Smått och (inte alltid så) gott

Jag brukar ju skriva här när jag läst någon serie som jag av en eller anledning tycker är värd att ta upp. Ofta för att de är bra, men ibland för att de är dåliga (eller uppmärksammade av någon anledning), och ibland bara för att jag har lust att skriva om dem. Men sen läser jag givetvis en hel del serier som jag inte kan uppbåda intresset för att skriva om så idag tänkte jag som en liten omväxling skriva några korta ord om en del av vad jag läst senaste veckorna, utan att skriva om här. Framåt!

The Programme: Peter Milligan står för manuset och CP Smith för teckningarna i den här 12-delars miniserien om hur USAs och Sovjetunionens hemliga program för att skapa superhjältar visar sig få förödande följder när experimenten plötsligt tas fram ur sin malpåse. Har jag läst det förut? Ja jag har läst det förut. The One, Supreme Power, Miracleman, oräkneliga usla Millar-serier har alla gjort samma sak förut: Galna människor med superkrafter sliter sönder allt och alla. Milligans version är varken bu eller bä utan bara fruktansvärt förutsägbar. Det enda som sticker av en smula från normen är den extrema färgläggningen som jag gillade; tillsammans med Smiths nästan fotorealistiska stil blev det det som är det jag mest kommer ihåg. Slutsats: Jag läste den för ungefär en vecka sen men det enda jag kommer ihåg är färgerna…

Desolation Jones: En riktigt lovande liten serie av Warren Ellis med teckningar av bl a JH Williams III. Jones, fd MI6, bor i Los Angeles tillsammans med andra utrensade agenter från diverse sökerhetstjänster; LA tjänstgör här som en öppen anstalt för dylika personer. Efter att ha blivit utsatt för experiment känner han ingen smärta, inga känslor, så han är perfekt som agent om någon behöver göra ett smutsigt jobb. Förutom att han är helt opålitlig, förstås. Som sagt, lovande, men serien las ner mitt i en episod efter bara nio nummer. Slutsats: Kunde kanske blivit något, men nu får man nöja sig med den första sexdelars episoden.

Aspis – Detectives of the Unusual: Fransk övernaturlig detektivserie (det börjar finnas gott om dem nu) som handlar om Poe-detektiven Auguste Dupins medhjälpare Flora Vernet och hennes första steg på den professionella banan. Ganska elegant tecknat av Jacques Lamontagne, men med ett manus av Thierry Gloris som enbart förtjänar omdömet OK. Ett medium dör, och när fallet ska utredas lyckas Vernet lura till sig uppdraget. Men jag måste erkänna att jag inte förstår vad poängen med albumet The Dwarf with the Ectoplasma är. Problemet med en kvinnlig detektiv i franskt 1800-tal nämns, men det blir ingenting av med det. Och fallet själv känns sällsynt ointressant. Kanske det klarnar i framtida album, men jag har redan lämnat tåget. Slutsats: För dåligt manus för Epix, för snyggt tecknad för Casablanca.

Punisher post-Ennis: Jag tog mig för att läsa igenom vad som hänt med Punisher MAX-titeln efter att Ennis lämnade den. Inte för att det var min favorit-Ennis, men jag blev lite nyfiken efter att ha hört en del positiva saker om den nuvarande reinkarnation, med Steve Dillon bakom ritstiftet och Jason Aaron bakom tangentbordet. Först slet jag mig igenom Punisher MAX v1 61-75 som var rätt usla. Tror jag. Jag kommer inte ihåg någonting. Dessutom gavs det ut en trave med oneshots under samma period och de var precis lika bra. Jag minns, svagt, att Milligan skrev en av dem som var lite bättre, men det är allt. När jag sen kom in på v2 (Aaron/Dillon) så var jag uttröttad på sadistiskt våld från skurkarna och känsloläst dito från Punisher. Den nya titeln är en gnutta bättre, om inte annat så för att den har en genomgåenda handling (eftersom det är en MAX-tidning så är det ett annat universum, och här dyker Kingpin och Bullseye upp i nya och inte helt oävna tappningar) och för att det är samma par som står bakom alla numren. Men efter min överdosering blev jag inte så mycket gladare för det. Slutsats: Punisher MAX v2 ska tydligen läggas ned om några enstaka nummer, och det passar mig alldeles utmärkt; när jag läst klart den avslutande arken dröjer det innan jag vill läsa Punisher igen.

I Am Not Batman: Den här serien läste jag precis efter alla Punisher-nummer, och den var precis det jag behövde. Småfånig, alldeles underbart enkelt skriven och tecknad av Moebius (de flesta Punisher-tecknarna försöker överträffa varandra i skitig superhjälterealism). Slutsats: 8 sidor avkoppling efter Punisher-läsningen.

The Authority: Efter Ellis utmärkta start och Millars lika usla fortsättning tog jag mig för att läsa resten av The Authority. Diverse personer skriver och tecknar, men det spelar ingen roll för allt var dåligt. Riktigt enormt dåligt faktiskt, så att t o m Millars insats framstår som en höjdpunkt i jämförelse. Slutsats: Undvik.

Drowned Fish: På samma sätt som efter Punisher-läsandet behövde jag någonting helt annat som avkoppling, och Joann Sfars räddade mig med Drowned Fish, en liten 24-siding om en deprimerad guldfisk som vill ta livet av sig. Men det är inte lätt när man bor i en glasskål, så uppfinningsrikedom krävs. Slutsats: Svalkande!

The Territory: Det här nog den skummaste av serierna. En man, utan bakgrundhistoria, förföljs av monster och kastar sig i havet, blir upplockad av pirater, säljs som slav i en högteknologisk stad, tvingas slåss mot ett monster på en gigantisk cirkusarena, attraherar arenaägarens vackra dotter. 10 sidor har gått, och det är 90 kvar, och så fortsätter det. Jamie Delano är inte den enklaste manusförfattaren att följa ens en bra dag, ochdet här är inte en av dem. David Lloyd sliter på med teckningarna i sin vanliga stil men det ser rätt trist ut i den här historien som mest av allt är en Delano+Lloyd-version av Raymonds Blixt Gordon. Förutom då (nu kommer en spoiler, men strunt i det för du borde verkligen inte läsa den här boken) den Matrix-liknande tvisten på slutet som varken är bra eller oväntad. Slutsats: Suck!

Desert Peach: Avslutningsvis en serie som egentligen skulle förtjäna ett eget inlägg för Donna Barrs serie om Rommels ”okända bror” Pfirsich (”Persika” på tyska) och hans äventyr, eller vad man nu ska kalla det, under andra världskriget är en egensinnig och mycket charmerande serie. Men i och med att den nu går att läsa i sin helhet på nätet så har flera andra redan skrivit om den alldeles nyligen, t ex Shazam-gänget, så jag nöjer mig med att länka dit 🙂 Slutsats: Charmerande.

Så, två-tre veckors strö-serieläsande. Var glada att jag inte skriver om böcker också för då hade det här blivit ännu längre!