Ner i kaninhålet: Freesia & GoGo Monster

Postat den

En dubbeldos manga av två herrar Matsumoto med mycket oroväckande psykologiska under/övertoner blir det idag: Freesia av Jiro M. & GoGo Monster av Taiyo M. (inte släkt). De är egentligen mycket olika, men jag kunde inte låta bli att ta upp dem i par eftersom de båda trots allt handlar om människor som har problem med verklighetsuppfattningen. Först ut den utan tvekan mest psykotiska av dem: Freesia.

Jag har tidigare skrivit om Jiro Matsumotos extremt bisarra Velveteen & Mandala, en serie där regelrätt handling saknades, tillsammans med bakgrund, logik, och förståeliga personer. Men intressant var den! Freesia är nästan lika bisarr, men den här gången finns det faktiskt en handling: Hiroshi Kanō har börjat tappa greppet om sig själv och världen. Efter att ha varit soldat i japanska armén (Japan är här i krig mot en anonym fiende; det känns som ett krig som hållit på för evigt och kommer fortsätta på samma sätt) blir han anställd som proxy för hämndlystna, för Japan har antagit en lag som säger att anhöriga till brottsoffer har rätt att själva eller mha av proxyar döda de kriminella.

Kanō visar sig vara närmast övernaturligt bra på det hela, trots att han egentligen inte förstår vad som pågår runtomkring honom. Han hallucinerar friskt, och förloppet accelererar allteftersom. Det är en obehaglig skildring; egentligen inte för att Matsumoto liksom i V&M frossar i allsköns obehagligheter, utan för att han verkligen lyckas med att skildra hur Kanō tappar all kontakt med verkligheten. Ibland verkar det som om han blir friskare, men icke; han har bara tagit ytterligare ett steg mot vansinnets rand.

Teckningarna är lika bra som i V&M, och kanske till och med snäppet bättre här när de ibland följer med in i Kanōs hallucinationer. Det är inte precis en trevlig serie, men för den som vill söka sig in mot mörkrets hjärta, eller för den delen bara gillar udda serier, är det här ett ypperligt tillfälle. 12 volymer, scanlations enbart för den som vill läsa på engelska.

Och nu, GoGo Monster, en alldeles utsökt bok utgiven av Viz som samlar ihop hela Taiyo Matsumotos (mannen bakom serier som Tekkonkinkreet och No. 5) serie om Yuki Tachibana, en pojke som säger sig kunna se de monster som enligt honom huserar i skolan.

För att börja med utseendet så är Taiyo Matusmoto en av mina favoriter bland japanska serietecknare. Hans No. 5 har stora likheter med Moebius, filtrerat genom japanska ögon, och att den serien inte avslutades på engelska är mycket sorgligt (även om det ser ut som om de avslutande delarna eventuellt kommer publiceras i digitalt format för läsplattor så är det en serie jag absolut helst ser i stort format på papper). Därför är det så mycket roligare att serier som GoGo Monster översätts, för jag kan (tyvärr) knappast tro att den blir en kioskvältare, den suveräna bokdesignen och innehållet till trots.

Om Freesia var en helvetesfärd i storbildsformat så är GoGo Monster istället mer av ett kammarspel. Handlingen utspelar sig enbart på Yukis skola, och förutom Yuki själv är det bara två andra personer som är relevanta för handlingen: Skolans vaktmästare/trädgårdsmästare som är den enda vuxne som förstår sig på Yuki, och Suzuki Makoto, en ny elev på skolan som trots de andra elevernas varningar ändå börjar umgås med Yuki och blir hans vän. Det finns också en till, men det är oklart vem/vad/om han är: En elev som kallas IQ och som alltid har på sig en stor kartong över huvudet så att hans ansikte inte kan ses.

Matsumoto har inga planer på att göra det lätt för läsaren. Den värld av monster som Yuki ser är ingenting som vi någonsin får se, och hur denna andra värld fungerar och relaterar till vår är inte heller någonting som någonsin klargörs. Det enda vi får se är och höra är Yukis mycket knapphändiga förklaringar för vaktmästaren och Suzuki; om det är inbillningar eller inte är upp till mig som läsare att tolka.

Vad jag definitivt kan säga är att det är en kuslig bok. Känslan av att någonting obehagligt nalkas är stark, men om det är någonting från den andra världen eller om det är Yuki som kommer försvinna mentalt in i sin inbillade värld är svårt att säga. Det antyds att Yuki inte vill bli vuxen, och att skräcken för det är det som frammanat sinnesstörningen, men om det verkligen är så är inte säkert.

Och återigen en jämförelse med Freesia: Där denna visade upp Kanōs psykos (för det är inget tvivel om det i den serien) genom att hela världen var vansinnig tillsammans med honom, är det i GoGo istället bara hur Yuki framstår för mig som yttre betraktare som ger mig ledtrådar till vad som pågår i hans inre. Det är plågsamt, för precis som hans vän Suzuki märker jag hur Yuki närmar sig ett vägskäl, där det kommer avgöras hur det går för honom.

Jag måste säga att Gogo Monster såvitt jag kommer ihåg den bästa/kusligaste skildringen jag läst om hur en mental sjukdom växer fram. Det går så gradvis, och det är så svårt för att inte säga omöjligt att stoppa för hans närmaste (Suzuki och vaktmästaren; av Yukis familj syns inga spår). Återigen, om det nu är en sjukdom det handlar om, för det lämnar Matsumoto helt öppet. Och den tolkningen gör inte serien sämre alls 🙂 Sen är den avslutande tredjedelens hallucinatoriska skildring av Yukis resa in genom den svarta dörren suverän i sin närmast Lynchska stämning och suggestiva teckningar.

Två bra serier, utan tvekan, men personligen tycker jag bäst om GoGo Monster. Freesia är bra men lämnar efter sig en känsla av gråhet, meningslöshet och allmän eländighet, medan Gogo istället lämnar mig visserligen en smula emotionellt urlakad, men ändå full av energi. Köp och läs, med andra ord!

»

  1. Ping: Lychee Light Club | Simon säger

  2. Ping: Sunny | Serienytt.se

  3. Ping: Sunny | Simon säger

  4. Ping: Rak, enkel underhållning: NASA « Simon säger

  5. Tack! Och visst är det roligt att prova olika slags serier? Jag gillar att bli överraskad, som av Freesia; även om serien jag läser inte nödvändigtvis är helt lyckad på alla sätt är det uppfriskande med något som förvpnar 🙂

  6. Upptäckte din blogg idag, och jag måste säga att den ser sig ut att vara fruktansvärt givande. Har så svårt att hitta tips på serier jag vill läsa, för jag tycker mig ha en sån bred smak, men här har jag redan blivit övertygad om att beställa minst två serier (Gogo Monster och Joe the Barbarian).
    Tack!

  7. Jo, det blir lite (mycket!) förvirrande när som du säger perspektiven flyter ihop. Men på ett bra sätt, med den där svindlande känslan av att man är på osäker mark där allting är möjligt.

  8. Gillar den grekiska kören liknelsen. Det slog mig hur perspektiven flyter ihop mellan honom och Yuki nu när jag läste om den…till slut vet man inte om man följer Yuki eller IQs observation av honom.

    Har inte läst Gösta Bergling…men håller förstås med 🙂 Eller ja, det händer nog lika många gånger att jag avskyr det, men här.

    Freesia nästa!

  9. Såklart jag tyckte om den, det var bara pinsamt att jag envisats med att glömma bort att köpa o läsa den tills nu!

    IQ: jo, jag tror nog att han finns, men det är någonting konstigt med honom, någonting opåtagligt. Rektorn och de andra eleverna pratar om och med honom, men hans kartong låter de vara. Och sen dyker han upp gång på gång som en slags grekisk kör, kommenterandes förloppet. Inte helt där, på något vis.

    Sen älskar jag böcker som lämnar öppet frågan om vad som är fantasi och vad som är verklighet. När jag pluggade litteratur på universitetet blev jag upprörd över de som klagade på Gösta Berlings Saga för att den var så otydlig med den gränsen; det var ju delvis det som gjorde den så bra 🙂

    Freesia: Visst är Kanō labil alltid, men samtidigt sömngångaraktigt säker i en del av det han gör. Om du gillade Velveteen så hugg den; betydligt mer action men på ett besynnerligt ospännande sätt, för spänningen ligger i Kanōs psykiska utveckling, inte i vad han för tillfället gör.

  10. Jisses, jag hade glömt bort hur påtaglig Gogo monster är. Det var inte menat att öppna något slukarhål sådär utan förvarning. Nu trivs jag egentligen för bra i boken och har fastnat mer i den dova, diffusa, dimman än i det skrämmande…

    Det är lustigt, men jag har aldrig tänkt på IQ som något annat än en tredje person. Mest för dialogen på s. 108 där rektorn tilltalar honom som Sasaki. Hans relation till Yuki är väldigt märklig…men inte är han väl imaginär eller en av dom?…eller? Kommer att läsa den här imorgon… ^_^

    Framförallt så slås jag av känslan för förändring, för vuxenlivet,(en liknande känsla som i tekkonkinkreet) och avsaknad av kontroll över sånt som inte går att styra över, som slumpen. Efter att ha läst I kill giants så tycker jag den läskigaste biten är just att man inte känner till vad som ligger bakom..och framförallt att den är så sensorisk!

    Verkligen kul att läsa recensionen! Kul att du tyckte om den 🙂 Freesia måste jag helt klart kolla upp, om figurerna är lika labila som Velveteen och Mandala så tycker jag jämförelsen är elak 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s