Kanadensiska relationer: Hair Shirt

Postat den

Den fjärde och sista av de fyra SelfMadeHero-böckerna är nog den som jag har svårast att bedöma. Hair Shirt är skriven och tecknad av Patrick McEown och handlar om John och Naomi, två unga kanadensare som efter att ha umgåtts mycket som barn och tonåringar nu råkar stöta på varandra igen, flera år sen de senast sågs. Deras förhållande tar vid där det en gång slutade, men både deras gemensamma bagage och det de har varit med om sedan de drev ifrån varandra spökar. För John, som är den centrala figuren, visar det sig genom hans obehagliga mardrömmar där Naomi, hennes bror Chris (som var en central person för Naomi och Johns tidigare förhållande), och nya bekantskaper huserar, och där också titelns tagelskjorta dyker upp gång på gång.

Mardrömmarna är bitvis rejält kusliga, med suggestiva färger och snedvridna perspektiv, och den allestädes närvarande Chris-hunden börjar efterhand dyka upp i Johns icke-drömmande liv. Det är någonting grundläggande fel på både John och Naomi, och efter en romantisk och lycklig nystart börjar förhållandet gnissla i kanterna. Båda två är oerhört osäkra och söker bekräftelse, någonting som inte är bra när det leder till spionerande och retsamhet.

Teckningarna är mycket lyckade, med ett passande darr i linjerna som blir än tydligare i drömsekvenserna och allteftersom det går sämre för Chris och Naomi. Hair Shirt är ursprungligen skriven för det franska förlaget Gallimard där Joann Sfar som redaktör blev intresserad av McEown, och det är inte så överraskande; McEowns teckningar går helt klart i samma riktning som Sfars så jag förstår att Sfar gillade dem 🙂

Så, bra teckningar, och ett manus med en hel del intressanta inslag, men jag är ändå kluven till boken. Varför?

Det finns en del små saker som irriterar. Exempelvis är både John och Naomi personer som jag har rätt svårt att sympatisera med. John är frustrerande i sin okommunicerbarhet; om han bara talade med Naomi och de andra vänner han har så skulle många av problemen försvinna. Med andra ord, mycket av manuset hänger på att han håller tyst. Det är inget ovanligt personlighetsdrag men berättelser som grundar sig på det har jag förtvivlat svårt för. I ett relationsdrama som det här kan jag acceptera det (det är i mer handlingsdriven litteratur som det känns som ett billigt trick för författaren att slippa jobba med intrigen), men jag gillar det ändå inte. Naomi å sin sida är enerverande i sitt ständiga prövande av John; hon närmast vill att det ska gå åt pepparn med dem. Men hon känns realistisk och hon fungerar i berättelsen, det är bara att hon inte är en person som jag är så värst intresserad av att lära känna.

Men det där är som sagt småsaker, och jag misstänker att om det bara vore det skulle jag inte ens tänkt på det som minus; att jag ser dem som minus beror så gott som helt och hållet på det större problemet med boken: Upplösningen saknar kraft och precision.

Efter att ha börjat som en rak kärlekshistoria utvecklar sig nämligen Hair Shirt till någonting som nästan är en thriller. Det blir uppenbart att någonting har hänt, och detta något har gjort att både John och Naomi inte fungerar som de ska. Mot slutet av boken, när det känns som om det hela ska avslöjas, faller det platt: Det antyds, men alldeles för oklart. Så när jag lade ifrån mig boken var det med en känsla av att ha blivit lurad på konfekten; jag var utlovad ett Avslöjande men fick ingenting. Om McEown istället hade fått till det här tror jag att min irritation över John och  Naomi hade försvunnit i och med att en nyckel getts till deras uppträdande, men nu saknas sådan. Jag skulle kunna vara generös och säga att McEown kanske gjort det här med flit, dvs lämnat det öppet vad som egentligen hänt, men det känns tyvärr mer som en författare som inte riktigt har kontroll över sin egen skapelse. Kanske är det för honom glasklart vad som hänt, men för mig som läsare är det inte det.

En frustrerande men intressant läsning alltså. Och mycket lovande, för om McEown hållit rakt igenom hade det här varit en mycket bra bok istället för en som får mig att önska att han hade jobbat med den lite till. Men nästa gång kanske!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s