: Ännu mer svensk skräck: Hungerhuset « Simon säger

  5. Ping: Sasquatchattack « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s