Cynism i det stora/lilla: Young Albert

Postat den

Min förkärlek för smala serier i överdrivet lyxiga utgåvor leder ibland till mindre bra köp. För några månader sedan köpte jag Paris Soirees, ett album utgivet av Humanoids i överdådigt format, och jag älskade den. Men tyvärr kan jag inte säga samma sak om Humanoids senaste engelska storformatsbok, Young Albert av Ives Chaland.

Chaland var en av tecknarna som kom fram i och med Métal Hurlants framgångar, och han var dessutom en av den klara linjens första anhängare. Jag har alltid tyckt att hans serier haft stora problem med att lösgöra sig från hans förebilder Hergé och Franquin; varje gång jag läst något av Chaland har jag omedelbart kommit att tänka på endera (vanligtvis Franquins Spirou) i så hög grad att serien jag läser bara känts som en slags kommentar till originalen. Ta till exempel hans mest kända serie, Freddy Lombard, där huvudpersonerna är en mycket nödtorftigt maskerad version av Spirou, Nicke och Sickan.

Men det hindrade mig alltså inte från att köpa Young Albert; utgåvan såg alltför lockande ut 🙂

Albert är en ung man (eller pojke; hans ålder är inte helt uppenbar) som bor i Bryssel under andra världskriget. Serien som ursprungligen publicerades som fristående halvsidor i Métal Hurlant handlar om Alberts vardag när han filosoferar med sin allestädes närvarande kamrat med okänt namn (åtminstone kommer jag inte ihåg att det någonsin nämns), eller när de tillsammans gör någonting. På ytan ser det ut som en tekniskt skickligt tecknad mix av just Spirou & Tintin, men innehållet skiljer sig drastiskt: Albert är en synnerligen cynisk, amoralisk och egocentrerad person som i mångt och mycket påminner om ett litet barn i en något vuxnare kropp.

Det låter kanske som om det skulle kunna bli en intressant kontrast med vänliga teckningar men definitivt inte vänligt innehåll, men tyvärr blir inget av den saken. Jag skulle säga att det beror på två saker: Dels är manusen helt enkelt inte tillräckligt roliga, vare sig när Chaland försöker sig på vanlig humor eller när han vill chockera, och dels är teckningarna för kalla. De ser visserligen bra ut när man först tittar på dem, men när man läser serien märker man att de helt saknar värme och egen identitet. Precis som en del andra tecknare i klara linjen-skolan har Chaland problem med att göra serierna personliga.

Jag tänker inte slösa bort så mycket mer tid på den här boken eftersom jag inte har så mycket mer att säga. Det är en mycket vacker bok, betraktad som ren formgivning och fysisk produkt, men innehållet är alltför tunt för att förtjäna inramningen. Fast om man till skillnad från mig tycker att Chalands sätt att göra serier är intressant och givande så ska man absolut skaffa den här boken för en bättre presentation av hans serier är svårt att tänka sig!

PS. Några enstaka sidor av serien finns att läsa på svenska för den som är intresserad, närmare bestämt i Pulserande Metal 1-4 & Epix 2/86. DS.

»

  1. Franquin är motsatsen till klara linjen!

    Gilla

  2. Absolut sant! Och jag ser när jag läser igenom texten att jag definitivt skriver som om Franquin hör dit; slarvigt skrivet. Vad jag menar är att Chaland hör till klara linjen, och att hans förebilder när det gäller serier är Hergé (klara linjen) och Franquin (inte klara linjen, men ifråga om seriernas innehåll och figurernas utseende som är som tagna ur tidiga Spirou av Franquin).

    Gilla

  3. Men med tanke på vilken extrem linjevariation Chaland visar här så är det tveksamt om det är klara linjen. Det finns inslag därifrån, som t.ex. frånvaron av svärta och skugga, och att det rör sig abstrakta människor på en detaljerad bakgrund.

    Gilla

  4. Jag är ingen expert (jag vet att du är bättre än jag på att se detaljer vad gäller teckningsteknik), men Chaland sa själv att hans teckningar hörde hemma i den skolan, och han var en av dem som återlanserade stilen. Just nu kikade jag på Wikipedia också och ser att Joost Swarte (ursprungsmannen till begreppet klara linjen) kallade Chalands stil för atoomstijl; inte en direkt variant på klara linjen utan snarare en parallell, med influenser från flera håll. Den holländska wikipedia-artikeln om klara linjen var intressant; här i google-översättningen till engelska (min holländska är, hur ska jag säga, inte precis imponerande):

    http://translate.google.com/translate?hl=en&sl=&tl=en&u=http%3A%2F%2Fnl.wikipedia.org%2Fwiki%2FKlare_lijn%23Atoomstijl

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s