En barbarisk nytolkning: Wood & Cloonans Conan

Alltså, tolkningen är inte barbarisk, men ämnet 😉

För jag vet inte vilken gång i ordningen har Conan nystartats som serie; det känns som om han funnits med i serievärlden betydligt längre än vad han faktiskt gjort (han dök först upp hos Marvel i början på 70-talet). Inte för att jag var med då, men redan första gången jag läste en serie med honom passade han så självklart som seriefigur att jag var övertygad om att han varit med hur länge som helst. Han brukar också locka fram det bästa hos de som gör serier om honom: Utan att någonsin ha tillhört det riktiga toppskiktet bland mainstream-serier har så gott som alla Conan-serier åtminstone varit läsvärda. Till och med under de allra mörkaste erorna på Marvel gick Conan att läsa!

Nuförtiden är det Dark Horse som har rätten att ge ut Conan-serier, och den här gången är det ett för mig lite oväntat par som ligger bakom: Brian Wood & Becky Cloonan, mest kända för de två volymerna av Demo. De har också gjort en del serier tillsammans med andra; Woods Northlanders är en pågående Vertigo-titel som utspelas under vikingatiden som jag gillar det jag läst av den, men jag kom aldrig in i hans DMZ; Cloonan har jag egentligen bara läst just Demo av, men jag var å andra sidan väldigt imponerad av hennes skicklighet där. Så en utmärkt tecknare och en manusförfattare som visat att han kan skriva om vikingar o dyl lät lovande 🙂

Och faktiskt, första numret som kom ut alldeles nyligen visade sig vara precis det: Lovande. Det är ett snabbt action-nummer, där det egentligen inte hinner hända så mycket mer än att Conan tvingas fly från en hamnstad, och väl ombord på en båt som tar honom därifrån för han höra talas om Bêlit, den vackra men grymma sjörövarkaptenen som härjar i farvattnen däromkring. Gissa om hon dyker upp?

Efter bara 22 sidor går det såklart inte att säga så värst mycket om hur  serien kommer utveckla sig, men det går att fastslå dels att Wood berättar flyhänt och elegant presenterar de framtida huvudpersonerna, utan att det känns krystat, och att Cloonans version av en ung Conan är klockren. Glimten i ögat, karisman, allt som han ska ha finns där, och det är förbaskat skönt att han istället för att se ut som en muskelstyv bodybuilder istället har mer av utstrålningen hos en panter; muskler finns där, men ännu mer smidigheten.

En riktigt trevlig start, och det kan nog bli 25 trevliga nummer av det här, med lite tur (det är så många nummer Wood sagt att han tänkt sig).