Månadsarkiv: maj 2012

Mer av den realistiska (nåja) Spirou: Katakomberne under Champignac

Postat den

En uppmärksam läsare har redan förstått att det är ett Spirou-album på danska från titeln; det handlar närmare bestämt om ytterligare ett album i Ett äventyr med Spirou och Nicke av…-sviten där diverse europeiska serieskapare får göra lite vad de vill med Spirou. Den här gången står Yann och Tarrin för manus, medan det är Tarrin själv som ansvarar för teckningarna.

Till skillnad från Yanns andra album i sviten, Operation Flagermus, är det här en mycket mer okontroversiell bok som nästan skulle kunna varit ett vanligt Spirou-album: Greven har upptäckt en tidigare okänd katakomb under sitt slott, byggd av hans förfader Filippolaulus, samtidigt som en expedition i Nepal där bl a Sickan ingår stöter på problem som de hoppas få grevens hjälp med. Givetvis dras både Spirou och Nicke in i mysteriet med en levande sfinx och en död prinsessa… Och Tarrins teckningar ser också ut som typiska Spirou-teckningar från Franquin-skolan med mycket fart och krumma figurer.

Det som gör att jag använder ordet ”nästan” om serien är det faktum att även om handlingens stora drag känns som en typisk sen Spirou-historia så har allting som har med känslor och personliga relationer skruvats åt några tum: Huvudrollerna har seriösa kärlekstrubbel; de skrämmande inslagen är mörkare än annars; grevens experiment har ett tydligare drag av galenskap (och inte så hälsosamt galet). Det är en Spirou där mycket känns en smula konstigt/udda/off.

Jag har fortfarande inte tröttnat på konceptet bakom En serie med Spirou och Nicke av…, både när det blir riktigt udda serier eller mer vanliga som här. Det känns hälsosamt med nya idéer för att inte en serie så pass gammal som Spirou ska stagnera. Jämför dagens Spirou med Asterix eller Lucky Luke som har tröttnat rejält; det är uppenbart att det senaste albumet i den vanliga Spirou-serien som översatts till svenska, Zarkonerna anfaller från 2010, har plockat upp inslag från En serie med…-böckerna med det lite seriösare tonfallet.

Grevens X4-användning känns inte lika lättsam längre…

Nåväl, det finns inte mycket mer att säga om Katakomberne under Champignac: Som vanligt har jag läst den på danska i en nyutkommen utgåva (5 av de 6 franska albumen finns nu på danska), och jag misstänker att de som är intresserade redan vet vad som erbjuds, dvs en kompetent och bitvis riktigt bra europeisk äventyrsserie av klassisk stil med en liten twist, som huvudsakligen riktar sig till de vana Spirou-läsarna.

Likaså som vanligt är det ett mycket snyggt designat album (och dyrt!) utgivet av Cobolt, beställningsbart hos exempelvis Adlibris; danska är inte svårt (att läsa) och jag misströstar om att de här serierna någonsin ska komma ut på svenska, så beställ på!

SIS-tegelsten 3: Idag är sista dagen på resten av ditt liv

Postat den

Det är inte ofta det händer, men ibland får jag en stark lust att skrika något till människor jag läser om (eller för den delen ser på TV/bio). Typ ”Men för i €#%€#%, gå inte dit!” när någon är exceptionellt korkad i en skräckfilm, eller ”Argh! Sluta!” när någon är för extremt pinsam à la Simma lugnt Larry! (fast i det senare fallet är det nog vanligare att jag pausar DVD:n och går ut ur rummet för att samla mig inför nästa nervpärs…). Det är nog ett slags tecken på kvalité; om det var en alltigenom usel bok/serie/film så skulle jag inte bry mig om den tillräckligt för att reagera så :-)

Idag är sista dagen på resten av ditt liv av österrikiskan Ulli Lust höll av och till på att driva mig till vansinne, nästan så mycket att jag slutade läsa boken. Serien igenom gör huvudpersonen, Ulli själv, de mest vanvettiga val, samtidigt som hon möter en hel del svinaktiga personer. Så ibland ville jag skrika åt Ulli att hon måste skärpa sig; varför göra saker som är så uppenbart farliga och dumma? För att sekunden senare vilja strypa någon av de hon möter för hur denne beter sig.

Lite bakgrund om vad serien handlar om är kanske på sin plats.

17 år gammal bestämmer sig Ulli för att ta sig till Italien; inte av någon direkt anledning utan mest i allmän upprorslusta mot föräldrar, förväntningar osv. Det här utspelar sig pre-Schengensamarbetet så hon måste smita förbi gränsposteringarna och sen hålla sig undan för polisen i Italien för att hon inte ska bli utslängd ur landet. Eftersom hon inte kan be om hjälp hos myndigheterna är hon mer utlämnad än vanligt till de personer hon möter, och trevliga är de inte: Kompisen Edi som hon möter innan hon far till Italien är en vandrande katastrof utan skuggan av självbevarelsedrift, och de italienska män hon kommer i kontakt med är bara ute efter en sak: Sex.

Som en parentes måste jag säga att det känns konstigt att bara för några år sedan så var det så det var: Om du ville resa till t ex Italien och jobba/hänga runt där ett tag, dvs inte som turist, så var det knepigt värre. Eller för den delen, alla de jag kände som flyttade till England ett tag och var tvungna att ta till allehanda knep för att få stanna kvar och låtsas som att de inte jobbade där. Yay Schengen!

Inte en trevlig kille

Hursomhelst: Eftersom hon inte har några pengar eller möjlighet att ta ett jobb hankar hon sig fram genom andra kringdrivande existensers hjälp, tiggeri, och någonting som är svindlande nära prostitution (dvs hon bor hos och har sex med män hon inte gillar för att få mat och tak över huvudet). När hon på grund av ytterligare en slajmig kille kommer bort från Edi och därför åker till Sicilien helt själv kraschar allt, med droger och våldtäkt som följd. Det är obehagligt att se och läsa om hur illa det går, samtidigt som det är fascinerande att det inte går värre ändå.

För det där med att skrika åt personer? När Ulli råkat illa ut med flera italienska män i Rom och alla berättar om hur mycket värre männen är i södra Italien, så åker hon ändå dit. När hon märkt hur dåligt Edis omdöme är, så låter hon sig ändå dras med till fullständigt huvudlöst farliga människors hus. När hon märker hur dåligt de andra kringdrivarna är som knarkar, så injicerar hon ändå själv heroin. ”Argh! Tänk efter lite!”, indeed.

Det är såklart enkelt att som läsare se hur farligt hon beter sig, och hon är trots allt bara 17 år. Men (dags för ett litet själv-avslöjande) jag har aldrig egentligen förstått mig på den här slags tonårsrevolten, då farliga saker är lockande i sig, och där det viktigaste är att visa att man verkligen inte är som sina tråkiga föräldrar. Ack så vanligt förekommande i kulturen, men så helt frånvarande hos mig själv. Det gör att jag inte kan låta bli att bli frustrerad över Ulli, och faktiskt delvis tappa lusten att läsa vidare; jag är inte så förtjust att läsa böcker/se filmer där jag tycker att alla (mer eller mindre) är moroner, som exempelvis familjedramer där alla knutar skulle kunna lösas upp om bara människorna pratade med varandra.

Edi har skaffat dåliga vanor

Men som synes gav jag inte upp för det är en intressant serie trots min frustration, och Ulli är faktiskt inte korkad, bara ohyggligt obetänksam och naiv. Sen är det förstås så att de jag blir arg på är de andra hon möter, de som utnyttjar henne så fort tillfälle ges; bara för att hon är naiv innebär det självklart inte att hon får skylla sig själv.

Några ord om teckningarna: Lust har en slags bruksstil som påminner en hel del om andra serier av samma slag, dvs självbiografiska serier där historien är det viktiga. Det primära är helt klart att teckningarna ska föra fram berättelsen, snarare än att briljera med avancerade lösningar. Kort sagt, de fungerar helt OK för berättelsen, med en dragning åt det lite runda, charmiga hållet som jag personligen gillar.

Egentligen är det en rätt nattsvart historia, Idag är sista dagen på resten av ditt liv. Förutom Ulli själv är det ont om sympatiska personer; de som i början är vänliga sviker henne alla (med något enstaka undantag) för eller senare, och skildringen av framförallt Sicilien gör mig nästan mörkrädd. Och sen är det det där med att jag av och till vill ta tag i och skaka om alla personerna i serien, av olika anledningar. Men det ska sägas, det är en serie som verkligen fångade mig :-)

Nu var det slut på SIS-tegelstenar; alla mycket bra på väldigt olika sätt, och alla väldigt roligt att de getts ut i Sverige!

SIS-tegelsten 2: Drivgods

Postat den

Efter Henrik Bromanders Smålands mörker är det nu dags för den andra tjocka svenska serieboken från SIS 2012: Tinet Elmgrens Drivgods. Det är hur kul som helst att se de här ambitiösa böckerna ges ut; för några år sedan hade jag knappast trott det vore möjligt med svenska originalserier på hundratals sidor. Fast om man vill vara petig så är inte Drivgods helt ny; serien har publicerats kapitelvis i Tinet Elmgrens fanzine med start 1996, så den har tagit sina modiga 16 år att bli klar :-)

Aeron & Evas pappa skymtar förbi

Handligen i Drivgods helt kortfattat: 16-åriga Wilma Čapeková är på väg från Newcastle till Bergen när skeppet förliser, och efter att ha drivit runt några dagar blir hon upplockad av ett segelfartyg under kapten Shannon. Det visar sig att hon befinner sig i en annan värld, och resten av boken handlar om personerna ombord på fartyget, deras gemensamma resa, och en försiktigt spirande kärlek mellan Wilma och besättningsmannen Aeron. Bland personerna som dyker upp finns bland annat Eva, Aerons syster, från Tinet Elmgrens tidigare serie Asbesthjärtan (enligt Elmgren själv är det ”samma” Eva, även om en hel del bakgrundsdetaljer är annorlunda).

Det är inte helt lätt att beskriva Drivgods som serie eftersom berättelsen är av en typ som man egentligen aldrig ser nuförtiden. Det finns klara likheter i tonfall med Ainur Elmgrens (syster) Golden Bird (och därmed också Donna Barr), men mitt i det lättsamma finns det också allvarligare stråk om hur man lever sitt eget liv, även om det kan vara svårt.

Men framförallt är det en pikareskroman som utspelar sig mot en besynnerlig men fascinerande bakgrund med en slags söderhavsövärld kryddad med rikliga doser Öst-Europa och Asien, där de flesta nationerna styrs i enlighet med kommunistiska ideal; en ideal värld där kommunismen i det stora hela fungerar. Inte för att det politiska är speciellt viktigt för handlingen men det är en detalj som jag verkligen gillar, tillsammans med den extremt kosmopolitiska känslan av en värld där alla kulturer faktiskt möts och ändå behåller sin särart, så att korsningen kommunism/romer/segelskepp/uigurer/… känns helt självklar. Jag älskar själva idén att nationsgränser saknas och att vi alla skulle kunna resa, bo och arbeta var vi vill, utan problem; det är därför jag i grunden tycker om EU-projektet (även om det tyvärr hamnat på avvägar).

OK, kanske lite mycket politik, men jag försöker sätta fingret på varför jag är så förtjust i Drivgods. Teckningarna är sådär (det märks att hon var ung när serien startade) och huvudhandlingen med pojke-möter-flicka är inte super-originell, men det är inte det som är poängen med Drivgods. Det som fungerar så fantastiskt bra är just känslan i miljön, i personerna (där alla har sin egen Origin Tale), i samspelet mellan de senare. Och sen håller historien faktiskt ihop bra också vilket är imponerande med tanke på den tidrymd som förflutit sen starten, och att Tinet Elmgren bara var 15 år då.

Drivgods är serien som väldigt många fanzine-skapare skulle vilja göra: Man börjar med en följetong i sitt fanzine med extremt ambitiösa planer på en serie som ska bli en stor roman med komplex intrig och personlighetsskildring, men efter kapitel två så har man tröttnat. Drivgods däremot känns precis som vad det är: En roman planerad av en ambitiös tonåring som otroligt nog lyckas ro det hela i hamn, med allt vad det innebär av lite tafatthet här och där uppblandat med stora doser fräschör och grandiosa idéer som faktiskt fullföljs. Allteftersom jag läste tyckte jag bara mer och mer om den, och jag är själaglad att någon vågade ge ut boken!

Kapten Shannon saknar fokus inför en duell

The Marquis of Anaon

Postat den

En liten paus i SIS-recensionerna, och istället en fransk albumserie skriven av Fabien Vehlmann, den mycket produktiva mannen bakom bland annat Green Manor, Svart tomtebloss, diverse Spirou-böcker, och annat smått och gott. Albumserien ifråga, The Marquis of Anaon, är tecknad av Matthieu Bonhomme och består av fyra album (hittills): The Isle of Brac, Black Virgin, Providence, och The Beast.

Serien handlar om den franska adelsmannen Jean-Baptiste (åtminstone kallas han för markis) i början av 1700-talet och hans försök att utreda de mystiska och synbarligen övernaturliga händelser han bevittnar. Själv är han tvivlande, men hans försök att se realistiskt på det som hänt uppskattas inte alltid av andra; antingen är man vidskeplig och aggressiv mot icketroende, eller så kittlas man av det oförklarliga och vill inte störas av fakta.

Hittills har jag tyckt att det jag läst av Vehlmann har varit kompetent men inte särskilt upphetsande; trevlig läsning men inte mycket mer. Den här serien lyckas nästan bli någonting mera men den faller ändå på mållinjen. Upplägget är intressant med väl genomtänkta intriger och Vehlmann är noggrann, något som behövs i den här serien som ibland påminner om en något romantiserad CSI: 17XX. Jag uppskattar också att det är stor variation på de fyra albumen, och det är inte alltid skepticismen segrar.

Från The Isle of Brac

Bonhommes teckningar är distinkta både i linjer och färger; det är skönt att se i en tid när alltför många färgläggare väljer alltför blaskiga eller tonade färger (något jag klagat på förut). Det är inte de mest originella illustrationer jag har sett, men de gör det de ska utan krusiduller. I de senare albumen, framförallt det sista, ändras stilen och blir mer varierad och personlig, men samtidigt försvinner en del av tydligheten från tidigare. Men slutresultatet är bättre, mer spännande teckningar.

Från The Beast

Mållinjefallet? Personbeskrivningen, som liksom i de andra Vehlmann-serier jag läst är alltför platt. Alla personer, inklusive huvudpersonen själv, verkar bara finnas med för att driva handlingen framåt. Om någon är ond är det för att det behövs en ond person för intrigens skull; är någon ledsen är det likaså för att driva handlingen framåt (exempelvis genom  att någon annan tycker synd om personen ifråga och därför gör någonting).

Att skildra känslor eller personlighet bara för dess egen skull, för att bygga en mer tredimensionell bild av en människa är någonting som Vehlmann helt hoppar över. Nu är det inte någonting som jag tycker är ett krav för en bra serie (eller en bra bok för den delen; jag är ändock en stor diggare av klassisk science fiction som inte precis utmärker sig för djupare personskildringar), men problemet med serierna om Anaon-markisen är att det är en typ av serier där ett större engagemang hos mig för de personer jag läser om skulle göra serien mycket bättre. Typexempel: Det känns inte så himla spännande hur det ska gå för någon jag inte bryr mig ett vitten om…

I den sista boken, The Beast, kompliceras bilden en smula. Jean-Baptiste känns mer som en riktig människa med vänner och familj, och djupare tvivel om vad som är rätt och fel. Det är också den bok som mest avviker från CSI-modellen, och om det blir fler böcker om markisen kommer det bli intressant att se var de tar vägen.

Allt som allt en bra förströelse för stunden, med vissa anspråk på någonting mer i The Beast. Att som Yvan Delporte kalla Vehlmann för 2000-talets Goscinny är att ta i; produktiv är Vehlmann, men han har allt en bit kvar till kvalitén hos Goscinny :-)

Från Providence: En fejkad pamflett om markisens äventyr

PS. Serien finns mig veterligen bara översatt till engelska som scanlations, och det är därifrån bilderna är hämtade. Som vanligt med scanlations är själva översättningen ibland småslarvig, men gjord med mycket hjärta, typ i pamfletten härovan! DS.

Nekyia

Postat den

Jag har alldeles för mycket kvar att både läsa och skriva om serier jag köpte på SIS men skam den som ger sig :-)

Jag har skrivit om Li Österberg förut; mestadels om hennes egna fanzine Agnosis som brukar komma ut med ett nummer per år, lagom till SPX/SIS. Det kom ett nummer i år också, men framförallt kom det en ny bok med en längre historia: Nekyia, utgiven av Optimal Press.

Familjegnabb

För den som köper Agnosis är det ingen överraskning att den grekiska gudavärlden är någonting som intresserar Österberg eftersom det har varit en del serier på det temat redan. Nekyia fortsätter på den inslagna vägen med ett klassiskt tema: En resa ner i Hades underjordiska rike.

Men sen är det slut med likheterna mellan Nekyia och klassikerna. Istället för ett tragiskt kärleksdrama eller dito vill de två människorna som tagit sig ned till Hades bara ställa några filosofiska frågor till guden, men han är rätt asocial av sig (och har dessutom huvudvärk) och bryr sig helt enkelt inte om dem. Hans brorson Hermes är däremot mer energisk, närmast en trickster, och betydligt mer intresserad. Förutom att försöka få Hades att engagera sig vill han också ha med sig denne på en familjefest på Olympen, och det är inte heller det lättaste.

Jag måste nog säga att även om jag tyckte mycket bra om Österbergs Det är inte så här det ska vara och diverse kortare serier i Agnosis så känns det ändå som om det är först nu hon hittat helt rätt. Det här är en alldeles egen typ av serier: Lugna, sakliga, filosofiska utan att bli överdrivet högtravande, och placerade i en intressant miljö. Plus likaledes intressanta personporträtt, oavsett om det handlar om gudar, människor eller de redan döda.

Det kanske låter träigt när jag beskriver det, med en serie som tar det lugnt och stadigt arbetar sig fram, men det är inte det minsta tråkigt att läsa. På sitt eget sätt är det här kanske den mest udda serien av alla jag såg på SIS i år;det är bara det att eftersom framförandet är så odramatiskt är det lätt att missa det.

Jag måste skriva några ord om Agnosis 11 för den innehåller också serier i samma miljö: En kortare avslutad historia om Hermes besök hos en vanlig familj, och dessutom den första delen av en längre berättelse om Pallas Athena. Hermes-serien är en charmig sak som mixar mytologi, arkeologi och kärlek, medan Athena-serien är väldigt lovande; som det ser ut hittills det bästa jag sett från Österberg (inklusive Nekyia). Det som gör den så bra är att den förutom det jag redan nämnt apropå Nekyia också har en något mer experimentell berättarstil och en tydligare huvudperson (Nekyia är mer av en ensemble-serie, och eftersom den är rätt kort hinner inte alla karaktärerna utvecklas lika mycket).

Sen gillar jag verkligen de robusta teckningarna, och hur väl Österberg fångar kroppsspråket ibland som i bilden här bredvid på Athena själv där hon står i all sin prakt efter ett hårt dagsverke.

Jag är rädd för att Österbergs serier kanske är alltför svårklassificerade för att sälja bra, så ta och köp Nekyia (och Agnosis med för den delen) både för att det är en bra serie och för att se till att serierna fortsätter komma ut.

SIS 2012: Fanzinen, del 2

Postat den

Andra omgången med SIS-fanzine, och jag tänkte börja med ett som jag egentligen borde köpt på förra SPX men då missade jag det…

Din själ för en saga av Daniel Westman: Ett av de bästa fanzinen jag köpte på förra årets SPX var Westmans Monstret under ytan, en stämningsfull liten berättelse med ovanligt bra färgläggning. Men Din själ för en saga köpte jag inte, och givetvis fick den Seriefrämjandets stora fanzinepris för 2011. För att komplicera det lite till fick å andra sidan Monstret under ytan ett hedersomnämnande i samma kategori i år; jag är uppenbarligen helt ur synk med Seriefrämjandet ;-)

Hursomhelst, Dsfes är återigen en kort saga med en ovanligt ambitiös (och lyckad) färgläggning med tanke på att det är ett fanzine. 8 sidor utan allt onödigt fläsk, och Westman lyckas berätta sin saga så att den samtidigt följer det klassiska sagomönstret men trots det känns fräsch istället för generisk. Precis som förra året tycker jag att Westman borde försöka sig på att få in sina serier i Utopi; de är absolut tillräckligt bra, och jag skulle gärna se hans serier med ett ännu bättre tryck.

Stormens skugga av Johan Elebrink: En miniformat-tidning om Jonny som försöker att leva upp till sin döde fars ryktbarhet och liksom honom besegra den onda stormen. Det här är ett till hälften lyckat fanzine: Elebrinks teckningar är mycket drivna med en säker linje (men kanske en gnutta opersonliga), men manuset är svagare.

Lite oväntat egentligen eftersom det är fråga om en 24-timmarsserie (det brukar vara teckningarna som blir snabbare hopslängda med tanke på tidsbristen), men så kan det gå! Det skulle vara intressant att läsa någonting av Elebrink där manuset fått lite mer tid på sig att mogna; jag har för mig att det fanns fler fanzine av honom på SIS men nu var det alltså Stormens skugga jag fick med mig hem.

Snö av Lisa Harald: Lite större format handlar det om i den här serietidningen om Asta, hennes nyligen döda vän Astrid, och Astrids vän Sofie som Asta träffar i samband med Astrids begravning. Helt klart manga-inspirerade teckningar, men här känns det inte alls som ett misslyckat försök att göra manga-serier utan istället en riktigt bra serie med tydliga influenser utifrån.

Saknad, sorg, och ny trevande vänskap (och mer ändå) erbjuds, och det här är ett alldeles utmärkt exempel på en serie som passar bra i ett fanzine; det är en historia som är för kort och okomplicerad för ett längre album, men i en tidning som den här fungerar det fint.

Vik hädan av Johanna Andersson: Slutligen en serie av klassiskt strippformat, med (nästan alltid) fyra rutor / stripp-schema. Ett knepigt format eftersom det alldeles för lätt blir slentrianskämt som känns uttjatade redan första gången jag läser dem och visst finns det en del strippar här som är av Knasen-kvalité, men de som är bra är å andra sidan riktigt bra.

Kontrasten mellan den extremt timida nyblivna läraren Maria och hennes persona när hon är besatt av en demon är bitvis underbar, understryket både av teckningar, manus och textning. Och så finns det såklart som i alla strippserier som fungerar en historia som löper över flera strippar, och för min del skulle jag gärna se fler utöver de 16 som presenteras här :-)

Det var nog alla fanzine jag tänkt skriva om den här gången är jag rädd. Jag köpte visserligen några fler, men då handlar det om fanzine där jag redan skrivit om tidigare nummer flera gånger (som Li Österbergs Agnosis och Emma och Sara-serierna) där jag inte har mycket att tillägga: Om jag inte gillat dem skulle jag självklart inte fortsatt att köpa dem!

Generellt sett var jag kanske inte riktigt på shoppinghumör i år så det blev färre fanzine än jag egentligen hade velat, och jag köpte heller inte så många på ren chans. Därför blev det också färre riktigt bra fanzine som jag kommer komma ihåg en längre tid; om jag skulle plocka ut några specifikt så är det nog Astrobebis, Min själ under ytan och Vik hädan som är de som jag kommer komma ihåg till nästa års SIS. Därmed inte sagt att de andra var dåliga, men det är de här tre som passade mig bäst :-)

SIS 2012: Fanzinen, del 1

Postat den

Dags för SIS-fanzinen! De blev inte så många, men jag tänkte ta dem i två omgångar ändå; det blir mer hanterligt så tycker jag. Sen är det här alltså fanzine som jag köpte på årets SIS och som därför är nya för mig; jag vet att åtminstone Oh Yeah kom ut för några år sedan. Here goes nothing:

Vid isens kant av Robert Pettersson: Egentligen är det här inte ett fanzine eftersom det är ett av häftena i Kolik & Seriefrämjandets serie Grafiska novelletter där t ex Frida Ulvegrens Tack och förlåt och Jan Bieleckis Några feta också ingår, men tidningen passar ända bra in här, även om det är en en smula mer påkostad utgåva än de andra :-)

Vik är en berättelse om tre vänner som ska ut och fiska på en isbelagd sjö; en på ytan enkel sak som snart visar sig vara ack så problematisk när Louise inser att hon tycker det är etiskt fel att fiska. Kort sagt, ett litet moraldrama i vintertid.

Precis som de andra novelletterna jag läst är det här en elegant utformad tidning; det är ett bra format för att presentera serieskapare som ännu inte slagit igenom hos den stora massan. Robert Petterssons teckningar med grova/breda streck gör att historien får en handfast och realistisk ton, och jag gillar också den personliga färgläggningsstilen; kanske inte ett sätt att hantera färger jag alltid skulle vilja se eftersom jag tror att jag skulle tröttna på det i längden, men i det här blygsamma omfånget uppskattade jag det. Manuset är dock svagare: Lousie blir lite för gnällig och inkonsekvent vilket gör att åtminstone jag känner att det moraliska dilemmat tappar kraft. Men å andra sidan vet jag faktiskt inte om idén är att debattera etiken i att döda djur för att äta dem (det funkar inte så bra av nämnda skäl) eller att visa upp en människa som inte är i balans med sig själv och världen omkring henne (det funkar i så fall bättre).

Astrobebis av Hanna K (Nyström, men hon verkar stryka efternamnet i sitt artistnamn): Ett typiskt fanzine, i anspråkslöst A6-format, som precis som utlovat handlar om en liten intergalaktisk bebis. En astronaut störtar på en okänd planet, träffar en inföding, blir kär, och presto, en bebis!

Är det amatörmässigt tecknat? Japp. Osofistikerad handling? Japp igen. Talangfullt? Jajamensan!

Det är sånt här som gör det så roligt att köpa fanzine: Man vet aldrig vad man får, och om man har tur så blir det någonting man gillar. Som Astrobebis. Det är som sagt lite svajigt framfört, men serien har mycket hjärta och den har det där lilla extra som gör att jag så gärna har överseende med bristerna. Häftets lilla format passar perfekt till de bitvis mycket söta teckningarna; i större format tror jag att mycket av charmen riskerat att förloras. Ett alldeles utmärkt fanzine alltså, precis som det ska vara :-)

Oh Yeah av Jenny ”McPenny” Axelsson: Liksom Astrobebis ett typiskt fanzine, den här gången i A5-format och med en handfull kortare serier. Jämfört med Hanna K tecknar Jenny Axelsson i en mer realistisk stil och då är det lätt hänt att brister i teckningarna blir mer uppenbara, och så är det nog här. Omslaget är utmärkt, men jag måste nog säga att jag efter att ha läst de första serierna tyckte att resultatet var sådär: Absolut inte oävet, men lite väl stelt framfört.

Men den avslutande Mixtape var däremot riktigt bra: Bara en stark lyckokänsla skildrad på 8 sidor, rakt på sak utan någon komplicerande handling, och med teckningar som har en lösare och ledigare stil som jag tycker passar bättre än den i de tidigare serierna. Så ett fanzine som avslutar med flaggan i topp :-)

Det var allt för idag: Tre stycken tidningar som alla hade sina poänger, utan tvekan. Jag återkommer snart med de återstående fyra (tror jag det var) svenska fanzinen jag köpte.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 194 andra följare