Lou växer upp: Laser Ninja

Postat den

Det är dags för den femte (och hittills senaste) boken om Lou att publiceras på svenska, med titeln Laser Ninja. Lou har vuxit ytterligare en smula, och den lilla flickan från Dagboksdagar har definitivt blivit tonåring, med Boris Vian som sin favoritförfattare. Och det är inte bara Lou som förändrats; hennes vänner och familj är inte heller desamma som i början,med en gammal bästis som inte längre är lika viktig och tre nya familjemedlemmar (Richard, ett lillasyskon som är på väg när Laser Ninja börjar, och katten som dök upp redan i det första albumet).

Förändringarna gör att det faktiskt är lite svårt att skriva om Lou! som en enda serie; det den började som är inte det som den längre är. Den är fortfarande riktigt bra, men på ett ganska annorlunda sätt än den ursprungligen var. De första två albumen, Dagboksdagar och Sommarblues, var både två roliga och alldeles utmärkta böcker, med sin mycket charmiga huvudperson. I Busskyrkogården och Förälskelser ändrade serien karaktär en smula: Det var inte längre en ren humorserie; en mörkare och mer komplicerad ton smyger sig in när Lou blir en tonåring som upptäcker att kärlek kan vara svårare att förstå sig på än man först tror, och att det är jobbigt att behöva vara mer vuxen. Men det är fortfarande en blandning där humorn överväger, med science fiction-kongresser, skumma föräldrar till kompisarna, och så vidare.

I Laser Ninja fortsätter samma trend. Mindre humor, mer allvar, och nu är det istället så att det är ganska långt mellan de komiska inslagen medan de som handlar om Lous familj (omväxlande återblickar till Lous mammas tonårstid och nutida händelser) har en mer nedtonad och filosofisk karaktär.

Det är som sagt fortfarande en mycket bra serie, men det finns en del mindre bra saker i Laser Ninja. Jag nämnde i recensionen av Förälskelser att det kändes som om Lou hade växt upp snabbt i den boken, och den känslan är än starkare här. Tiden rasar förbi, och jag trodde uppriktigt sagt ett tag att det skulle visa sig att boken bara var någonting som Lou drömde eller fantiserade eftersom det gick undan så pass snabbt. Den känslan förstärktes av det som jag tycker också var en brist i boken:

SPOILER

.

.

.

.

.

.

Att Richard överger Lou och hennes mamma när Lous lillebror ska födas kändes inte alls trovärdigt. Richard som han presenterats fram till dess är en person som aldrig skulle göra någonting sånt, och jag tycker Neel har gått i en vanlig fälla, dvs han vill av diverse skäl att en viss sak ska hända (Lous lillebrors pappa försvinner), men tyvärr måste han då våldföra sig på personens ifråga personlighet. Om Neel istället planerat övergivandet från början hade det kanske känts mindre abrupt, men som det var nu var det definitivt oväntat på ett dåligt sätt. Kanske kommer Richard ångra sig framöver, men det ursäktar inte misstaget i den här boken.

.

.

.

.

.

.

SLUT SPOILER

Jag tror att boken hade mått bra av ett mindre hektiskt tempo för som det nu är känns det som om det är tillräckligt med handling för åtminstone två böcker istället för en, och med ett lugnare tempo hade Neel också kunnat göra den psykologiska utvecklingen för alla inblandade lite mer trovärdig.

Sen är det intressant att fundera på det här med hur en serie (eller en serie böcker) utvecklar sig över tiden, och vad det innebär för läsaren. Förutom Lou! kan jag nämna Harry Potter-böckerna som också börjar som en saga för små barn för att allteftersom bli en rejält dyster berättelse om mycket griniga och olyckliga tonåringar, eller varför inte Cerebus, den lättsamma Conan-parodin som utvecklades till att bli en serie om religion, moral och filosofi (framfört av en komplett galning). När någonting utvecklar sig på det sättet blir det knepigt att recensera slutresultatet. Om vi tittar på Lou! till exempel så kan vi föreställa oss någon som läste den första boken när den kom ut 2004. Låt oss säga att denna läsare var 10 år då, en ålder som jag tror skulle fungera alldeles utmärkt. När samma läsare fick Laser Ninja i handen, drygt fem år senare, tror jag nog att den fungerar precis lika utmärkt eftersom förvandlingen från en humoristisk barnserie till någonting annat motsvarar den förvandling som läsaren själv genomgått. För mig som var vuxen när jag läste den första boken är det bara intressant att se hur serien utvecklas; det gör det mer spännande att läsa nästa bok.

Så för de här två typerna av läsare är en recension självklart positiv. Men om vi istället tittar på en ny läsare idag blir det knepigare. En 10-åring som upptäcker Lou! nu kommer ju säkert läsa alla böckerna i ett svep, och det är inte säkert att hon/han tycker att Laser Ninja är särskilt rolig att läsa. På samma sätt kan en 15-åring säkert tycka att de första böckerna känns för barnsliga, och därför aldrig komma fram till de senare och kanske mer passande böckerna. Med andra ord: Det kan nog vara ett litet problem att hitta en bra ingång för helt nya läsare till Lou!, i och med de stora skillnaderna mellan den första och den sista boken. Och på samma sätt har jag svårt att föreställa mig hur en nybliven Harry Potter-läsare ska hantera samma situation; inte det lättaste!

En hel del utvikningar idag, men det är Lou! värd för trots mina små invändningar är det en ovanligt bra serie, både när den satsar på humor och när den satsar på allvar. Så det blir samma anmaning som för de tidigare albumen: Läs! 🙂



»

  1. Ping: Lou blir psykedelisk: Kristallåldern | Simon säger

  2. Ping: Lou blir psykedelisk: Kristallåldern | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s