Alena allena

Postat den

Först och främst: Förlåååt för rubriken! Givet ”skämt” som inte ens är roligt, men vad tusan, jag hade totalt stopp i hjärnan med vad jag skulle kalla det här inlägget. Och då kan det bli såhär! Men, tillbaka till recensionen.

När jag skrev om Kim W Anderssons tidigare bok Love Hurts nämnde jag att jag såg fram mot hans nya bok som skulle bli en längre historia istället för de kortisar som ingick i Love Hurts. Och sir man på, det var verkligen någonting att se fram mot, för det nya albumet Alena är bättre på alla sätt: Teckningarna är mer drivna och håller en jämnare kvalité, och manuset känns inte längre lika mycket som någonting typiskt EC-artat, för här är skräcken uppgraderad från den klassiska och ärligt talat rätt uttjatade varianten med en (inte alls) oväntad twist på slutet till någonting som är mer inspirerat av moderna skräckberättelser, som asiatiska skräckfilmer, John Ajvide Lindqvist, och dylikt.

Miljön är den lyxiga internatskolan Ekensberg där huvudpersonen Alena hamnat mer eller mindre av en slump sedan hennes bästa vän Josefin avlidit efter en olycka. I sann internatskoleanda utsätts den avvikande Alena för mobbning av de grövre slaget, och med sin inåtvända personlighet blir hon ett lätt byte som aldrig säger ifrån. Den som istället gör det är Josefin, som inte låter det faktum att hon är döda stoppa henne från att hjälpa Alena. För Alena är Josefins och bara Josefins, i evighet, amen…

Förutom redan nämnda skräckförebilder går det inte heller att låta bli att tänka på Jan Guillous Ondskan; känslan av att Alenas plågoandar förtjänar allt de kan tänkas utsättas för är samma. Men till skillnad från Guillous bok där hämnden när den kommer känns närmast orgiastisk är det deppigare i Alena, för här är inte huvudpersonen den närmast osårbare stålman som vi får se i Ondskan. Alena är en trulig tonåring som bara vill passa in, vara som de andra, utan att någon någonsin lägger märke till att hon existerar.

Mycket blod blir det; den teckning som alla som var på releasepartyt fick i sitt exemplar om de ville hade mycket passande ett rejält blodstänk ovanpå teckningen (nåja, rött bläck om man ska vara noggrann 😉 ). Teckningarna är överlag väldigt fysiska och påtagliga när våld skildras men även annan trevligare kroppskontakt, och det tycker jag passar utmärkt till den här historien som är rätt fysisk och påtaglig den med. Och jag vet inte om det är jag som inbillar mig eller inte, men ta mig tusan om inte en del av ansiktena och ibland även kroppsspråket påminner en del om Lina Neidestams figurer. Mycket olika i både stil och stämning är de som tecknare, men visst släktskap finns det allt!

Så allt som allt en trevlig (eller vad man ska säga…) bok. Jämfört med andra svenska skräckserier (som det nu börjar finns en hel del av, woohoo!) går min personliga smak kanske ändå mer åt Viktor Kasparsson-hållet men med risk för att låta tjatig: Det är verkligen kul att Kolik fortsätter bredda svensk serieutgivning 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s