Musikerdokumentärer: Rebetiko & Baby’s in Black

Postat den

Två sinsemellan mycket olika serier men med likartade teman blir det idag: David Prudhommes Rebetiko, där några av de största inom Greklands musikaliska historia dyker upp, och Arne Bellstorfs Baby’s in Black, vilken som titeln antyder handlar om The Beatles. Och dessutom en brasklapp: Jag är egentligen inte rätt person att recensera någonting där musik är en så fundamental del av verket. Visst lyssnar jag på musik ibland, och Beatles är en mycket stor favorit, men musik har aldrig varit en fundamental del av mitt liv på samma sätt som för många andra. Kom ihåg det när ni läser resten av dagens inlägg 😉

Rebetiko utspelas i Aten 1936 när Ioannis Metaxas nyligen valts till premiärminister och som en del i sin fascist-politik försöker utplåna rebetiko-musiken, som han såg som o-grekisk med tanke på dess blandade internationella ursprung. Boken följer ett antal musiker under en dygn, allt från den avkopplande dagen med kaféer över den vildare natten med olagliga spelningar fram till morgonen efter, då man äntligen kan vila. Musikerna, som Markos Vamvakaris, är alla tagna från rebetiko-historien men berättelsen är en fantasi från Prudhomme, en dag som den skulle kunna ha varit.

Jag känner mig rejält kluven till Rebetiko. På ett plan tycker jag bra om den; teckningarna är fulla av känsla och lyckas fånga en stämning av både tidlöshet och en konkret plats i historien. Det Aten som visas skulle kunna vara dagens vad gäller utseendet, men det är 1936 års stad med den fascistiska staten som ständigt närvarande. Och Prudhommes skildring av gruppens planlösa vandring och låt gå-mentalitet vad gäller sina liv, så länge de får spela sin musik, kröka, hascha, slåss, och ligga med vackra kvinnor, är på pricken.

Men sen är det det där med musikspelandet, krökandet, haschandet, slagsmålen och kvinnorna…

För jag kan inte låta bli att bara vilja skrika rakt ut att hela bunten är svin av högsta graden. De är fast i sin egocentrerade värld där allt är bra så länge de kan driva runt utan att någonsin behöva tänka på andra (dvs andra än de i gruppen) eller framtiden, och där kvinnor alltid är mystiska vackra varelser som man visserligen kan fascineras av men aldrig förstå eller umgås med på annat sätt än det erotiska.

Jag känner bokstavligen hur min adrenalinhalt går upp bara jag skriver om det för jag är så innerligt trött på manliga konstnärsnaturer som tror (eller inte ens tror, utgår från som någonting självklart) att allting kretsar kring dem. De är ju fria andar och ska inte behöva dras ned i vardagsträsket av sånt som att tänka på andra. Och Prudhomme, skicklig serieskapare som han är (för Rebetiko är på många sätt en riktigt bra serie), kan förstås inte låta bli att skildra allt detta på ett romantiskt/nostalgiskt sätt. Gaaah!

Jag tror det är bäst att gå vidare till nästa bok…

Jag är som sagt en fan av Beatles musik, men jag kan inte påstå att jag vet mycket om deras historia som band. Stuart Sutcliffe är en namn jag känner igen som någon som medlem i begynnelsen, men om någon frågat mig om jag visste något mer om honom innan jag läste Baby’s in Black hade jag svarat nekande. Nu har jag läst boken plus en del annat om samma tid den utspelar sig, så jag har nu lite bättre koll på Beatles tidiga år. Till verket!

Baby’s in Black bygger på de samtal Arne Bellstorfs haft med Astrid Kirchherr, en tysk fotograf som lärde känna Beatles när de spelade i Hamburg de första åren på 60-talet. Bellstorfs berättelse är mycket enkelt uppbyggd och avväpnade charmerande presenterad. Den helt dialogdrivna boken visar hur Astrid tillsammans med sin vän Klaus Voormann (som senare bland annat gjorde det fantastiska omslaget till albumet Revolver, och var med i Plastic Ono Band) av en slump går och lyssnar på kvintetten, och när Astrid sen tar initiativet till att fotografera dem blir det början på en långvarig vänskap; för Astrid blir det även mer än så i och med att hon förlovar sig med Sutcliffe.

Med tanke på hur dramatisk historien egentligen är, med ett musikerband som lever ett extremt hårt liv den här tiden och även Kirchherr och Sutcliffes kärlekshistoria, så är presentationen förunderligt odramatisk. Bellstorfs teckningar är känsligt gulliga, och det är aldrig några stora åthävor ens när det i förbifarten nämns alla droger som Beatles-medlemmarna konsumerar.

Det är förstås en smaksak men jag tycker om att berättelsen är på det viset, och att det gör det till en mycket mer personlig bok än det annars riskerat vara. Jag var orolig för att det skulle bli en dokumentärserie där vissa händelser måste redovisas på ett speciellt sätt för att passa in i mytologin, men här märks det tydligt att det är Astrid Kirchherrs historia som berättas. Att Beatles senare blev det fenomen det blev märks faktiskt aldrig här, där de istället bara är några unga grabbar som stöter ihop med några konststudenter i Hamburg. Huvudpersonerna är utan tvivel Astrid och Stuart.

Baby’s in Black är en bok som jag tveklöst kan rekommendera till riktiga Beatles-fanatiker; inte för att det lär vara några nyheter för dem i själva handlingen, men för att den är en finstämd skildring från en som var med. För andra är det en finstämd skildring av en kärlekssaga, så om det låter lockande är den definitivt värd att läsas. Däremot känns den kanske lite för lättviktig för att vara en bok som man behöver köpa för att kunna läsas flera gånger, så ett bibliotekslån är nog lagom för den senare gruppen av läsare. För den första misstänker jag att allt som handlar om Beatles ska finnas i bokhyllan, så ut och köp bara 😉

Avslutningsvis, lite smått och gott med anknytning till dagens serier. Först lite musik av Markos Vamvakaris:

Sedan Beatles låt Baby’s in Black; från Tyskland men några år senare än serien:

Och slutligen ett av Astrid Kirchherrs foton på gruppen; i serien är den här fotosessionen också med:

»

  1. Ah, du valde serier med ett gemensamt tema idag ser jag? Dålig textning (man, jag önskar jag textade bättre så jag slapp bygga upp ett så enormt glashus med mina textningsdissar i Simon Sägers kommentarsfält)…

    Gilla

  2. Jo, jag tyckte det kändes vettigt att ta dem tillsammans, nu när jag råkade läsa dem nästan direkt efter varandra.

    Textningen: Jag tycker inte den är katastrofal i någon av dem, men förstår hur du tycker. Jag läste någonstans att originalet till BiB använder samma typsnitt så det går åtminstone inte att skylla på SelfMadeHero för den 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s