SIS-tegelsten 3: Idag är sista dagen på resten av ditt liv

Det är inte ofta det händer, men ibland får jag en stark lust att skrika något till människor jag läser om (eller för den delen ser på TV/bio). Typ ”Men för i €#%€#%, gå inte dit!” när någon är exceptionellt korkad i en skräckfilm, eller ”Argh! Sluta!” när någon är för extremt pinsam à la Simma lugnt Larry! (fast i det senare fallet är det nog vanligare att jag pausar DVD:n och går ut ur rummet för att samla mig inför nästa nervpärs…). Det är nog ett slags tecken på kvalité; om det var en alltigenom usel bok/serie/film så skulle jag inte bry mig om den tillräckligt för att reagera så 🙂

Idag är sista dagen på resten av ditt liv av österrikiskan Ulli Lust höll av och till på att driva mig till vansinne, nästan så mycket att jag slutade läsa boken. Serien igenom gör huvudpersonen, Ulli själv, de mest vanvettiga val, samtidigt som hon möter en hel del svinaktiga personer. Så ibland ville jag skrika åt Ulli att hon måste skärpa sig; varför göra saker som är så uppenbart farliga och dumma? För att sekunden senare vilja strypa någon av de hon möter för hur denne beter sig.

Lite bakgrund om vad serien handlar om är kanske på sin plats.

17 år gammal bestämmer sig Ulli för att ta sig till Italien; inte av någon direkt anledning utan mest i allmän upprorslusta mot föräldrar, förväntningar osv. Det här utspelar sig pre-Schengensamarbetet så hon måste smita förbi gränsposteringarna och sen hålla sig undan för polisen i Italien för att hon inte ska bli utslängd ur landet. Eftersom hon inte kan be om hjälp hos myndigheterna är hon mer utlämnad än vanligt till de personer hon möter, och trevliga är de inte: Kompisen Edi som hon möter innan hon far till Italien är en vandrande katastrof utan skuggan av självbevarelsedrift, och de italienska män hon kommer i kontakt med är bara ute efter en sak: Sex.

Som en parentes måste jag säga att det känns konstigt att bara för några år sedan så var det så det var: Om du ville resa till t ex Italien och jobba/hänga runt där ett tag, dvs inte som turist, så var det knepigt värre. Eller för den delen, alla de jag kände som flyttade till England ett tag och var tvungna att ta till allehanda knep för att få stanna kvar och låtsas som att de inte jobbade där. Yay Schengen!

Inte en trevlig kille

Hursomhelst: Eftersom hon inte har några pengar eller möjlighet att ta ett jobb hankar hon sig fram genom andra kringdrivande existensers hjälp, tiggeri, och någonting som är svindlande nära prostitution (dvs hon bor hos och har sex med män hon inte gillar för att få mat och tak över huvudet). När hon på grund av ytterligare en slajmig kille kommer bort från Edi och därför åker till Sicilien helt själv kraschar allt, med droger och våldtäkt som följd. Det är obehagligt att se och läsa om hur illa det går, samtidigt som det är fascinerande att det inte går värre ändå.

För det där med att skrika åt personer? När Ulli råkat illa ut med flera italienska män i Rom och alla berättar om hur mycket värre männen är i södra Italien, så åker hon ändå dit. När hon märkt hur dåligt Edis omdöme är, så låter hon sig ändå dras med till fullständigt huvudlöst farliga människors hus. När hon märker hur illa det står till med de andra kringdrivarna som knarkar, så injicerar hon ändå själv heroin. ”Argh! Tänk efter lite!”, indeed.

Det är såklart enkelt att som läsare se hur farligt hon beter sig, och hon är trots allt bara 17 år. Men (dags för ett litet själv-avslöjande) jag har aldrig egentligen förstått mig på den här slags tonårsrevolten, då farliga saker är lockande i sig, och där det viktigaste är att visa att man verkligen inte är som sina tråkiga föräldrar. Ack så vanligt förekommande i kulturen, men så helt frånvarande hos mig själv. Det gör att jag inte kan låta bli att bli frustrerad över Ulli, och faktiskt delvis tappa lusten att läsa vidare; jag är inte så förtjust att läsa böcker/se filmer där jag tycker att alla (mer eller mindre) är moroner, som exempelvis familjedramer där alla knutar skulle kunna lösas upp om bara människorna pratade med varandra.

Edi har skaffat dåliga vanor

Men som synes gav jag inte upp för det är en intressant serie trots min frustration, och Ulli är faktiskt inte korkad, bara ohyggligt obetänksam och naiv. Sen är det förstås så att de jag blir arg på är de andra hon möter, de som utnyttjar henne så fort tillfälle ges; bara för att hon är naiv innebär det självklart inte så att hon får skylla sig själv.

Några ord om teckningarna: Lust har en slags bruksstil som påminner en hel del om andra serier av samma slag, dvs självbiografiska serier där historien är det viktiga. Det primära är helt klart att teckningarna ska föra fram berättelsen, snarare än att briljera med avancerade lösningar. Kort sagt, de fungerar helt OK för berättelsen, med en dragning åt det lite runda, charmiga hållet som jag personligen gillar.

Egentligen är den en rätt nattsvart historia, Idag är sista dagen på resten av ditt liv. Förutom Ulli själv är det ont om sympatiska personer; de som i början är vänliga sviker henne alla (med något enstaka undantag) förr eller senare, och skildringen av framförallt Sicilien gör mig nästan mörkrädd. Och sen är det det där med att jag av och till vill ta tag i och skaka om alla personerna i serien, av olika anledningar. Men det ska sägas, det är en serie som verkligen fångade mig 🙂

Nu var det slut på SIS-tegelstenar; alla mycket bra på väldigt olika sätt, och alla väldigt roligt att de getts ut i Sverige!