Wells -> Wyndham -> Ellis: Freakangels

Postat den

Hör superhjälteserierna till science fiction-genren eller är det en helt egen genre? Frågan har inget tydligt svar; till en början gjorde de nog det, men allteftersom har de två genrerna gått olika vägar och numera skiljer de sig åt ganska kraftigt, även om de ibland tangerar varandra. Serier som Morrison/Quitelys All-Star Superman drar definitivt åt sf-hållet, medan till exempel The Punisher är någonting helt annat. Men ibland blir likheten mycket tydlig, som i Warren Ellis (manus) och Paul Duffields (teckningar) Freakangels, en webserie som nyligen avslutades i och med att det sjätte albumet kom ut. Och det är inte vilken slags sf som helst utan en typ som är otvetydigt brittisk.

Går man lite bakåt i sf-historien så kan man inte undvika H G Wells, engelsmannen som på många sätt grundade den moderna sortens sf. Invasion från rymden (Världarnas krig), tidsresor (Tidmaskinen), kloning/mutationer (Dr Moreaus ö), rymdfärder (Den första färden till månen) är bara några exempel; han skrev också mängder av noveller som täcker upp andra delar av sf-genren. Han var inte nödvändigtvis först med de här temana, men det var hans skildringar som alla efterkommande läste och använde sig av. I hans böcker är det inte det fantastiska som är huvudsaken utan hur det påverkar mänskligheten, och dess följder.

En av hans mindre kända romaner heter Gudarnas föda som tar upp frågan om vad som ska komma efter Homo Sapiens. De nya människorna, större, intelligentare, och mer humana, misstros av de vanliga och krig utbryter; hur det slutligen går lämnar Wells öppet.

Framåt, till 1957, och en annan engelsk sf-författare: John Wyndham, mest känd för boken Triffidernas uppror. Liksom Wells fokuserar Wyndham på hur människorna reagerar när vardagen förändras, men han är lite mer pessimistisk än Wells (som sannerligen inte var någon muntergök): Det är inte triffiderna + meteorerna som gör att världen går under, det är hur människorna reagerar på katastrofen som är värst. Hans skildringar av efter katastrofen går igen i många senare berättelser, som i tv-serien De överlevande eller för den delen i zombie-serien The Walking Dead som känns som en klockren nutida version av Wyndhams undergångsromaner.

Men sen skrev han också romanen The Midwich Cuckoos, om hur de nyfödda barnen i en liten engelsk by visar sig vara Annorlunda. Telepati och förmågan att ändra andras tankar är bara något av det de kan göra, och givetvis leder det till katastrofala resultat när människan ser sig hotad av en ny, uppgraderad version av sig själv. Det är en kuslig bok; liksom Wyndhams övriga romaner har vissa delar åldrats ganska mycket, men han är trots det alltid läsvärd. Han var också delvis inne på samma tema i den tidigare romanen Den stora hemsökelsen men det är The Midwich Cuckoos som filmatiserats ett flertal gånger och ofta refereras till.

Och nu, till slut, är vi framme vid serien Freakangels, Ellis version av samma grundhistoria. Här är det 12 barn som alla fötts på samma sekund som fått psi-krafter; exakt vad de kan göra vet de egentligen inte själva, men när de alla tillsammans slog tillbaka mot militären som jagade dem gick Jorden mer eller mindre under. Nu lever de i Whitechapel, tillsammans med några hundra vanliga människor som de hjälper att överleva.

Med bakgrundshistorien jag berättat så är Freakangels kortfattat berättelsen om hur det kunde ha gått om The Midwich Cuckoos-barnen växt upp till tonåringar. Tonåringar med enorma krafter, som inte riktigt vet vad de vill göra förutom att hänga / ha sex / hänge sig åt andra specialintressen. Men också historien om hur tonåringar blir vuxna, när de inser att man faktiskt måste ta ansvar för sina handlingar.

Den som läst andra serier av Ellis vet att han kan pendla mellan olika ytterligheter. Här är han nedtonad; potentialen till trots väljer han att undvika både extrema våldsscener och dito sexskildringar. Och jag är glad för det; om han gjort det hade serien känts betydligt mer som en kliché, men nu var den stillsamma tonen uppfriskande. Det kanske är inflytandet från Wyndham som åstadkom det (Wyndham undvek alltid alltför stora gester), men eventuellt har också Duffields teckningar spelat in. De är också harmoniska och bekväma att titta på, och extremt enkla att läsa av. Han är inte den bästa på att skildra olika utseenden (människorna ser ibland mycket lika ut, till och med de av olika kön), men när det gäller miljöer och maskiner är han desto mer exakt. Det är helt klart en serie ritad och färglagd på dator, vilket passar bra eftersom den också är avsedd att läsas på nätet.

För albumen till trots gör den här serien sig nog bäst i digitalt format. Teckningarna passar bäst där, men också den rätt sävliga handlingen. Om man som jag läser hela serien i ett svep känns den precis lagom lång, med en handling som utspelas under bara några dagar. Om man istället skulle köpa den album för album misstänker jag att det skulle vara frustrerande att handlingen kryper framåt i alltför sakta mak; $20 för en samling som utan tvekan bara är ett kapitel i en roman är alltför magstarkt.

Så läs Freakangels på nätet, det är den värd. Och när man gjort det och tyckt om det så kan man ju passa på att läsa lite Wyndham och Wells också, när man känner för en bok istället för en serie 🙂

Ett svar »

  1. Ping: Smått och gott « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s