Anarchy in the U.K.: Tintin – Breaking Free

Det finns många Tintin-parodier: Tintin i Thailand, Tintin i Irak, osv, osv. Sen finns också Breaking Free från 1989, den mest berömda av alla inofficiella Tintin-versioner, och den absolut intressantaste av de som jag har läst.

Den som står som författare är pseudonymen J. Daniels, men det är innehållet som gjort den känd. Istället för som det brukar vara med parodier av Tintin, där han får besöka nya länder, gärna blandat med sprit, narkotika och sex, är Breaking Free istället en 160-sidig berättelse om anarkism och arbetarrevolt i 80-talets England. Tintin och hans farbror Kapten Haddock ser sig tvungna att göra någonting åt de usla arbetsförhållandena och klassamhället, som gör att arbetarna sliter och offrar livet, alltmedan kapitalisterna och fackföreningarna sitter på sina tjocka ändor och jäser.

För det här är inte en typisk pamflett à la den svenska 70-talsrörelsen som det kanske är lätt att tro, med tanke på beskrivningen. Istället är det någonting mycket mer aggressivt; en bok där huvudpersonen ser det som en självklarhet att anlägga bränder på arbetsplatsen, slå ner de rika stadsborna som är en del av gentrifieringen, och att attackera polisen samtidigt som man skadeglatt skanderar att PC Blakelock inte längre patrullerar, en hänsyftning till det riktiga fallet några år tidigare då den engelska poliskonstapeln PC Blakelock mördades under kravaller i London. De starka känslorna gör det här till en mycket mer fascinerande läsning än om det varit lite allmänna protester, alla eftertänksamma.

Men i Breaking Free är det få eftertankar, det är raseri som gäller. Men lika viktigt för att göra det här till en bok som är läsvärd och inte bara intressant/fascinerande är att den trots känslorna ändå inte gör det lätt för sig. Det är konstanta problem med splittringar; ibland är det någon (som Tintin) som inte förstår varför lesbiska kvinnor ska få vara med i demonstrationerna, ibland är det rasistiska drag som när någon ropar ”Black bastard!” till en mörkhyad polis (det är OK att ropa att man ska mörda svinen, men man ska inte dra in hudfärgen), ibland är det det i bakgrunden påpekade faktumet att Haddock aldrig gör något hemmaarbete som istället hans fru hela tiden får göra. Det ger en realistisk känsla, istället för att det ska kännas alltför tillrättalagt med revoltörer som alla är perfekta.

Politiken som gäller är som sagt anarkism, så därför skildras naturligtvis fackföreningarna som lika stora skurkar som kapitalisterna, och de som försöker sälja kommunistiska tidningar under mötena där man diskuterar hur man ska stoppa svartfötterna måste lämna kvar tidningarna utanför lokalen; personerna är välkomna in, men inte deras politiska agenda. Och eftersom det är anarkism som är målet är det slutliga målet aldrig klart definierat; det som är viktigt är att man inte kan acceptera samhället som det ser ut idag.

Eller idag och idag… Att den här boken skrevs precis i slutet av Thatcher-eran är inte konstigt. Thatcher stred hårt för att stoppa arbetares rätt att strejka, och det är spåren av det som man kan se i Breaking Free. Allting startar med en olovlig strejk; facket vill inte ställa sig bakom strejken eftersom de blivit kuvade och nu går i arbetsgivarnas ledband. När man pratar om serier, anarki och 80-talets England är det svårt att undvika att nämna Alan Moores V for Vendetta. Samma frustration, samma uppgivenhet, samma Fuck You-mentalitet kan man se i den serien. Eller för den delen Grant Morrisons delvis självbiografiska St. Swithin’s Day som också utkom 1989 och där uppgivenhet och Margaret Thatcher spelar stora roller. Det är uppenbart att Thatcher satte sin prägel på hela England under sin tid vid makten, också om man bara tittar på den minimala delen av världen som handlar om serier.

Men hur är det med Tintin då, vad har Hergés seriefigur här att göra egentligen? Återigen till skillnad från de flesta andra Tintin-versionerna är det här inte fråga om Hergés vanliga figurer; av deras personlighetsdrag och inbördes relationer finns ingenting kvar. Tintin är en arg ung man, Haddock en nästan lika arg men något mer behärskad farbror, Milou syns inte till alls, och det övriga personlighetsgalleriet dyker upp titt som tätt men inte med de ursprungliga namnen och ibland med vissa ändringar (som den mörkhyade Dupont-brodern). Figurerna är ofta tagna direkt från något Hergé-album men de är inte kalkerade utan istället avritade, vilket gör att det ser mer amatörmässigt ut men det passar också bättre in i J. Daniels egen teckningsförmåga när han ritar helt själv, för han är onekligen inte så proffsig; med kalkerade teckningar hade det blivit löjligt stora skillnader mellan olika bilder så avritningen var definitivt en bra idé 🙂

Det ligger nog rätt mycket jobb bakom att hitta passande ursprungsbilder, som i den första bilden här ovanför där de två sista rutorna egentligen föreställer en Tintin som råkar ut för en nysattack innan han kan slå till en fiende, respektive en smärtsam plåsteravlägsning. Den som verkligen är en Tintin-fantast kan roa sig länge med att försöka komma på varifrån bilderna kommer; jag är ingen expert men jag känner ändå igen mycket här, och ibland är det små små subtila saker som en hand över ett glas. Ett nöje för hela Tintinläsar-familjen!

Om man ska läsa en inofficiell Tintin så är det här ett ypperligt alternativ, med en utmärkt skildring av hur en era som ligger nära vår kunde uppfattas av de som var mest engagerade. Och det är inte enbart en förgången tid för den Tintin man ser i Breaking Free är en Tintin som skulle passa som handen i handsken som medlem i AFA och liknande nutida rörelser.