Dance by the Light of the Moon

Postat den

För ett tag sedan skrev jag om en del böcker som det engelska förlaget SelfMadeHero gett ut, där det fanns några riktiga pärlor (som Black Paths). En bok jag beställt samtidigt råkade bli liggande: Judith Vanistendaels Dance by the Light of the Moon.

Först och främst: Det var en klar miss att den här boken blev liggande. Det var så mycket att läsa ett tag att jag helt enkelt glömde den. Med två nomineringar till Angoulêmes Grand Prix borde jag förstått att det var lite dum prioritering ;-)

DbtLofM handlar på ytan om Sophie, en belgiska, och Abou, en togoles, och deras kärlekshistoria. Men den handlar lika mycket om hur det är att söka politisk asyl i ett land där alla asylsökandes historier systematiskt misstros, och där bara det faktum att man kommer från Afrika gör många misstänksamma.

Det är en bitvis självbiografisk berättelse, och den är intressant upplagd. Första halvan (dvs en bok i det flamländska originalet) berättar historien om Sophie och Abous färd mot bröllopet, ur Sophies pappas perspektiv. Hur han försiktigt ifrågasätter förhållandet i början, hur han delvis omvänds när han lär känna Abou, hur han är orolig för sin dotter och en smula undrande om hur mycket som är kärlek och hur mycket som är omtanke om Abou när Sophie vill gifta sig med honom (det är enda chansen för Abou att få uppehållstillstånd). Det är varsamt berättat; på bokens omslag berättas att Judith Vanistendaels far skrev en novell om förhållandet och att hon blev arg och att det var det som ursprungligen ledde till att hon gjorde serien, men uppenbarligen höll inte ilskan i sig för pappan framställs här i ett huvudsakligen vänligt ljus. Kanske inte alltid helt fördomsfri, men i grunden en snäll människa.

I den andra delen får vi istället se Sophies skildring av förhållandet, där hon berättar om Abou för sin 10-åriga dotter. Det här är en mörkare skildring, där Abous psykiska sår efter tortyren i Togo och hans behandling av immigrationsmyndigheterna visas upp. Hans paniska rädsla för poliser, hans förtvivlan över hur onyttig han känner sig i väntan på besked om han ska få stanna, gör att hans och Sophies vardag får sina rejäla törnar. Det är också intressant att se hur några scener skildras i båda böckerna, där vi först får se hur Sophies pappa uppfattat situationen, och i den andra Sophies reaktioner. Styvt gjort, och det här är också en del av det som gör boken så fascinerande: Vanistendaels förmåga att trots att hon/Sophie vet vad som ligger bakom Abous uppträdande så vet hon också att hennes pappa inte kunde veta det.

Allt i allt är det en mycket välskriven och vältecknad bok, med rikliga doser värme och förståelse. Och trots den obland omänskliga behandlingen av Abou, en bok i avsaknad av bitterhet. SelfMadeHero är verkligen ett intressant litet förlag!

About these ads

»

  1. Ping: Smått och gott « Simon säger

  2. Ping: Smått och gott • Serienytt.se

  3. Ping: When David Lost His Voice « Simon säger

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 192 andra följare