Ett vackert slut: Twin Spica

Hurra! Den japanska science fiction-serien Twin Spica som jag skrev lite om när den började komma ut på engelska avslutandes härommånaden, och den höll den höga kvalitén från början till slut.

Så vad har jag att tillägg till det jag sa förut?

• Likheten med Robert Heinleins Rymdkadetten visade sig inte vara så stor, trots allt. Twin Spica visade sig vara mycket mindre fokuserad på teknik och koncentrerar sig istället på relationer och känslor. Huvudpersonen Asumis total fascination för rymden, Mr Lions (en avliden astronaut vars ande är Asumis vän) melankoliska tillvaro, och Marikas udda bakgrund och därmed följande sociala problem är några av de viktigare delarna av serien.
• Tempot är långsamt, för att inte säga sävligt, och det är en av seriens styrkor. Yaginuma låter scener ta den tid som krävs, och exempelvis Marikas historia presenteras bit för bit under seriens gång; att hon ska utvecklas till en glad och öppen person är ingenting som någonsin kommer ske med tanke på det hon varit med om, och att hon ens kommer så långt som till att le sker inte förrän mot slutet av serien.
• Trots att serien är ny (den publicerades 2001-2009 i Japan) så känns den besynnerligt gammalmodig. Det är ingen kritik, bara en reflektion över att den på många sätt känns som att läsa exempelvis Keiko Takemiyas Andromeda Stories, eller för den delen Moto Hagios tidiga serier. Tempot och känslorna är liknande, men de har parats ihop med ett modernare sätt att berätta en historia, och det fungerar i mitt tycke alldeles utmärkt.
• Twin Spica har rikliga mått av den typsikt japanska blandningen av tragedi, glädje och melankoli. Tragiska händelser mjukas upp av tanken på det bra som varit, medan även glädjen över drömmars uppfyllelse också innehåller melankoli eftersom det som en gång varit nu är förbi, och den tiden kommer aldrig åter.
• Och slutligen kunde jag inte låta bli att tänka på Laddertop, en västerländsk manga jag läste för några månader sedan med ett liknande tema. Utklassningsseger för den japanska versionen, och min kritik mot Laddertop känns bara ännu mer uppenbar efter att jag läst klart Twin Spica.

Så 12 utmärkta volymer (ursprungligen tänkt som 16, men Vertical Inc. valde att låta de sista volymerna bli dubbelt så tjocka istället) av en serie som är som gjord att sjunka ner i, med dess långsamma suggestiva tempo. Jag har några små invändningar, som att Yaginuma nog egentligen är bättre på att teckna miljöer än människor, och att jag kanske ändå skulle velat se liiiite mer av astronaututbildningen trots allt, men det är trivialiteter med tanke på hur bra serien är. Eftersom det var ett tag sedan jag läste en manga med ett riktigt rejält slut också så var det för mig ett plus att Twin Spica inte avslutas innan det hela avgörs, och även att det fram tills dess inte var uppenbart hur det skulle gå. Twin Spica har flera vändningar som för mig var oväntade, så jag var nyfiken till slutet på var handlingen skulle ta vägen. Och det är inte så ofta det händer, vare sig i serier, böcker, eller filmer!

PS. Och ett extra Bechdel-plus också för en serie med huvudsakligen kvinnliga huvudroller där så gott som alla scener utspelas mellan kvinnor och kärlekssdiskussioner lyser med sin frånvaro; det är rymden som är allas mål, inte att hitta en pojkvän el. dyl. DS.