Månadsarkiv: oktober 2011

Roliga serier, undermålig presentation: The Carl Barks Big Book of Barney Bear

Postat den

Suck.

Här har vi alltså till slut en bok som samlar ihop Carl Barks icke-Disneyserier. De gjordes mellan 1943-47, dvs i början av Barks karriär som serieskapare när humorn i mångt och mycket bestod av slapstick. Förutom en handfull serier med diverse figurer från mer kända tecknade filmer som Snurre Sprätt och Hugo Hund var det björnen Bruno (Barney på engelska) och åsnan Benny som hade huvudrollerna. För omväxlings skull består inte duon av en smart och en korkad figur; det är mer av Helan & Halvan över dem, där båda två tillhör begåvningsreserven, även om graden av stupiditet varierar från serie till serie.

Som helhet är serierna inte lika bra som de Kalle Anka-historier som Barks gjorde vid samma tid; Bruno & Bennys karaktärer är lite för endimensionella, och deras miljö likaså (istället för Ankeborg med dess myller av bifigurer lever Bruno & Benny i en anonym landsbygdsmiljö), vilket gör att seriernas komik egentligen enbart bygger på fysisk slapstick, med något enstaka undantag.

Men å andra sidan är det slapstick gjord av en mästare, så som slapstick betraktad hör det här till de allra bästa serierna i genren. Det går vilt till, och framförallt i de senare serierna (det blev totalt 26 med duon) är det riktigt roligt; jag blir på gott humör av att läsa serier som den där Bruno försöker sova men Bennys försök att hjälpa till (genom att exempelvis sparka på väggen för att skrämma bort möss som piper) inte är av den mest effektiva sorten. Flera av de här serierna påminner en hel del om olika Kalle-serier, och några av dem blev senare omarbetade till precis det.

Roliga serier, som jag utlovade alltså. Sen var det det där med presentationen…

Den amerikanska boken

Skälet till att jag skriver om Bruno & Benny idag är den amerikanska utgåvan av serierna med den koncisa titeln The Carl Barks Big Book of ”Barney Bear”. Jag hoppades att den skulle innebära att jag äntligen hade en (mer eller mindre) perfekt utgåva av serierna på originalspråket, men jag fick tji. Mycket tji. För den här boken har flera problem, en del allvarliga, en del mindre allvarliga:

  • För att börja från början så har redaktören Craig Yoe valt att när man för första gången sen originalpubliceringen på 40-talet ger ut dessa Barks-serier så ger man boken ett omslag ritat av någon annan än Barks. Visserligen är Jeff Smith, mannen bakom Bone, en skicklig serieskapare han med, men varför? Det syns omedelbart att det inte är Barks som ligger bakom, och det är svårt att förstå poängen med omslagsillustrationen. Det vore en annan sak om det handlade om serierna som alla redan visste vad de var, som Barks ankserier, där en nytolkning kunde vara intressant, men här handlar det alltså om i huvudsak okända serier.
  • Yoe har valt att istället för att använda sig av de existerande svartvita avdragen och göra en ny färgläggning så har man helt sonika scannat de äldre serierna och använt sig av dessa. I sig kan man definitivt argumentera för att ge ut en bok med serierna som de ursprungligen såg ut, med blödande färger mm, men i det här fallet är det feltänkt; mer om det nedan.
  • Det finns ingen som helst lista på vilka serier som ingår. I slutet av boken finns onekligen en uppslagsdel, men bisarrt nog består den bara av en uppslagsdel för de termer & personer som omnämns i förordet, ett förord som bara har 6 sidor text. M a o en fullständigt meningslös uppslagsdel.
  • Förordet ja… Det är ofokuserat skrivet och ger varken läsaren som inte vet vem Barks är en bakgrund som förklarar varför just de här serierna ges ut igen, eller ny information om serierna för den som redan känner till Barks.
  • Allvarligast av allt är dock att det saknas serier i boken. I förordet beskrivs de andra serierna som Barks Snurre Sprätt, och också de serier med åsnan Benny som han gjorde innan Benny tussades ihop med Bruno, men av dessa serier ses inte röken i boken. Att avstå från Snurre kan jag leva med, men att inte ha med Bennys soloserier är ren idioti.

Det grundläggande problemet som jag ser det är att Yoe inte vet vem hans målgrupp för boken är. Om det handlar om att presentera bra serier för nya läsare så finns det ingen anledning att inte försöka presentera serierna på ett snyggare sätt, dvs med bättre färgläggning istället för den historiska. Om det istället handlar om att samla ihop serierna för de som vill få en chans att läsa serierna som de ursprungligen presenterades är avsaknaden av innehållsförteckning, avsaknaden av originalomslagen till tidningarna, avsaknaden av några av serierna förödande.

Jag skulle kunna förlåtit delar av det här om det var så att det var problem att få tag på vetttiga förlagor för en nyfärgläggning, eller för den delen tidningarna själva. Men det finns faktiskt alldeles utmärkta förlagor, och man kan se hur serierna ser ut då i den svenska boken Carl Barks: Bruno Björn och hans vänner. Den kom ut förra året och anknyter till Carl Barks samlade verk-utgåvan: Samma design, förutom en blå rygg istället för en vinröd.

Här finns samma serier som i den amerikanska boken men med perfekta linjer och en ny färgläggning som är helt OK (CBSV fick bättre färgläggning med tiden, och här ser det ut som i den sista delarna av den sviten). Dessutom får vi ett informativt och intressant förord som täcker både Barks själv och den svenska publiceringshistorien (fast det är lite löjligt att man inte vågar använda Horst Schröders namn, som istället beskrivs som ”ett tyskt fan”), en tydlig lista över serierna, och det viktigaste av allt: Bennys solohistorier och de övriga Warner-serierna inklusive de tre Hugo Hund-serierna som Barks bara skrev manus till på 50-talet. Den enda serie som saknas är en Andy Panda-historia där rättigheterna förhindrade att den kom med.

Så om ni missade den svenska boken när den kom ut och istället just har fått syn på den amerikanska så fundera allvarligt på att köpa den svenska istället. Det man inte får är Barks bitvis underbara prosa, men å andra sidan är det här som sagt mycket fysiska serier så det gör inte lika mycket som om det gällt Kalle-serierna :-)

Mer skånsk skräck: Viktor Kasparsson – Skräckens Ängel

Postat den

Titta, titta; en till bok med Viktor Kasparsson i huvudrollen, Dennis Gustafssons ockulte hjälte från mellankrigstidens Skåne. Förra året fick vi se en samling kortare historier i albumet Viktor Kasparssons Makabara Mysterier, men i årets album Skräckens Ängel är det en enda längre berättelse som presenteras.

utspelas tidigt i Viktor Kasparssons karriär; han blir här för första gången involverad i det ockulta när han på ett fotografiskt uppdrag möter Emma Rygel och hennes adoptivpappa Heinrich Rygel, f.d. flygaress i tyska flygvapnet. Tillsammans med Emma ger han sig ut på en flygtur som avbryts av en plötslig orkan med sitt centrum i en ödsligt belägen herrgård, dit de sedan beger sig.

Emma Rygel dök upp redan i förra albumet där hon omnämndes utan att själv vara med i handlingen. Det är ett tydligt stildrag hos Gustafsson: I båda böckerna refereras tidigare och senare händelser utan att någon bakgrundsförklaring ges, i syfte att bygga upp en känsla av en rik och fullödig värld. Ibland kan det vara fruktansvärt frustrerande med sådana böcker; risken är att det blir ett ständigt flöde av teasers men alldeles för få paybacks. Men i de här serierna saknas de problemen helt, och istället fungerar det precis som det var tänkt. Jag blir bara mer nyfiken på att få läsa mer om Viktor Kasparsson och personerna i hans omgivning. Teasrarna med Emma i VKMM blev helt utredda här i , precis som jag hoppats utan att behöva vänta några år till.

Men även om jag bortser från att de övergripande dragen i serierna fungerar bra så är ett riktigt bra självständigt album. Det är genuint skrämmande, inte bara sådär småmysigt läskigt som de flesta skräckserier är (inklusive delar av VKMM), och det är också en berättelse med en genomtänkt början, mitt och slut, vilket inte kan sägas om alla serier i genren. När teckningarna är som bäst lyckas de fånga samma känsla av fruktan och spontanitet som albumet; jag har ingen aning om hur mycket tid Gustafsson har spenderat framför ritbordet, men intrycket av en hastigt, nästan desperat nedtecknad historia gillar jag. Det här är inte skräck av den långsamt psykologiska stilen som utspelar sig under en längre tid; här är det raka vägen ner i kaninhålet och sen gäller det bara att överleva.

Jag gillade VKMM med dess ovanliga stil både vad gällde teckningarna och (åtminstone delvis) historien, men är snäppet bättre; en tät historia som håller hela vägen fram till sista sidan, dessutom väl presenterad både vad gäller tryck och papper. En av de bästa svenska serierna på länge, utan tvekan!


Bubbles & Gondola

Postat den

Det här var en skum liten serie. Med tanke på omslaget och det lilla jag sett innan jag köpte den trodde jag att det skulle vara en barnserie, med betoning på det charmiga, men där hade jag helt fel. Charmig är den, med bitvis fantastiskt fina illustrationer, men handlingen är inte inriktad på barnläsarna, även om den nog kan fungera för alla åldrar.

Huvudpersonen Charlie är en liten mus som bor ensam i sitt hus mitt i staden. Han lyssnar på musik, spelar själv lite gitarr, och framförallt försöker han skriva. Men skrivkramp råder, och hans ensamhet hjälper inte till. Själv tycker han att det är bra att bo ensam och aldrig träffa andra, men omgivningen envisas med att tränga sig på, inklusive en liten blå fågel som presenterar sig som Mr Solitude (herr Ensamhet), som en parafras på lyckans blå fågel.

Det händer väldigt lite i boken: Charlie får besök av fågeln så fort han känner sig ensam, en karneval i staden lockar motvilligt ut Charlie ur sitt hem, Charlie filosoferar och fantiserar om livet, universum och allting. Allt presenterat i en stil som närmast påminner om klassiska barnböcker och serier som Krazy Kat med krafsiga men mycket eleganta små streck och dova färger. Likheten med Krazy Kat är knappast tillfällig; att Bubbles & Gondolas skapare Renaud Dillies läst den serien är rätt uppenbart, med de ibland ovanliga bildkompositionerna och en anda av lekfullhet och allvarliga och djupa känslor. Visst är Krazy Kat en överlägset bättre serie men det kan jag å andra sidan säga att den är jämfört med i stort sett vilken serie som helst!

Bubbles & Gondola satsar högt och jag tycker faktiskt att den lyckas bra. Första gången jag läste igenom den, en sen kväll, var jag bara förtjust i teckningarna men ansåg att manuset var alldeles för svagt med sina stora pretentioner. Men sen läste jag om den eftersom jag kände på mig att det kanske var mina förväntningar som var felinställda, och si, då blev den genast bättre. Man ska inte vänta sig vare sig en lättsamt charmig barnserie eller ett stort och tungt mästerverk; läs Bubbles & Gondola som en liten novell om ensamhet och känslor, presenterat på ett sätt som blandar barnboksillustrationer med en avancerad design, och det finns goda chanser att ni kommer att bli mycket nöjda :-)

Pirates Ahoy!

Postat den

Ingen recension idag, bara en kort blurb om en sak jag blev förvånad över: Efter att ordet piratkopiering har diskuterats så länge i termer av datorer och internet hade jag helt glömt bort att det faktiskt använts innan internet dök upp, men så råkade jag idag läsa följande Snobben-stripp från 17 januari 1979 i den senaste Peanuts-boxen från Fantagraphics; Peppiga Pia gör sitt första besök på ett bibliotek och vet inte riktigt vilken bok hon ska låna:

Gjord i en annan tid men den fungerar lika bra idag. Och Peppiga Pia skulle säkert leva i sin egen värld och gå sin egen väg idag med :-)

1000 ögon vs Fantomen: Fight!

Postat den

Idag blir det en liten annorlunda recension. Istället för att recensera det avslutande numret av Jonas Anderson & Daniel Thollins 1000 ögon, med underrubriken Vondur, tänkte jag jämföra det med det senaste numret av Fantomen som finns ute i butik nu, nummer 21-22 2011. Skälet? När jag läst klart 1000 ögon så började jag fundera lite på hur jag egentligen ska skriva om serier som den. Det är en serie som ligger mittemellan fanzinen och proffstidningarna; tidningen i sig är tryckt på bra papper och påkostat med färgtryck, men utgivningen är ett samarbete mellan skaparna själva och Seriezonen (en seriebutik i Uppsala), och jag misstänker att det är ett labour of love snarare än ett försök att tjäna pengar på tidningen. Därför tänkte jag att det kunde vara intressant att knata till närmaste livsmedelsbutik och köpa ett nummer av Fantomen, den klassiska äventyrsserietidningen i Sverige som har en inhemskt producerad huvudserie, och jämföra en professionell serie med 1000 ögon. Det visade sig att jag hade lite tur också eftersom numret ifråga har som huvudnummer ett äventyr som innehåller övernaturligheter som en golem och diverse magiska böcker/attiraljer, vilket gör att jämförelsen med skräckserien 1000 ögon blir ännu lite intressantare :-)

Till verket!

Låt mig börja med teckningarna. Det är givetvis alltid en smaksak, men när jag tittar på Anderson & Thollins teckningar som går åt det kantiga och en smula karikatyrartade hållet och jämför dem med Kari Leppänens stela och urvattnade realism så kan jag tveklöst säga att de förstnämnda är betydligt roligare att titta på. A&T har en stil som är personlig och underhållande att titta på; de är inte fullfjädrade ännu och har till exempel problem ibland med att få personer att vara sig lika från sida till sida, men det har faktiskt Leppänen också, om än av andra skäl. A&T behöver helt enkelt träna lite mer, men Leppänen har en så utsmetad och opersonlig stil att alla personer ser ut som skyltdockor, med samma individuella egenskaper som dessa brukar ha. Det som gör att det går att hålla isär personerna är att de har ”unika” detaljer, som långt oborstat hår, en kraftig kroknäsa, osv; det är verkligen inte de allmänna fysionomierna som gör det. Skillnaderna är de typiska för en serie som gjorts med omsorg för att skaparna verkligen velat åstadkomma någonting bra, och en serie som är gjord på löpande band.

Färgläggningen finns det inte mycket att säga om förutom att den kanske är 1000 ögons starkaste kort med en varierad färgpalett där färg och svärta används på ett utmärkt sätt för att få fram stämning, medan Fantomens färgläggning är lika sorgligt ful som den var när tidningen började färgläggas. Man tycker kanske att efter mer än 20 år skulle de som gör tidningen ha lärt sig bättre, men det är fortfarande samma hopplöst trista urblekta färger med ljusgrönt/ljusblått/ljuslila och en förödande likformighet, oavsett miljön.

Och sen har vi då manuset. När jag skrev om 1000 ögon tidigare i år nämnde jag att handlingen kanske var lite väl generisk för en skräckserie och inte heller alltför läskig. Det gäller fortfarande men trenden som syntes redan med de två inledande delarna fortsätter här i Vondur: Det har blivit mer spännande och även läskigare, men också ännu lite mer plötsliga hopp och oförklarliga saker som händer. Det är inte alls svårförståeligt om man koncentrerar sig, men det händer väl mycket i den sista delen och allt hinns inte riktigt med. Men stämningen börjar infinna sig, och det var en trevlig avslutning på en helt OK svensk skräckserie.

Men när det gäller Fantomen-episoden Krokodilgudens tempel så finns det minsann ingen stämning alls. Teckningarna påverkar förstås bristen på dylikt, men manuset av Claes Reimerthi hjälper sannerligen inte till det heller. Det är ett typiskt hastverk, med:

  • Dålig korrekturläsning: ”Hör på! Du ska veta att fortfarande existerar!”.
  • Ett tröttsamt språk; det är ett historiskt äventyr som utspelar sig på farao Tutankhamuns tid och som så ofta när någonting utspelar sig länge sedan markeras det med ett styltigt högtravande språk: ”Varför förvägrar mig Aton en son? Varför välsignar han inte min säd? Har jag felat?”, ”Fräcka bastard!”,  och andra repliker i samma stil. Blandat med repliker à la ”Befall den att skydda oss mot demonen, då!” med dess barnsligt gnälliga tonfall som krockar med den högtravande stilen.
  • Slarvfel i handling, som när Fantomen (ok, det är inte Fantomen egentligen utan en man som heter Rahotep, men det är enklast att kalla honom för det) skriver ”Jag upptäckte att en av männen i templet fortfarande levde…” för att sedan på nästa sida leda ut två levande män.
  • Inkonsistent berättarröst. Det här är kanske det mest störande med hela serien, egentligen; när den börjar ska några personer läsa en papyrusrulle med berättelsen, men först kommer en liten historisk återblick på några sidor. I den är inblandad en del scener som inte är historiska utan hör till berättelsen i sig, dvs några scener som har att göra med den golem/lervarelse som sedan dyker upp. Sen börjar huvudpersonens (Fantomen) berättelse: ”…Här följer hans berättelse…”. Men trots det fortsätter serien att skildra scener som Fantomen inte sett eller kan ha hört talas om, uppblandat med textplattor i jag-form (dvs berättade av Fantomen), textplattor från någon slags allvetande berättare, och diverse historiska scener. Det är ett sammelsurium av berättarperspektiv utan styrsel, som dessutom alltför ofta envisas med att berätta i textplattor exakt vad som händer i bilden. Det är säkert tänkt att berättarrösten ska göra det hela mer stämningsfullt, som om någon berättar en saga för dig, men det fungerar inte alls med den alldeles för splittrade presentationen
  • Historiska detaljerna som är meningslösa och påklistrade. Hur Tutankhamun familj intrigerade beskrivs relativt utförligt (och det är en komplicerad historia som ska klaras av) men det saknar relevans för handlingen; det enda påverkan som finns är att en enda av intrigmakarna ber en skurk om att försöka få kontroll på lervarelsen, något som skurken ändå hade tänkt göra. Historielektionen som ges hade med fördel kunnat utlämnas; om man ska ha riktiga historiska personer som bifigurer ska det vara någon poäng med det. Det här känns som om man försökt applicera standard-formeln för ett historiskt Fantomen-äventyr (dvs att berätta den ”sanna” historien om vad som egentligen hände, där Fantomen spelar en stor roll) på en berättelse där den helt enkelt inte passar.
  • Lösa trådar en masse. En del beror på att det finns några tidigare delar om Rahotep/Fantomen, men en del kommer helt och hållet från den här historien, som den drunknade mannen i början av serien som har på sig ringen som kontroller lervarelsen; en ring som en äldre man återfann på sidan innan. Varför den plötsligt sitter på en drunknad man? Beats me!

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till men egentligen var ju inlägget inte tänkt som en recension av Fantomen utan mer av 1000 ögon så jag slutar här. Min poäng med dagens övning är egentligen att visa en ganska fascinerande sak: En fanzinserie som 1000 ögon, som inte på något sätt är perfekt och fortfarande är mer lovande än egentligen helt färdig (även om framförallt färgläggningen och den allmänna grafiska presentationen är alldeles utmärkt) är ändå långt bättre på alla vis än en föregivet professionell serie som Fantomen, inklusive professionalismen i produkten i sig (korrekturläsning, slarvfel, grafisk design). Det är både uppmuntrande och deprimerande; uppmuntrande för att det finns så mycket talang ute i landet som kan göra bra serier, deprimerande för att de kommersiella pengar som satsas alldeles för ofta satsas på serier av så pass låg kvalité som Fantomen. Traditionens makt är stark, men jag hoppas att den kan brytas.

Ett monster i familjen: Monster Christmas

Postat den

Efter Frank Millers fasansfulla Holy Terror och Mats Jonssons icke-fasansfulla men inte precis uppsluppna Mats kamp kan det behövas någonting lättsamt, och vem är bättre skickad att erbjuda någonting sådant än min stora favorit Lewis Trondheim? Den här gången i form av en barnserie som heter Monster Christmas, utgiven på förlaget Papercutz som också ger ut till exempel Smurf-albumen på engelska.

Monster Christmas är en ovanligt tydligt barn-fokuserad Trondheim-serie. Många av hans andra serier, som några av Dungeon-sviterna, Li’l Santa-böckerna, eller Astronauts of the Future, kan definitivt läsas av barn också, men i Monster Christmas saknas helt alla vinkar till vuxna läsare; här är det barnen som är målgruppen, inga andra. Det märks tydligast i hur serien är berättad: Berättarrösten i serien består uteslutande av textplattor skrivna på ett sätt som ett ganska litet barn skulle återberätta en historia. Ett mycket enkelt språk, presens-tempus, och ett naivt personligt tilltal.

Berättelsen i sig handlar om hur den lilla familjen + deras husdjursmonster Kriss ska fira jul, men det trasslar till sig när de på väg till semestermålet råkar få syn på hur jultomten blir jagad av ett stort monster som ätit upp alla hans renar och nu tänkt sig en liten efterrätt också; sen raglar historien vidare på ett mycket typiskt Trondheim-sätt. För den som läst mycket Trondheim tidigare är det roligt att se hur mycket ett barns berättarstil ”Och sen hände det. Och sen hände det. Och sen hände det.” påminner om hur han själv brukar skriva sina serier; skillnaden här är att eftersom barnen i serien själva berättar vad som händer känns det om något ännu mer slumpmässigt var handlingen ska ta vägen.

Vad betyder det när mamma börjar packa ens kläder?

Det är en kort serie, bara 32 sidor, men den är också precis som jag väntade mig mycket charmig. Trondheims teckningar ser ut som de brukar, men med personer som är en smula gulligare än vanligt (dvs deras kroppar är mindre medan huvudena är lika stora som vanligt; i övrigt är pappan och mamman misstänkt likt hur han brukar rita sig själv + sin fru i sina självbiografiska serier), manuset känns som om han bett sina barn berätta en spännande historia om jultomten och monster som han sedan själv bearbetat, och inte är boken dyr heller. Det finns två till album på franska om den lilla familjen som jag hoppas Papercutz också ger ut; bra barnserier är alltid en bristvara.

Holy Terror: Holy Moley!

Postat den

Vojne, vojne, vojne…

Från att ha varit en av de absolut bästa serieskaparna i slutet av 80-talet har Frank Miller sjunkit långt ner. Mycket långt ner. Och efter att ha läst hans senaste bok, Holy Terror, så är det inte precis uppåt han är på väg åt nu heller.

För den som inte vet någonting om bakgrundshistorien för Holy Terror så började den som ett Batman-projekt med arbetsnamnet Holy Terror, Batman!, men förra året (Miller kan ta god tid på sig ibland) så beslöt sig Miller för att det nog inte var en Batman-historia trots allt, och bytte ut karaktärerna mot egenhändigt påhittade i den här serien. Och jag tror nog att DC var glada över det; Batman vs al-Qaida (som var pitchen för boken) var en usel idé redan från början, men Miller lyckas med konststycket att göra en usel idé oerhört mycket sämre i själva utförandet.

Men först det som faktiskt är bra (eller åtminstone intressant) med Holy Terror: Inledningen som skildrar hur The Fixer (dvs en mycket lätt maskerad Batman) jagar Natalie Stack, cat burglar (dvs en lika lätt igenkännlig Cat Woman) över hustaken i Empire City (…) och deras slagsmål med efterföljande påbörjade herdestund på taken är inte alls dum, grafiskt sett. Den extremt kontrasterade stilen som Miller började med i Sin City har här skruvats upp ytterligare en nivå; det är bitvis nästan omöjligt att se vad som skildras i bilden, speciellt när det är närbilder, men det ser absolut intressant ut. Anatomin på personerna ser visserligen lika skum ut som i alla Millers senare serier, men som sagt, det fungerar. Och när bomberna börjar smälla och terrorn startar är det fortsatt intressant.

Grafiskt godkänt (klicka för större bild)

Kommen så här långt trodde jag faktiskt att Holy Terror mot alla odds skulle visa sig vara en bok med kvalitéer. Men…

Resten av serien är enkel att recensera: Komplett skräp. Det svåraste är att bestämma sig för om jag ska börja med problemen den har som serie, eller problemen den har med innehållet. Men det här är en serierecension, så jag väntar lite med politiken :-)

När handlingen flyttar från Gotham Empire Citys tak händer plötsligt någonting med teckningarna. De bisarra anatomierna fortsätter, men det verkar som om Miller både fått slut på bläcket och på orken. Istället för de kontrastrika sidorna börjar personer ritas med bara streck, utan svärta, och strecken ser fullkomligt förskräckliga ut. Det är ingen styrsel på vilka streck som är tjocka och vilka som är smala. Strecken är bitvis rejält darriga och inte på ett medvetet sätt utan på ett slarvigt sätt. Det finns halvdana fansin på SPX som har säkrare figurteckning än vad Miller åstadkommer här.

Och manuset tappar all styrsel. Från att ha varit en typisk senare Miller-serie med extremt spartansk dialog och mycket upprepningar av korta sentenser (”That’s all.” ”That’s all.” ”That’s all.”) som ger en visserligen klichéartad men ändå tät stämning, och en handling som är ytterst fokuserad och som utspelar sig inom några få minuter uppe på taken (där de är mer än halva boken) exploderar serien i komplicerad handling: Terroristerna som just nu spränger bomber ska stoppas, The Fixers bakgrundshistoria klaras av, en judisk superagent introduceras inklusive sidekicks (en sida med bilder, en sida med extremt tät dialog om vem agenten är, och sedan syns vare sig han eller sidekicks till igen), terroristbasen hittas (det är ett gigantiskt tunnelsystem under den stora moskén i Empire City), infiltreras, krossas, och då och då visa vad terrorn gör med de utsatta. Det är ett totalt haveri; från att ha varit en extremt koncentrerad skildring blir det nu bara pyttipanna av allt, fylld med meningslös information och slarvigt presenterad plott.

Grafiskt (och innehållsmässigt) underkänt (klicka för större bild)

Men ännu har jag inte berättat vad det värsta med serien är, nämligen politiken!

Jag brukar hålla isär idéinnehåll och serie, dvs en serie med tvivelaktigt budskap kan likväl vara en bra serie (även om det är sällsynt). Men när en serie uttryckligen utger sig för att vara politisk propaganda, vilket Miller gjort i det här fallet, är givetvis budskapet en integral del av serien och därför vore det orättvist att hoppa över den delen. Och i Holy Terror är budskapet mycket enkelt och mycket tydligt: Islam är ont. Alla muslimer är onda. Alla medel är OK för att stoppa dem.

Samma sak som med det seriemässiga där det först var i den andra halvan som det gick katastrofalt snett gäller här. Det dröjer innan terroristerna får ett ansikte, men så fort det hänt blir det plågsamt att läsa boken. Tortyr som rättfärdigas, att alla muslimer heter Mohammed, att alla muslimer är med på komplotten, att moskéer på amerikansk mark bara är förklädda terroristtempel, att högt uppsatta amerikaner är med på muslimernas planer (och därför förtjänar att summariskt dödas); alla idiotiska rasistiska idéer man kan tänka sig lyckas Miller få med. Allting som komplicerar bilden, som muslimer som är mot fanatismen eller en mer nyanserad skildring av vad som hänt i Mellanöstern lyser givetvis med sin frånvaro. Missuppfatta mig inte; jag har absolut noll sympati för al-Qaida, men jag har lika lite sympati för påven, Kim-Jong Il, Khadaffi med flera, och det gör inte att jag anser att muslimer, katoliker, nordkoreaner, libyer är ansvariga för vad galningar som utger sig för att representera alla i gruppen säger.

Jag skulle kunna exemplifiera med egentligen godtycklig sida ur andra halvan av boken, men det är inte så mycket mening med det. En debatt är bara meningsfull om debattörerna har för avsikt att faktiskt lyssna på vad andra säger, och det är det plågsamt uppenbart att Miller inte är intresserad av att göra. Han har lokaliserat Fienden, och allting annat är betydelselöst och irrelevant.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 194 andra följare