En trist klassiker: Dick Moores Gasoline Alley

Postat den

Gasoline Alley är en riktig långkörare till serie som nalkas sin 100-årsdag. Den har väl aldrig varit vidare känd i Sverige och själv hade jag bara hört talas om den när Drawn & Quarterly för några år sedan började publicera de tidigare åren under namnet Walt & Skeezix (namnbytet var pga rättighetsskäl). Serien visade sig vara riktigt bra; en underhållande vardagssåpa om hur ungkarlen Walt Wallet en dag hittar en övergiven baby, Skeezix, på sin förstutrapp, och hur han sedan förvandlas från sorglös ungkarl till kärleksfull fader.

Serien är mest känd för att huvudpersonerna åldras i mer eller mindre realtid. I dagens serie är Walt drygt 100 år, hans fru död sen några år tillbaka, och Skeezix har även han barnbarn. Därför var jag nyfiken på att se hur serien utvecklas efter åren 1921-1930 som täcks av Drawn & Quarterlys utgivning, så när förlaget IDW nu påbörjat en parallell utgivning köpte jag den första boken.

IDWs bok tar sin början 1964. Tiden är vald eftersom den ursprungliga skaparen, Frank King, från och med då låter Dick Moores, även känd för sina Disney-serier, lägga till sin signatur på stripparna; Moores hade då redan jobbat med serien i flera år.

Men som rubriken antyder blev jag besviken. Visst är det en rätt kompetent gjord serie som dessutom har ett unikt manus; problemet är bara att det unika inte är någonting jag är intresserad av. Vad Moores Gasoline Alley mest av allt liknar är en dagtidssåpa: Vi följer släkten Wallet och deras vänner och fiender genom åren. Någon blir kär. Äktenskapstrubbel av det oförargligare slaget. Någon enstaka kriminalhistoria, likaså oförarglig. Ingenting som händer får på något sätt kunna göra en läsare upprörd så allting som skulle kunna komplicera berättandet lämnas därhän. Ta till exempel Gideon Grubb som är gift med Walts dotter Judy. Ett hopplöst exemplar på alla sätt, men eftersom präktighetsidealet råder så innebär det bara att någon någon enstaka gång påpekar att han kanske inte är deras favoritperson, och när Judy blir riktigt arg (med rätta!) så bor hon bara någon dag hos ett syskon innan hon flyttar tillbaka. Gaaah!

Det är verkligen inget fel på en serie utan egentliga konflikter där alla huvudpersonerna är snälla människor. Läs Walt & Skeezix-böckerna som exempel på det! Men här känns det som om serien blivit kastrerad och att ingenting viktigt någonsin kommer hända. Tempot är förödande likformat utan minsta försök att bygga upp spänning, vilket också liknar TV-serier som Våra bästa år. Jag kan inte låta bli att jämföra med en av mina favoritserier som är samtida med de här stripparna: Mary Perkins On Stage. När jag skrivit om den har jag kallat även den för en såpa och det står jag för. Skillnaden är att den är så oändligt mycket mer varierad i sina storylines, och att den inte väjer för jobbiga ämnen som den dessutom behandlar på ett mycket vuxet sätt.

Några ord om teckningarna också: Moores tecknar skickligt men besynnerligt nog lite stelt, med tanke på att hans Disney-serier är ovanligt ostela (om nu det ordet finns). Jag tycker inte heller att han riktigt behärskar seriens stil heller, där olika personer ser ut som om de kommer från olika serier när graden av stilisering varierar så mycket som den ibland gör här. Kvinnor ser generellt mer realistiska ut med riktiga ögon (som dessutom ofta ser egendomligt stirriga ut), medan männen är mer karikerade och har ögon som antingen svarta prickar eller pupill-lösa à la Little Orphan Annie (fast det händer att ögonen inte beror på könet). Det gör att stripparna blir röriga och oharmoniska tycker jag, som om tecknaren inte kan bestämma sig för hur det ska vara. Samma brist på konsistens syns också när det gäller människornas ålder; i strippen härovan är personerna i övre tonåren, medan i den här nedanför ett medelålders par (föräldrarna till pojken i första strippen) pratar med en drygt 60-årig man (farfar till samma pojke)… (Som vanligt går det att klicka på bilderna för att se en större version.)

Dick Moores Gasoline Alley var intressant att läsa för mig som uppskattat Frank Kings 40 år äldre version, men jag kan inte säga att det är en bra serie. Ovanlig, javisst, men tyvärr på ett enligt mig långtråkigt och ointressant sätt 😦

»

  1. Ping: Gasoline Alley i storformat: Söndagssidorna 1920-1922 | Simon säger

  2. Ping: Gasoline Alley i storformat: Söndagssidorna 1920-1922 | Serienytt.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s