När jag senaste (well, hittills enda) gången skrev om Gabrielle Bell beskrev jag boken When I’m Old and Other Stories som en trevlig samling bagateller, och att jag skulle läsa hennes senare böcker också. Och nu, drygt tre år senare, har jag gjort det 🙂
Orsaken var hennes nya bok The Voyeurs som kom ut för en månad sen på förlaget Uncivilized Press. Boken samlar ihop diverse självbiografiska serier som täcker åren 2007-2010 och handlar om saker som filmen hon gjorde tillsammans med sin dåvarande pojkvän Michel Gondry, möten med vänner, vardagliga reflektioner över livet. Med andra ord ett rätt typiskt innehåll för många självbiografiska serier.
Men om nu innehållet inte är så originellt så måste jag säga att Bell genomför det hela bra. Jag får aldrig känslan av någon som vältrar sig i egocentrering som är alltför vanligt annars, och inte heller undrar jag varför jag ska vara intresserad av just hennes liv (som också händer…); The Voyeurs har en alldeles lagom blandning av introspektion och yttre handling.
Faktum är att jag hade så trevligt när jag läste boken att jag läste om hennes tidigare bok Cecil and Jordan in New York Stories som jag inte skrivit om tidigare. Liksom The Voyeurs finns det en del åt det självbiografiska hållet här, men också en del fiktion och en del som jag inte vet vad det är (på ett bra sätt!). Och hur trevligt jag än hade när jag läste The Voyeurs så tycker jag ändå att CaJiNYS är bättre, med sin större bredd som till exempel titelhistoriens absurda humor.
Gabrielle Bell är en alldeles utmärkt serieskapare med en flyhänt teckningsstil och lättlästa serier på det allra bästa sättet. Rolig är hon också; det höll jag på att glömma att säga! Det är inte serier som utger sig för att innehålla Svaret på Livet, Universum och Allting, men det är serier som jag gärna läser. Prova själv på hennes hemsida, http://gabriellebell.com, och ta sen och skaffa någon av hennes böcker 🙂
Simon säger 
Simon vet det här men jag tänkte skriva det på bloggen också: Gabrielle Bell är bredvid Tove Jansson och Jaime Hernandez bland mina absoluta favorittecknare
Jag borde läst om When I’m Old… också, för att se hur den kändes nu. Det jag kommer ihåg av den var att det åtminstone var samma spännvidd i ämnen som i Cecil and Jordan…, men jag minns teckningsstilen som mer darrig.
Jag har fem av hennes böcker, ser fram mot att läsa The Voyeurs även om jag nog redan läst mycket på hemsidan, men When I’m Old… är inte gjord i samma stil tycker jag, tycker inte lika mkt om den.