Pachyderme

Frederik Peeters Blue Pills var en självbiografisk serie om hur det var att leva med och älska någon med HIV. Sand Castle (skriven av Pierre Oscar Lévy) var en tät blandning av science fiction och skräck. Dagens bok, Pachyderme, liknas av Moebius i förordet med David Lynchs filmer och framförallt Mulholland Drive (som kanske är min favorit). Så visst har han spännvidd bland sina serier, Peeters!

Pachyderme är en hallucinatorisk skildring där huvudpersonen Carice Sorrel försöker besöka sin make som rapporterats svårt skadad i en trafikolycka. Som i en mardröm hindras hon på vägen av ohjälpsamma människor på sjukhuset som envisas med att tro att hon är någon annan, en underlig man (?) som säger sig arbeta för säkerhetstjänsten, en Don Juan till doktor som försöker förföra henne, och även en elefant (eventuellt titelorsaken) som ligger livlös på landsvägen.

Lägg därtill ofödda barn, överlevare från andra världskriget (serien utspelar sig 1951) och Audrey, en tidigare pianoelev som har starkare känslor än den vanliga elev-lärarerelationen, och det låter kanske som en hiskelig soppa med alldeles för mycket underligheter för den faktiskt ganska tunna boken (88 sidor).

Men även om risken är stor för sådana här böcker att det känns alldeles för pretentiöst och medvetet mystifierande känner jag det aldrig så. Det finns ingenting stressigt över serien, trots myllret av konstiga händelser, och det känns inte heller som att läsa om en planlös (men kanske fascinerande) dröm; Pachyderme har definitivt en historia att berätta, även om Peeters inte låter det lätt beskrivas vad den faktiskt är.

Jag vill inte avslöja för mycket om vad jag tror pågår och vad som faktiskt händer/hänt. Mot slutet känns klarnar mycket men det vore att förstöra boken om jag berättade mer. Det här är en typisk bok som jag hemskt gärna skulle vilja prata med andra om, men först efter att alla läst boken. Med andra ord precis som min känsla efter redan nämnda Mulholland Drive: Diskussionen efteråt var lika engagerande som filmen själv.

Peeters teckningar är den här gången i färg och en trevlig sådan dessutom. Blue Pills såg bra ut i svartvitt med en spontan känsla i tuschet, men Sand Castle som var gjord i en mer prydlig stil såg tråkigare ut. Här har prydligheten parats ihop med en enkel och tämligen dov färgskala som huvudsakligen går i blå/röd/bruna 50-talsnyanser.

Sand Castle beskrev jag som ett utmärkt litet kammardrama. Pachyderme är lika blygsam till omfånget och lika suggestivt berättad men med större tyngd; den tränger sig på mig på ett obehagligt, men bra, sätt. Det är bara att konstatera att jag gillar Frederik Peeters 🙂